MelTheDrog

16/6 2009

Jag vill bada! Jag vill ut och gå! Jag vill tamejfan dansa genom hela natten, glittra&glimma&skina; stänka glitter över människorna, skänka bort minnen! Jag vill vara totalt självlysande, insatt i en personlig stjärnhimmel med en skylt i neon framför, en som skriker: MINNESVÄRD. Jag vill inte vara den där människan som jag alltid tycks vara! (Den som blir kramad och lekt med ett tag, sedan bortglömd.)

Så jävla full av liv, jag spricker sönder av allt inuti, och vart finns du nu, Gabriel, när jag som allra mest behöver dig att gå med i vattenbrynet bland vågorna, när jag behöver dig att prata sönder allt, allt, allt med? Inte en anklagelse, något av det här, ska du veta; finns inte spår av ilska någonstans alls. Mest en sorg, bara, en oändlig slags sorg (STORA ORD & VIDA RÖRELSER PASSAR MIG FÖR I HELVETE!) som gör det omöjligt att känna så mycket som jag borde. Och inte ditt fel heller, inte ditt jävla fel att jag känner såhär, att jag är såhär, att du inte kan vara alldeles jättenära hela, hela tiden! Verkligen inte ditt fel att fel att något så trasigt i mig att jag inte kan somna; att jag inte kan leva. Inte ditt fel att jag ibland känner behov av att färglägga nuet. (PappaPralin!)

För första gången på hurlängesomhelst känner jag mig extremt levande, överbubblig, pratglad, på-riktigt, och vart fan finns varenda människa som förstår åtminstone något? Jo, i jävla kalla Sverige, jag vet inte hur många mil bort.

BHAM! och så var det, av flygplanet bara, sen känsla av nästan-hemmahörande! Inte varit frusen en enda gång sen hitkomst (Zakhyntos, Grekland), klockan visar 03.29, grekisk tid, och jag är varm! Behöver inte annans värme! Kan värma mig själv, trots allt. Men; inte ens behov av att vara värmande! Att också så går det att leva! Inte så förbannat insnörjd, nedbunden (fastbruten) av allt, i allt hela tiden! Fast samtidigt inte kunna vara annat, när man går runt med järnkättingar. Hela tiden fast, så tung att det är stört, kan inte ta mig loss! Kan inte försvinna ens fem minuter. Inte heller sömnen hjälper.

Fan, Icka, jag behöver ju dig nu! She shines when everything is meaningless

och man skapar ju FÖR FAN SIN EGEN JÄVLA FRAMTID; SITT EGET JÄVLA LIV!! Som att det i detta skulle finnas något obegripligt att förstå, som att det skulle vara svårt på något sätt! Det stämmer inte! Allt måste inte vara så obestridligt oöverkommeligt (FUCK YOU WORD, DET ÄR VISST ETT ORD!) hela tiden!

Som detta, till exempel: Att gå ut och gå. Det borde verkligen inte vara några problem! Men, ständigt dessa undanflykter!

Nu ska jag sätta mig och skriva brev, till alla de människor som aldrig kommer få dem.

Everyone I know goes away in the end.

Dagerns Citat?

"Jag vet att jag är ful, för folk talar alltid om för mig vilket vackert hår och vilka vackra ögon jag har." - En liten kärlekssång av Michelle Magorian, kap. 9 sid. 155. Tyckte du om Godnatt Mister Tom? Läs den här också. Inte lika WOW, men fullt lika älskandebar.

Yours

        Truly

   Mel

Tisdag 7/7 2009

Jag insåg just att jag inte hade den blekaste aning om vad det är för dag,  förrän jag kollade upp det på mobilen (ack, denna trogna tjänare). Det betyder SOMMAR, på-riktigt. Och sommar betyder sena nätter, timmar av färgläggning och underbar musik, samt härliga smsstunder, telefonande med några av världens vackraste människor och, icke att förglömma, ett frenetiskt städande där allt som finns i lådor och skåp dras fram och läggs i sängen, för att bli sorterat och, förhoppningsvis (men antagligen inte) tillbakastoppat. Minnen dras fram, som antagligen gör sig bäst bortglömda. Jesus fucking Christ on a bicycle, mina gamla dagböcker fulla av diverse blogginlägg och mer eller mindre KAPOFFiga skriverier inte menade för någon att läsa. Jag tackar någon av mina personligheter för att den har varit förutseende nog att tejpa igen alla mina brev som inte är menade att läsa, för annars hade jag rivit upp dem vid det här laget. Istället får jag nöja mig med gamla noveller och halvtrasiga dikter. Gamla citat. MEN! Det var inte det som det här inlägget skulle handla om. EGENTLIGEN så ska det inte handla om något speciellt alls. Och jag är trött!

Om det finns något jag saknar, så är det förra sommaren. Stallet om dagarna, tvätta och smörja läder om nätterna, men Storebror,  Mary, Pratflickan och GosAnna som troget sällskap. Nallepojken också, honom borde vi faktiskt inte glömma. Han döpte ju trots allt Isabel till Isabel. (TACK! <3)
En annan sak som jag saknar den här sommaren, är sommarnattsljuden. Lukten. Jag vet inte, mitt fönster står öppet och myggnätet är i (det hade vi inte förra sommaren, men ärligt talat, det är betydligt mycket mer mygg nu plus att getingarnas bo är mycket närmare i år och då KAN man inte ha öppet fönster!) men ändå så når varken doft eller ljud in. Det känns.. Tomt. Okej, jag har musik på. Men det är faktiskt lika lågt som förra året! I för sig är det lite skillnad på musik, men ändå. Det spelar ingen roll.

