MelTheDrog

Tisdag 5/5 2009

Okej, innan jag går in på kortlovet (fredag-måndag) så tänkte jag hedra den söta Pratflickan lite.

För hon är så underbar. Och härlig att prata med.

Och när det mesta känns fel, när ingenting fungerar och ingen får finnas, då får faktiskt jag finnas för henne. Det känns som viktigt för mig, det där med att vara något på-riktigt stort i någons liv. Visst, det är jag ju, i några människors liv. Men ingen av dem är som Pratflickan. Ingen av dem är lika patetiska som jag, ingen av dem gör småsaker till det största som någonsin har hänt.

Vad jag vet så är ingen av dem människomissbrukare på samma sätt. Och det är så skönt, för när man säger att "det bara var för skojs skull", eller att man "ändå inte bryr sig om den människan, så varför inte?", så vet man att man inte behöver vara orolig för hur det ska bemötas, man behöver aldrig någonsin vara rädd för rynkning på näsan och ett "fy". För, även om hon utnyttjar människor på ett helt annat sätt än vad jag gör, så är den känslan jag försöker förklara helt självklar för henne. Och det är skönt, även om det är hemskt. Men vi gör vårt bästa för att peta runt i hennes "inombords" och ordna till saker&ting där.
Sen att hon hatar Sonja och vägrar ens ta i Andrea med tång efter diverse högläsning, det är bara smådetaljer. (Fast mötet med Maddalena 3 var uppskattat...)

Annars är det ju det där med Pratflickan, att efter en halvtimmes babbel så är vi igång på riktigt, och misstolkningar, citat, allmänt flum och diverse missförstånd (äpplen SKA ätas, inte klämmas på, möjligtvis så KAN man suga på dem... Och det är viktigt att ha skydd för alla situationer. Sex blir bättre om man har ridhjälm och knäskydd på sig!) är i full gång. Hon kan alltid vara lika glad. Även om det visar sig att hon inte har någonstans att bo och sitter på en bänk i tunnelbanan tillsammans med en låda av det allra viktigaste och ett tomt koppel i handen. Väntar på ännu ett offer. Det är inte alls långt kvar nu, och det vet hon. Så hon orkar. Ser till att orka. Fyller dagarna med skratt, och längtan (samma svidande längtan).

Och det finns ett löfte om att somna in i samma säng, sammanflätade händer och hår som flyter ihop, andetag som aldrig slutar och en värme närapå outhärdlig. Löftet finns, och det kommer någon gång infrias. Det är ju, trots allt, ett Mellöfte.

Ett annat slags löfte, om än inte säkert, är att nästa gång klassen åker in till Stockholm och vi får några timmar att trava runt på, så ska jag trava iväg med henne en stund. Tio minuter, en kvart sådär. Längre kan bli farligt. Det vet vi redan. Och vi ska försöka att träffas vid en tunnelbana, för där finns det nästan alltid ett tåg som ska gå. Då är det inte lika farligt.

Och sen så kan vi ju meddela att Anna ska hem till mor i helgen tillsammans med mig. Och att vi ska till stallet, och antagligen så ska hon nana över. Det är massamassa härligt att få träffa henne igen, det känns som en väldigt bra sak att göra. Listor ska skrivas och saker ordentligt pratas igenom. Böcker lämnas tillbaka och lånas. Cureskiva ska lånas ut också.

Iallfall.

Kortlovet invigdes med att besöket hos Nettan ställdes in och Galadriel kom hit på dagen på fredagen istället för på kvällen. Vi började kratta gräsmattan, och sen åkte vi på att skotta ut nere hos fåren. De är utsläppta ordentligt nu, allihop. Det finns fårbajs i massor att slänga ut. Blä, det luktade. Men vi gjorde iallfall en av lammningsboxarna och en del av det stora båset. Det var ju... Ja. Vi samarbetar otroligt bra, häpnadsväckande nog. Sen vandrade vi in och tuggade i oss mat, och jag vet inte... Det blev lite rundspring ute, lite prat och massa musik. Vi var massa fina.