Ännu en sak som jag längtar till: Friheten. Allt kändes.. Friare, förra sommaren, av någon anledning. Inte lika pressat. Och känslan av natten-igenom telefoning var en annan, en.. Soligare känsla.

Pratflickan. Titulerad Världens Vackraste Varelse, och lever upp till det. Alltid. Även om man blir förbannad på henne. Vilket man blir. Åtminstone när hon börjar rota i resväskorna utan tillåtelse.

Resväskorna? Okej, för att ta historian en gång till:

När jag var liten så skulle Sandra (äldsta storasystern) ut och gå med hundarna med en kompis, och jag fick inte följa med. Det var inte så ofta som jag ville följa med som jag inte fick, vad jag kommer ihåg. Jag klagade och tjatade och frågade, och ville verkligen, verkligen, följa med. Sandra spände blicken i mig och sa "Man kan inte lasta över alla sina problem på en enda person, Elin." . Jag ville veta vad hon menade. Då berättade hon om resväskorna.

Att allt man känner, allt man upplever, allt man gör, lagras i resväskor som man bär med sig. Och att dessa resväskor kan bli väldigt tunga, börja spricka i kanterna och Inte få plats mer i. När det händer så behöver man att få lov att plocka över i någon annans resväska, så att allt inte blir så jobbigt att bära.

Väntar man alltför länge med att packa över, så blir väskorna extremt tunga, och hur många, extremt tunga, resväskor tror ni att man orkar bära egentligen? Inte så många. Vad händer då, när man inte orkar? Jo, man tappar resväskorna. Allt ramlar ut, rinner över. Och det är inte bra.

Iallfall. Alltså: Pratflickan rotar i resväskorna olovandes. Inte okej! Inte okej att någon rotar runt i mina resväskor, för det är MINA saker, och jag vill inte att NÅGON rör dem om jag inte ber om det. Inte ens Pratflickan.

"Älskade, kära Mel. Du är en reparatör; glider runt och hittar restaurationsobjekt och utnyttjar dem till hundra procent för att få dig själv att ha något slags värde. Men det gör inget, för du är älskvärd ändå. Problemet är att inse dina egna gränser. GÖR DET!"

Betyder det att jag ska stoppa undan verktygslådan och dra vidare?

Jag vill kunna hoppa in i folks världar och vara glitter&glädje, hela tiden. Vill kunna få människor glada, få dem att ha roligt, gosigt, mojsigt. Vill vara underbarhet, hela tiden, alltid. Eller, åtminstone oftast. Och, orkar jag inte det, då kommer jag inte heller orka gå ur sängen. Inte orka någonting alls. Det känns som om att det är det jag ska göra: få människor att må bra.
"Tänk på dig själv", javisst, men jag mår som bäst när andra mår bra.

Och den människa jag allra, allra helst skulle vilja kunna hoppa in och vara glitter i, hos, den människan kan jag inte vara det för. Och det gör riktigt ont.

Mina naglar har blivit orangea. Vi fick nagellack av mor. Hmmm... Oranget nagellack. Av mor. Låter det bekant? Ja, jo, om ni var med för ungefär ett år sedan så borde det låta bekant. Om ni har bra minne, det vill säga.

Glitterhatten sitter på. Gosh, nu kommer folk att bli irriterade på mig igen. Fast jag tycker ändå inte att det gör något, för det är MIN hatt & jag älskar den & jag kommer aldrig att överge den på-riktigt & den som tror det är dum i huvudet.

Nätstrumpbyxor var det ja. Det måste köpas in. Och mer knästrumpor. Och hängslen. Och byxor. Och.... Ja. Listan kan göras låååång. Återigen: Önskelista hänger på Mels vägg.

Hejdåträff för Kakan är planerad den 12:e. På söndag. VI hoppas på att allt kommer gå bra. Mel ska göra laktosfria muffins åt Kakan. Han får bestämma smak. Och Mel är nervös. Varför? Ingen aning. Men det ska bli massamassa underbart att träffa honom igen, innan han åker. Och sen har vi nästan bestämt att Mel ska ner och hälsa på hos honom, om vi lyckas få tillåtelse till det, och så ska Kakan komma till Sverige MINST en gång om året, för annars tänker Mel och Kakan bli massamassa ledsna och det vill vi INTE, så det är för hela jordens trivsel som vi ska träffas. Omtänksamt av oss va?

Träffen består av att träffas, ta oss till trevligt ställe (förslaget är Humlegården) och fika & ha trevligt, för att sedan bege oss hemåt. Tyvärr. (Eller kidnappa med Kakan till Öland och stanna där så att han inte kan åka!)

Mel ska tydligen måla massa dörrar imorgon. Och försöka ta sig ner till Famoj&Fafaj för att hjälpa till där. Famoj kan fortfarande inte röra sig riktigt ordentligt efter höftoperationen.. Men hon mår iallfall bra.

Annars har Mel en lista uppsatt med saker hon både vill och inte vill göra, som hon ska göra. Bra va? Vi kan rapportera om hur mycket av det som blev gjort, när svalorna har flyttat och sommaren är slut.

En annan rolig sak som händer hos Mel nu, är att hon hjälper till med ungdomsavdelningen på biblioteket. De har nämligen byggt om och låter oss (Jag och Camilla är väl de som har gjort mest jobb, men Johan och Sara är egentligen också med) göra lite som vi vill. Vi har målat ett bord med grönt, samma gröna som mitt nattduksbord är målat i, och nu ska vi klistra på Bamserutor på ovansidan, vi har börjat plocka över böcker, vi har kladdat grönt med svamp på en pelare, vi har dragit ut och tvättat av Famoj&Fafajs gamla skinnsoffa. Vi har säkert gjort mer, men ändå. Vi har mycket kvar. Vi ska slipa bord och klä om stolar och sy gardiner, och massa mycket mera.

Dagens Citat?

"Hon hade inte väntat sig att uppleva nakenheten så här. Det var klumpigt, svettigt och klibbig hud. Det var trångt." - Blonde, kap. Lilla Frun; 5, sid. 193, Joyce Carol Oates.

Yours

       Truly

  Mel

Måndag 8/6 2009

Det är sent nu, men jag kan inte sova. Det rör sig för mycket i huvudet. Jag tänker för mycket, det finns för mycket minnen att gå igenom, gå igenom igen, och ännu en gång. Analysera upp i småbitar. Och plötsligt är övertröttheten där och slår i mitt huvud. Ögonen värker och magen börjar kurra. Klockan är för mycket: ingen mening med att lägga sig att nana. Oh, ett så sunt och trevligt beteende jag har. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Det är två dagar kvar till avslutningen. "... och jag har hela livet på mig att bli lycklig."

I år önskar jag mig målarböcker, av alla och en var som vill göra mig glad. Gärna färgPENNOR också, för även om kritor är trevliga så är pennor ändå bäst. Och då när vi ändå är igång så är det ju kanske positivt med en pennvässare till, eftersom jag inte har någon. Och... Ja. Det spelar ingen roll hur mycket målarböcker jag får, för de går åt rätt bra... Om man vill känna sig alternativ så är dagbokar en bristvara i Mels värld för tillfället, och dagbokar behöver vi. Inga rosa saker med blommor på. Heller ingen häst med patetiska ögon, för det är inget den här Elin vill ha.

Annars kommer Bergets Döttrar ut i augusti... Här kan ju visst ihopprat med varandra vara positivt, för även om det vore trevligt kanske det är något onödigt med tre exemplar av den i bokhyllan.

Sen har jag ju en önskelista ovanför sängen, om någon bestämmer sig för att titta förbi och glo.

Jag bläddrar igenom mina gamla dagböcker för tillfället och kan inte låta bli att tycka att jag var fylld av någotsånär vettiga tankar då. Eller, jag kunde åtminstone uttrycka mig. Nu har jag ingen aning längre, och när jag väl ska beskriva något så hamnar jag endast&enbart i gamla klyschor. Rädd för att använda ord. Bamseplåster. Fastnade alltför länge i icketänkande stadium. Och nu när det har kommit igång igen så är allt - jag lovar - alltför mycket för att ta in i skallen.

Känsla av att inte räcka till, att vara Fel på alla håll och kanter, inte helt obefogad i vissa fall, i andra fall bara patetisk smörja. Känslan av att känslor blir för många, att jag har gått in i mig själv för mycket, och att... (Här kommer det!).... (Wait for it!).... Jag vet inte. (There you go. Juryns misstänksamma blickar.)

Och det är hjärtats svarta armé, men här kommer Katrinas fåglar och sprider färger, da donk da donk da donk, Änglarnas Syster överallt. Sonja överallt, som aldrig kan ta slut, gå över, men som är så liten, så svag att hon knappt märks, men hon sitter där och skriker, bredvid henne sitter Katrina och skriker, Mel är också med på ett hörn, de höjer sina nävar och skriker och Andrea borta i andra hörnet sitter tyst och ser på. Biter på pennan, rynkar på pannan, hennes ögon smalnar av och hon får de där småsöta rynkorna runt näsan.

En stark, vacklande låga, som jag vet brinner, eller gör jag det?, kanske, nej, jo, men förresten, det är väl inte det som räknas, nähä, joho, jaha, vad är det som räknas då? Jo, men det som räknas är att det är varmt&bubbligt inuti, men är det verkligen det?, ja men det är det ju, eller, hur ska jag kunna veta? (vad jag skulle vilja veta!) och jag måste inte alltid veta allt heller, jag är bara femton och treåringen sitter kvar, hon gör det, i mitt huvud, inte bara som jag säger. Sitter och skriker meningslös gråt, och det som redan är för sent, påväg att gå sönder, sprickan syns ju så tydlig över munnen, och det är inte ens någon tavla, nej, det är jävla livet som bankar sig in och gör sig påmint, är inte någon förbannad jävla tavla som går att ta ner och hänga undan. Byta gardiner ska jag göra, slita ner och dra bort, orangea gardiner med svarta prickar (är det väl?) vill jag ha, djuporange färg, vad det nu är, FÄRGDUNDRA och fan heller på papper! Färgdundra hela jag! Glittra och vara en annan slags flicka som sprider glitter och får dimmor att lätta och travar in med vänner på släptåg, blommorna paraderar stolt efter, som en slags triumf att kunna få något att leva, växa, att man kan bidra till något sånt (KATRINA JAG VET DIG).