På lördagen så kastade vi oss iväg till Norrtälje vid halv tio tiden. Väl där införskaffades ett par tygskor av samma modell som förra året (En ny tradition. Och jag tog en storlek för stora.), andra saker, och så tappade vi bort far&Maj som sprang iväg. Så Gabriel och jag travade runt, han köpte glass åt mig och vi var bara allmänt som vi är. Alldeles för snart var det dags att åka, och det var lite blä. Innan vi begav oss hemåt så fick jag den första riktiga påfyllnings sprutan mot fästingar, hjärnbajssaken, vad-det-nu-heter... De hade ställt upp ett tält vid Flygfyren och det var bara att ställa sig, titta åt ett annat håll och bli stucken i. Men jag fick inget Bamseklistermärke! Det är inte okej!!

När vi väl var i Hallsta så släppte vi av min gamla gubbe vid busstationen. Vid två skulle Emma&Henrik komma, tillsammans med sina barn Elias (som fyller år samma dag som jag fast är massa liten) och Elvira (som är typ två), och klockan var väl runt ett, halv två. Men lilla Mel byter om och travar ner för att mocka fårbajs. Hejaheja henne, eller hur? När hon sedan går upp för att dricka vatten och så, så kommer Emma&Henrik med barn. Vi matade hönsen, plockade ägg och var påväg ner till fåren och traktorerna när Elias slutade vara tyst. Han stammade fram svar på fars frågor, och blev snart mycket pratigare. Elvira tyckte att min hand dög helt okej när Henrik drog bort sina, och hon är massamassa söt.
Sen bar det upp till fika, där Mel var duktig och letade fram sugrör. De hade söta färger och jag ville också ha, fast jag tog inget... Sen bestämde sig Elias tydligen för att han ville ha cyklar, och eftersom det ska stå några uppe i härbärget (huset med byggnadsställningen på), så travade han och jag dit för att leta efter några. Och visst stod där två stycken. En liten, liten tvåhjuling med en stav man kunde gå bakom och hålla i, och en liten söt trehjuling. Vi skjutsade ut båda efter en smärre ommöblering av mjölkkannor och diverse skräpsaker. Snart fick Mel motion av att springa runt efter Elias på tvåhjulingen och hålla balansen. Det var värt det.
Snart var det middag, men innan dess hann vi med att dra fram ritblock, och vi fick förklara för Elias vem Zorro är. Det är ju hemskt! Zorro som är så söt!! Iallfall, så ville han måla ett monster och jag skulle hjälpa till. Så jag pendlar mellan att rita Elviras hand och att färglägga monstrets klor. Det var en trevlig sysselsättning. Emma bestämmer sig för att göra oss sällskap, och helt plötsligt kunde jag förklara för Elias vad det stod att man skulle göra på olika ställen (finn fem fel osv.). Han kan räkna till tio. Massa duktig unge, har jag bestämt.

Under middagen tyckte Elias inte alls om att vi påstod att det han åt var likadana lamm som sprang runt i hagen där nere, och han blev orolig och ville gå ut och titta så att de var kvar. Jag lovade att vi skulle göra det om han åt upp, så han tuggade i sig. Sen blev det efterrätt, men efter det kunde vi gå. Cykelfärd till lammen undveks med att förklara att den gamla cykeln var väldigt trött och hade gått för att nana. När vi kom ner till hagen så var lammen för trötta för att vi skulle kunna klättra in, bestämde jag, och otroligt nog så godtogs den förklaringen utan större problem. Dock blev Elvira medveten om att Emma inte var med, så vi fick springa upp med henne. På vägen upp får jag order av Elias om att jag ska fråga min fader om vi ska köra traktorn. Fast jag tvingar honom att fråga själv, om han ska köra. Så han gör det. Men det får han inte, så han blir lite småsur.

Sen hittar vi orangea "boxningsbollar" som han inte vill släppa trots att vi förklarar att det är våra och att vi måste ha dem. Men han lovar att lämna ifrån sig sin till mig när de ska åka. Vi hittar en fotboll i ett lider och springer efter den ett tag. Sedan cyklar vi ett varv, och springer två varv på traktorvägen nedanför syrenhäcken och tillbaka. Jag tror jag vet en som nanade gott den natten...

Mel krattade gräsmattan lite innan hon gick in för att nana.
Fast naning blev det inte. Istället blev det pyjamas, popcorn och Marilyn Monroefilmer. Faktiskt, flera stycken. Tre, till och med. Och jag älskar dem. Några, iallfall. Och hon har en fin rumpa.

På lördagen var det meningen att jag skulle upp tidigt, men det blev nångång kring halv tio. Så var det att plocka bort cyklar, krattor och skottkärra, leta cykelpump och bege sig till Famoj&Fafaj....

[Oavslutat]