De sitter därinne och skriker efter förändringar, ändringar, att pisstragiska vuxenscener ska avrättas, ställas upp mot en vägg och BHAM BHAM BHAM inte finnas mer, att inte låta någon göra en till mindre än vad man är, vad man skulle kunna vara. Och Mel som kan vara VadSomHelst, bara någon ser mig, HELA mig och att allt det som finns får finnas, och varför får det inte göra det, varför kan inte det som är jag få finnas och varför duger det inte alls, varför ska hela jävla världen leka recensenter helt plötsligt? Och vem satte upp skylten till det här huset, och blir det tomt efter eller före?

Är det för mycket? För lite? Förstår någon minsta lilla av vad jag skriver om?

Jag behöver ständig bekräftelse, för duger jag eller gör jag det inte (all den förbannade osäkerheten). Och det enda sättet att få det är genom andras gillande och kärlek, eller hur? Så är det då så konstigt om jag tycker om att göra andra glada, och är det så hemskt om jag ändå mår bra av det själv?

Dagens Citat?

"But you never learned nothing and nothing isn't over" - Walk Idiot Walk, The Hives

Yours

        Truly

   Mel

Tisdag 19/5 2009

Hey ho.

När vi hade släppt av Kakan så sprang vi iväg hem till GosAnna, fiskade fram lakan och sen så åkte vi till mor. Då var väl klockan runt.. Halv sju, ungefär. Vi åt grillat, namnam, och lite hallon. Vi hade bestämt om mot att nana hos Gabriels & GosAnnas farmor, utan hos mor, eftersom klockan var närmare åtta. Fast, det är ju klart, vi skulle ju kunna hinna... Så det blev till att titta på busstider, och det var bra att vi gjorde det. Fortfortfort plocka ihop allting, och sen iväg ut på språngmarsch mot bussen. Vi hann, med god marginal. När bussen kom var det hopp-på som gällde, såklart. Och det var massa trevligt prat på bussen. Möjligtvis lite elakt, men ändå. Man får vara elak om man är en Mel, även om man är världens snällaste...

Så ramlade vi av bara några stationer från centrum, eftersom vi bestämde oss att gå hem till Inga-Lill. Det blev... Roande.

"Det här är små-vita-snoppträdet!"

".... Det luktar gott här!"
"Det luktar häng."

Efter en bra bit kom vi fram till fint ställe med billigt godis, så dit försvann vi in. Och först ville vi inte ha, men sen så hjälpte vi Gabriel att välja. När vi förstod att det var massamassa billigt.  Och så var det lätt att gå resten av vägen, tycker en Mel. Och det har faktiskt inte så mycket med godis att göra! För vi åt nog nästan ingenting...

Väl framme upptäckte vi att ESC hade börjat, så då verkade en promenad med Morris som en otroligt bra idé. Sagt och gjort, vi försvann ut. Det första som händer är att en räv tycker om att springa rakt framför nosen på oss, och då tycker Morris att han ska få springa efter. Det tyckte inte vi, tråkiga som vi är. Istället släpade vi iväg honom, och gick runt. Mel frös, men Gabriel hade mindre kläder på sig och han frös mer, så vi tog bara en otroligt snabb promenad. Sedan blev det att sitta i ett trevligt kök med två av de människorna som är sjukt fina att det nästan inte är sant, och massa trevligt prat. Tider vi har saknat, kändes det i hela Mel. Vi fick läsa om GosAnnas Amanda, och försöka ge någonslags konstruktiv kritik, som vi hoppas blev bra... Godis såklart, och Grönannappen fick det att blöda i Mels mun, så vi la bort den. Sen blev klockan sent, och vi (GosAnna) bäddade. Snart var vi ihopkrupna alla tre, och det är otroligt fint att nana mellan GosAnna och Gabriel. Det finns nog ingen bättre plats att nana på. (Eller, Mary kunde ju ha varit med. Och Angelica. Men ändå!) Det gick fort att nana in, och det blev fort morgon.

Jag pratade tydligen i sömnen, men det var jag inte ensam om. Hähä. Så upptäckte vi vad klockan var, men orkade inte gå upp. Jag är rädd att vi kan ha pratat något för högt, och väckta Inga-Lill och Emma, men... Det var faktiskt inte meningen. Och Morris var redan vaken!

GosAnna och jag tog på oss uppdraget att rasta hunden. Jag antar att det var menat bara en liten runda, men det struntade vi i. Hmm, undrar var den här vägen leder... Och så var GosAnna&Mel iväg på stora äventyr i främmande skogar, (nästan) långt ifrån civilisationen! Det var trevligt. Efter ungefär 40-45 minuters promenad kom vi hem, och Mel höll på att svälta ihjäl. Frukost var massamassa god, speciellt sittandes ute, och saksamma att det blev roligt med brickor. Fast det är inte okej att bordet nästan gick sönder. Fy på Mel!
Sen så bestämdes det att vi skulle bada Morris. Han älskar oss, otroligt mycket, jässjäss. Bara så att ni vet. Och när vi var klara, så kunde man se att han var vit. Vi kammade lite också, bara för sakens skull. Efter det så gick vi upp, och jag kommer faktiskt inte ihåg vad som hände sen. Minneslucka ftw! Jag tror dock att det bestämdes att GosAnna skulle åka med sina föräldrar och jag och Gabriel skulle ta oss till tekniska och hem på egen hand. Så vi kollade tider, och bestämde en buss som såg bra ut. När GosAnnas föräldrar kom så skulle det bli fika. Men! Det fanns ingen mjölk. Ta-tarataaaaa! Vi räddade dagen genom att springa iväg och köpa mjölk. Och Morris blev lite jordig, men han är ändå söt. När vi kom tillbaka bäddade vi ihop, samarbete är underskattat, och så blev det fika. Tuggtugg och drickdrick, och alltför snart så blev det dags för GosAnna att åka hem. Vinkvink på henne och ett löfte om att ses snart igen.

Gabriel och jag hjälpte till att plocka ut i köket, och jag kunde inte låta bli att hjälpa till med att plocka ur och i diskmaskinen. Sen så upptäckte vi att det var dags att gå, så vi tågade iväg. Stod vid busshållplatsen och väntade. Och väntade. Och väntade. Så kommer inte bussen vi skulle med! Panik! Vad gör vi då? För nästa buss gör att vi kommer försent till bussen hem från Tekniska! Blä. Usch. Fy. Det här får inte hända! Iallfall, nästa buss tar oss iväg till en tunnelbana. Som står still! I nästan tio minuter. Alla chanser att hinna med bussen försvinner helt plötsligt. Så ringer far, och vi försöker förklara att det inte alls är Mels fel, och det går som det går.

Någonstans där vi skulle byta till tekniska går vi av, bara för att. Och så går vi tillbaka igen, uppupp och iväg med den vi ska ta för att komma till Sveavägen. Travar runt där, först massa långt åt ena hållet och sen lika långt plus lite till åt det andra hållet. Sen kommer vi fram till butiken vi letade efter. Och den har stängt.

Så vi travar vidare, iväg till där Gabriels morfar bor. Efter ett försök med portkoden gick vi till en park och satte oss. Så försökte vi ringa till Lotta, och sen blev det Thomas vi pratade med.

[Oavslutat]

17/5 2009

Den här helgen har varit helt och hållet underbart gos. Sånär som på en liten sak: Angelica kunde inte sällskapa med mig i väntan på Gabriel och bussen. Men vi får ses snart, så att jag inte blir totalt galen av längtan. Och så att hon kan få sina saker. Hårsprayerna och den där ömtåliga saken...

I fredags bar det alltså iväg till mor, trots att det var en hemmahelg. Galadriel fick skjuts in till Hallsta och så försvann vi iväg in i solnedgången med ett dammoln. Eller inte. Men ändå, man FÅR faktiskt drömma lite. Iallfall, så tog vi oss senare från Tekniska hela vägen hem till mor. På vägen stötte vi på ett par galna österrikare. (Enligt Gabriel. För mig är de fortfarande tyskar!) Eller, stötte på och stötte på, de hoppade in i vår vagn bara pang bom. Ytterst ölstinkande och korvätande var de, iallfall. Det var massa läskigt, för jag stod mellan Gabriel och glasväggen, och den närmsta gubben hade massa senap på kinden, och då blev det illamående i magen. Sen stod han och glodde lite på mig, och jag glodde tillbaka. Så började de tre babbla, högljutt och skrattigt. Stationen senare kom det på ett fjortisgäng med tjejer, och jag tror att jag kände igen en av dem från skolan. Iallfall, det gick ett litet tag och så började senapsgubben försöka kommunicera med dem. Frågade om de pratade tyska, och hon jag kände igen svarade att hon gjorde det, och sen började gubbarna prata i mun på varandra. De möttes av en kompakt vägg av fjortisskratt. Sen så började de slänga ur sig olika ord. Det som blev uppfattat var "fisk". Sjukt nog.

Hur som helst och lite till, så kom vi fram till mor helskinnade. Väl där blev det lasagne (inte alls lika god som Änglarnas Systerlasagne tillverkad av GosAnna&Mel), och efter det blev det Kulanpromenad. Gabriel och jag lullade ner till sjön och satte oss. Det var en sjukt fin solnedgång, och blä på att kamera inte finns. Men vi överlevde ändå. Och så satt vi där bland hjortskall, måsbajs och fiskar, och pratade om saker som är viktiga, och saker som är mindre viktiga, och sen var det liksom dags att gå hem. Men trevligt var det, när vi satt där.

Senare... Kommer jag inte ihåg. Eller jo, det var kaffeglass, gullig gammal film (Jagad av agenter, tror jag att den hette.. Utspelade sig i sthlm på typ 40-talet, iallfall. Och svartvit!). och sen tidsbestämmelse med GosAnna och Kakan om när mötet vid Grönan skulle äga rum. Efter det var det nanidags.

Upp vid nio ungefär på lördagen, och in i duschen. Sen var det till att dra på sig några slags kläder och få upp Gabriel. Att locka med frukost är ett säkert kort, så det gjorde vi. Tuggtugg, i med ordentligt med frukost. Sen plocka ihop saker vi behövde ha med oss, byta om och sen bar det iväg. Vi var i god tid till bussen, och det kändes massa bra. Det bestämdes att GosAnna skulle möta oss vid Gullmarsplan, vilket hon också gjorde. Vi kommer fram till t-centralen. Och hade vi inte haft GosAnna skulle vi inte alls ha kommit till bussen, för är man en Mel är man inte gjord för att hitta fram till saker. Bara så att alla vet det.

Vid bussen tar vi ut pengar. Sen älskar vi att det kom en buss till, för vi hade verkligen inte fått plats på den första.. Sen att det var varmt och trångt, det spelar ingen roll. Och så var det en massa söt tant som skulle av. Det var Gabriel i (ännu en) tantform, för hon satt och sa att hon hatade när det var mycket människor idag och något om att ungdomen var utan framtid. Vi fick tränga ihop oss rätt mycket för att hon skulle kunna gå av, men hon var så trevlig mot oss att det inte gjorde något. Så sa hon att vi skulle ha en bra dag. Trevliga människor gör mig glad.

Väl vid Grönan får GosAnna för sig att vi måste hämta ut pengar. Jäss, hon ÄR ju faktiskt smått senil. Men vet ni vad? Det gör inte så mycket, för de flesta jag känner är så pass gamla att det händer dem hela tiden. Vi står och väntar på Kakan. Eller, Mel hoppsar runt lite och väntar. Sen kommer det både en och två bussar, fast ingen Kaka. Det är inte okej. Han kanske är osynlig? Det är säkert därför jag inte ser honom. Men! Sen kommer det en buss till, och Kakan ser massamassa fin ut i hatt av kamelhår och... vad-det-nu-var, och pilotisar, och det går liksom inte att missa honom. Så vi hoppar dit och han får en kram fastän han inte tycker om det.

När vi ska in på Grönan ställer vi oss och frågar varandra rakt ut om det är en kö, eller hur man nu ska ta sig in... Då kommer det en snäll gubbe och pekar att där-och-där är det bara pang på, för det vi står och glor på är ingen kö alls. Tack och lov för snälla gubbar! Världen vore mycket tom utan dem...

Så bär det iväg in, och Kakan och GosAnna travar iväg till någon specialkö bara för att, men det var massamassa många människor där och helt plötsligt var de inne. Under tiden så hade jag och Galadriel tagit oss in och jag hade köpt ett åkband. (Det stod en MASSA söt unge framför mig, kanske sjuårsåldern, och hans storebror eller något stod bakom mig... Men det gick bra, för han var typ tre meter längre än mig och kunde prata över mitt huvud.)

Jaha, helt plötsligt är alla inne och vad ska vi åka då? Rakt fram finns det gröna (om jag kommer ihåg rätt) och rosa flygande elefanter som ser otroligt lockande ut, men vi åkte faktiskt inte dem. Trots allt. Istället sprang vi över spanska trappan och iväg. Den vilda musen blev dagens första åktur, och det kändes massa trevligt. Sen tror jag det var Bläckfisken, och småbarn är faktiskt dumma som vill åka fortare. Och det är inte okej att jag och Kakan fortsätter att snurra när resten av världen har stannat. Efter det åkte Kakan och GosAnna Flygande mattan, för den är Mel rädd för. Och det är säkert nyttigt att vara det, eftersom hon är det! Sen sprang vi förbi Lilla fritt fall, och den tvingade Kakan upp Mel i. Vi satt på varsin sida och såg tydligen otroligt roliga ut bredvid massor av småbarn. (Där Kakans knän var, var de andras fötter, enligt GosAnna och Gabriel.) Efter det knuffar Mel upp Kakan och GosAnna i den där stora berg&dalbanan. Under tiden köper jag&Gabriel sockervadd och en cola. När Kakan och GosAnna har kommit ner så blir det glassköp. Det är massamassa gott, och Mel köper en med tre valfria kulor, mjukglass och en liten, liten polkagris. Inte alls jobbigt att äta upp! Nästan för lite.

Efter det fick Kakan åka radiobil, sen gick vi Lustiga huset, fick reda på hur det var att vara full och/eller psykiskt sjuk, och sen så åkte GosAnna och jag Popexpressen. Där roade vi oss med att leka fjortisar, och oroade oss för vilken låt vi skulle få åka till. Människan som skötte det hela sa att hon inte alls var någon elak tant, men det var hon visst. Hon gav oss en otroligt ful låt som inte alls går att lyssna på, men själva åket var roligt. Efter det var det dags för mat, men GosAnna och jag sprang iväg på toaletten. Och det är inte okej med huvuden i speglar!

Iväg mot Flygande mattan för att hitta Kakan och Gabriel som hade tågat iväg för att köpa mat. Runt om, och... GosAnna ser dem. Jag med. Men... Där innan? Är inte det...? Jo, men visst är det.... Det är ju Per Gessle! Rynkig, och iförd stooora solglasögon, men visst sjutton är det han!! Fort fram till Kakan och Gabriel och få tag på pennapapper för att få autograf.
"Ursäkta..? Hej! Skulle jag kunna få din autograf? Det är till min mamma, hon avgudar dig!"

"Visst!"

Och så går vi bort till en soptunna. Han skrev på Gabriels gamla schema. Hej Christina! Per G" står det där. Jag tackade massa mycket, och kände att jag inte vågade krama honom. Det kändes som att jag störde tillräckligt mycket ändå.

Efter det så blev det lunch. Mel köpte inget, inte GosAnna heller, utan vi smååt av Gabriel och Kakan. Det får man faktiskt göra. Sen så tror jag att vi försvann iväg för att åka Kärlekstunneln. Kakan försökte få en söt bäbis med mamma med sig, fast det gick inte. (Bild finns på GosAnnas bilddagbok och lär komma upp på min med.) Så han tiggde till sig att alla tre skulle få åka i samma båt. Vi var överviktiga! Men det räknas inte. För vi var faktiskt tre... Och här bör nog tilläggas att om Gabriel hade åkt så hade jag åkt med honom. Men han ville inte åka något alls. Efter det blev det dags för Radiobilarna igen, och den här gången så åkte jag med Kakan eftersom jag inte hade någon glass att tugga i mig. Han var massamassa duktig på att köra, vilket jag inte är. Sen köpte jag och GosAnna nappar med Veteranbilsnyckelband. De är söta! Efter det så bestämde vi att vi skulle dra oss hemåt. Klockan var väl fem, ungefär, och det var dags att åka. Innan var vi ju tvungna att åka Veteranbilarna, och jag tror att de som körde tyckte att vi var lite roliga.. Men ändå! Det spelar ingen roll. Bilarna är massamassa fina och massamassa gamla. Det står liksom när de tillverkades på baksidan. Och det stämmer!

På hemväg så hände det säkert saker, men jag kommer inte ihåg så mycket. Kakan köpte en mjukglass. GosAnna meddelade sin farmor att hon, Gabriel och jag skulle nana över där och det gick bra. Sen så var vi tvungna att vinka av Kakan, och det var massamassa blä. Han ska komma tillbaka snart, det har jag bestämt. Och jag SKA leta reda på min prinsesskrona åt honom!

Jag har iallfall börjat med min rabatt nu. Är det någon som har blomförslag?

Nu ska jag nana, faktiskt. Och jag skriver om söndagen imorgon, har jag bestämt.

Naninani!

Dagens Citat?

"Man kan överanalysera allt!" - Kakan

Yours

        Truly

    Mel

Tisdag 5/5 2009

Okej, innan jag går in på kortlovet (fredag-måndag) så tänkte jag hedra den söta Pratflickan lite.

För hon är så underbar. Och härlig att prata med.

Och när det mesta känns fel, när ingenting fungerar och ingen får finnas, då får faktiskt jag finnas för henne. Det känns som viktigt för mig, det där med att vara något på-riktigt stort i någons liv. Visst, det är jag ju, i några människors liv. Men ingen av dem är som Pratflickan. Ingen av dem är lika patetiska som jag, ingen av dem gör småsaker till det största som någonsin har hänt.

Vad jag vet så är ingen av dem människomissbrukare på samma sätt. Och det är så skönt, för när man säger att "det bara var för skojs skull", eller att man "ändå inte bryr sig om den människan, så varför inte?", så vet man att man inte behöver vara orolig för hur det ska bemötas, man behöver aldrig någonsin vara rädd för rynkning på näsan och ett "fy". För, även om hon utnyttjar människor på ett helt annat sätt än vad jag gör, så är den känslan jag försöker förklara helt självklar för henne. Och det är skönt, även om det är hemskt. Men vi gör vårt bästa för att peta runt i hennes "inombords" och ordna till saker&ting där.
Sen att hon hatar Sonja och vägrar ens ta i Andrea med tång efter diverse högläsning, det är bara smådetaljer. (Fast mötet med Maddalena 3 var uppskattat...)

Annars är det ju det där med Pratflickan, att efter en halvtimmes babbel så är vi igång på riktigt, och misstolkningar, citat, allmänt flum och diverse missförstånd (äpplen SKA ätas, inte klämmas på, möjligtvis så KAN man suga på dem... Och det är viktigt att ha skydd för alla situationer. Sex blir bättre om man har ridhjälm och knäskydd på sig!) är i full gång. Hon kan alltid vara lika glad. Även om det visar sig att hon inte har någonstans att bo och sitter på en bänk i tunnelbanan tillsammans med en låda av det allra viktigaste och ett tomt koppel i handen. Väntar på ännu ett offer. Det är inte alls långt kvar nu, och det vet hon. Så hon orkar. Ser till att orka. Fyller dagarna med skratt, och längtan (samma svidande längtan).

Och det finns ett löfte om att somna in i samma säng, sammanflätade händer och hår som flyter ihop, andetag som aldrig slutar och en värme närapå outhärdlig. Löftet finns, och det kommer någon gång infrias. Det är ju, trots allt, ett Mellöfte.

Ett annat slags löfte, om än inte säkert, är att nästa gång klassen åker in till Stockholm och vi får några timmar att trava runt på, så ska jag trava iväg med henne en stund. Tio minuter, en kvart sådär. Längre kan bli farligt. Det vet vi redan. Och vi ska försöka att träffas vid en tunnelbana, för där finns det nästan alltid ett tåg som ska gå. Då är det inte lika farligt.

Och sen så kan vi ju meddela att Anna ska hem till mor i helgen tillsammans med mig. Och att vi ska till stallet, och antagligen så ska hon nana över. Det är massamassa härligt att få träffa henne igen, det känns som en väldigt bra sak att göra. Listor ska skrivas och saker ordentligt pratas igenom. Böcker lämnas tillbaka och lånas. Cureskiva ska lånas ut också.

Iallfall.

Kortlovet invigdes med att besöket hos Nettan ställdes in och Galadriel kom hit på dagen på fredagen istället för på kvällen. Vi började kratta gräsmattan, och sen åkte vi på att skotta ut nere hos fåren. De är utsläppta ordentligt nu, allihop. Det finns fårbajs i massor att slänga ut. Blä, det luktade. Men vi gjorde iallfall en av lammningsboxarna och en del av det stora båset. Det var ju... Ja. Vi samarbetar otroligt bra, häpnadsväckande nog. Sen vandrade vi in och tuggade i oss mat, och jag vet inte... Det blev lite rundspring ute, lite prat och massa musik. Vi var massa fina.

På lördagen så kastade vi oss iväg till Norrtälje vid halv tio tiden. Väl där införskaffades ett par tygskor av samma modell som förra året (En ny tradition. Och jag tog en storlek för stora.), andra saker, och så tappade vi bort far&Maj som sprang iväg. Så Gabriel och jag travade runt, han köpte glass åt mig och vi var bara allmänt som vi är. Alldeles för snart var det dags att åka, och det var lite blä. Innan vi begav oss hemåt så fick jag den första riktiga påfyllnings sprutan mot fästingar, hjärnbajssaken, vad-det-nu-heter... De hade ställt upp ett tält vid Flygfyren och det var bara att ställa sig, titta åt ett annat håll och bli stucken i. Men jag fick inget Bamseklistermärke! Det är inte okej!!

När vi väl var i Hallsta så släppte vi av min gamla gubbe vid busstationen. Vid två skulle Emma&Henrik komma, tillsammans med sina barn Elias (som fyller år samma dag som jag fast är massa liten) och Elvira (som är typ två), och klockan var väl runt ett, halv två. Men lilla Mel byter om och travar ner för att mocka fårbajs. Hejaheja henne, eller hur? När hon sedan går upp för att dricka vatten och så, så kommer Emma&Henrik med barn. Vi matade hönsen, plockade ägg och var påväg ner till fåren och traktorerna när Elias slutade vara tyst. Han stammade fram svar på fars frågor, och blev snart mycket pratigare. Elvira tyckte att min hand dög helt okej när Henrik drog bort sina, och hon är massamassa söt.
Sen bar det upp till fika, där Mel var duktig och letade fram sugrör. De hade söta färger och jag ville också ha, fast jag tog inget... Sen bestämde sig Elias tydligen för att han ville ha cyklar, och eftersom det ska stå några uppe i härbärget (huset med byggnadsställningen på), så travade han och jag dit för att leta efter några. Och visst stod där två stycken. En liten, liten tvåhjuling med en stav man kunde gå bakom och hålla i, och en liten söt trehjuling. Vi skjutsade ut båda efter en smärre ommöblering av mjölkkannor och diverse skräpsaker. Snart fick Mel motion av att springa runt efter Elias på tvåhjulingen och hålla balansen. Det var värt det.
Snart var det middag, men innan dess hann vi med att dra fram ritblock, och vi fick förklara för Elias vem Zorro är. Det är ju hemskt! Zorro som är så söt!! Iallfall, så ville han måla ett monster och jag skulle hjälpa till. Så jag pendlar mellan att rita Elviras hand och att färglägga monstrets klor. Det var en trevlig sysselsättning. Emma bestämmer sig för att göra oss sällskap, och helt plötsligt kunde jag förklara för Elias vad det stod att man skulle göra på olika ställen (finn fem fel osv.). Han kan räkna till tio. Massa duktig unge, har jag bestämt.

Under middagen tyckte Elias inte alls om att vi påstod att det han åt var likadana lamm som sprang runt i hagen där nere, och han blev orolig och ville gå ut och titta så att de var kvar. Jag lovade att vi skulle göra det om han åt upp, så han tuggade i sig. Sen blev det efterrätt, men efter det kunde vi gå. Cykelfärd till lammen undveks med att förklara att den gamla cykeln var väldigt trött och hade gått för att nana. När vi kom ner till hagen så var lammen för trötta för att vi skulle kunna klättra in, bestämde jag, och otroligt nog så godtogs den förklaringen utan större problem. Dock blev Elvira medveten om att Emma inte var med, så vi fick springa upp med henne. På vägen upp får jag order av Elias om att jag ska fråga min fader om vi ska köra traktorn. Fast jag tvingar honom att fråga själv, om han ska köra. Så han gör det. Men det får han inte, så han blir lite småsur.

Sen hittar vi orangea "boxningsbollar" som han inte vill släppa trots att vi förklarar att det är våra och att vi måste ha dem. Men han lovar att lämna ifrån sig sin till mig när de ska åka. Vi hittar en fotboll i ett lider och springer efter den ett tag. Sedan cyklar vi ett varv, och springer två varv på traktorvägen nedanför syrenhäcken och tillbaka. Jag tror jag vet en som nanade gott den natten...

Mel krattade gräsmattan lite innan hon gick in för att nana.
Fast naning blev det inte. Istället blev det pyjamas, popcorn och Marilyn Monroefilmer. Faktiskt, flera stycken. Tre, till och med. Och jag älskar dem. Några, iallfall. Och hon har en fin rumpa.

På lördagen var det meningen att jag skulle upp tidigt, men det blev nångång kring halv tio. Så var det att plocka bort cyklar, krattor och skottkärra, leta cykelpump och bege sig till Famoj&Fafaj....

[Oavslutat]