MelTheDrog

16/6 2009

Jag vill bada! Jag vill ut och gå! Jag vill tamejfan dansa genom hela natten, glittra&glimma&skina; stänka glitter över människorna, skänka bort minnen! Jag vill vara totalt självlysande, insatt i en personlig stjärnhimmel med en skylt i neon framför, en som skriker: MINNESVÄRD. Jag vill inte vara den där människan som jag alltid tycks vara! (Den som blir kramad och lekt med ett tag, sedan bortglömd.)

Så jävla full av liv, jag spricker sönder av allt inuti, och vart finns du nu, Gabriel, när jag som allra mest behöver dig att gå med i vattenbrynet bland vågorna, när jag behöver dig att prata sönder allt, allt, allt med? Inte en anklagelse, något av det här, ska du veta; finns inte spår av ilska någonstans alls. Mest en sorg, bara, en oändlig slags sorg (STORA ORD & VIDA RÖRELSER PASSAR MIG FÖR I HELVETE!) som gör det omöjligt att känna så mycket som jag borde. Och inte ditt fel heller, inte ditt jävla fel att jag känner såhär, att jag är såhär, att du inte kan vara alldeles jättenära hela, hela tiden! Verkligen inte ditt fel att fel att något så trasigt i mig att jag inte kan somna; att jag inte kan leva. Inte ditt fel att jag ibland känner behov av att färglägga nuet. (PappaPralin!)

För första gången på hurlängesomhelst känner jag mig extremt levande, överbubblig, pratglad, på-riktigt, och vart fan finns varenda människa som förstår åtminstone något? Jo, i jävla kalla Sverige, jag vet inte hur många mil bort.

BHAM! och så var det, av flygplanet bara, sen känsla av nästan-hemmahörande! Inte varit frusen en enda gång sen hitkomst (Zakhyntos, Grekland), klockan visar 03.29, grekisk tid, och jag är varm! Behöver inte annans värme! Kan värma mig själv, trots allt. Men; inte ens behov av att vara värmande! Att också så går det att leva! Inte så förbannat insnörjd, nedbunden (fastbruten) av allt, i allt hela tiden! Fast samtidigt inte kunna vara annat, när man går runt med järnkättingar. Hela tiden fast, så tung att det är stört, kan inte ta mig loss! Kan inte försvinna ens fem minuter. Inte heller sömnen hjälper.

Fan, Icka, jag behöver ju dig nu! She shines when everything is meaningless

och man skapar ju FÖR FAN SIN EGEN JÄVLA FRAMTID; SITT EGET JÄVLA LIV!! Som att det i detta skulle finnas något obegripligt att förstå, som att det skulle vara svårt på något sätt! Det stämmer inte! Allt måste inte vara så obestridligt oöverkommeligt (FUCK YOU WORD, DET ÄR VISST ETT ORD!) hela tiden!

Som detta, till exempel: Att gå ut och gå. Det borde verkligen inte vara några problem! Men, ständigt dessa undanflykter!

Nu ska jag sätta mig och skriva brev, till alla de människor som aldrig kommer få dem.

Everyone I know goes away in the end.

Dagerns Citat?

"Jag vet att jag är ful, för folk talar alltid om för mig vilket vackert hår och vilka vackra ögon jag har." - En liten kärlekssång av Michelle Magorian, kap. 9 sid. 155. Tyckte du om Godnatt Mister Tom? Läs den här också. Inte lika WOW, men fullt lika älskandebar.

Yours

        Truly

   Mel

Tisdag 7/7 2009

Jag insåg just att jag inte hade den blekaste aning om vad det är för dag,  förrän jag kollade upp det på mobilen (ack, denna trogna tjänare). Det betyder SOMMAR, på-riktigt. Och sommar betyder sena nätter, timmar av färgläggning och underbar musik, samt härliga smsstunder, telefonande med några av världens vackraste människor och, icke att förglömma, ett frenetiskt städande där allt som finns i lådor och skåp dras fram och läggs i sängen, för att bli sorterat och, förhoppningsvis (men antagligen inte) tillbakastoppat. Minnen dras fram, som antagligen gör sig bäst bortglömda. Jesus fucking Christ on a bicycle, mina gamla dagböcker fulla av diverse blogginlägg och mer eller mindre KAPOFFiga skriverier inte menade för någon att läsa. Jag tackar någon av mina personligheter för att den har varit förutseende nog att tejpa igen alla mina brev som inte är menade att läsa, för annars hade jag rivit upp dem vid det här laget. Istället får jag nöja mig med gamla noveller och halvtrasiga dikter. Gamla citat. MEN! Det var inte det som det här inlägget skulle handla om. EGENTLIGEN så ska det inte handla om något speciellt alls. Och jag är trött!

Om det finns något jag saknar, så är det förra sommaren. Stallet om dagarna, tvätta och smörja läder om nätterna, men Storebror,  Mary, Pratflickan och GosAnna som troget sällskap. Nallepojken också, honom borde vi faktiskt inte glömma. Han döpte ju trots allt Isabel till Isabel. (TACK! <3)
En annan sak som jag saknar den här sommaren, är sommarnattsljuden. Lukten. Jag vet inte, mitt fönster står öppet och myggnätet är i (det hade vi inte förra sommaren, men ärligt talat, det är betydligt mycket mer mygg nu plus att getingarnas bo är mycket närmare i år och då KAN man inte ha öppet fönster!) men ändå så når varken doft eller ljud in. Det känns.. Tomt. Okej, jag har musik på. Men det är faktiskt lika lågt som förra året! I för sig är det lite skillnad på musik, men ändå. Det spelar ingen roll.

Ännu en sak som jag längtar till: Friheten. Allt kändes.. Friare, förra sommaren, av någon anledning. Inte lika pressat. Och känslan av natten-igenom telefoning var en annan, en.. Soligare känsla.

Pratflickan. Titulerad Världens Vackraste Varelse, och lever upp till det. Alltid. Även om man blir förbannad på henne. Vilket man blir. Åtminstone när hon börjar rota i resväskorna utan tillåtelse.

Resväskorna? Okej, för att ta historian en gång till:

När jag var liten så skulle Sandra (äldsta storasystern) ut och gå med hundarna med en kompis, och jag fick inte följa med. Det var inte så ofta som jag ville följa med som jag inte fick, vad jag kommer ihåg. Jag klagade och tjatade och frågade, och ville verkligen, verkligen, följa med. Sandra spände blicken i mig och sa "Man kan inte lasta över alla sina problem på en enda person, Elin." . Jag ville veta vad hon menade. Då berättade hon om resväskorna.

Att allt man känner, allt man upplever, allt man gör, lagras i resväskor som man bär med sig. Och att dessa resväskor kan bli väldigt tunga, börja spricka i kanterna och Inte få plats mer i. När det händer så behöver man att få lov att plocka över i någon annans resväska, så att allt inte blir så jobbigt att bära.

Väntar man alltför länge med att packa över, så blir väskorna extremt tunga, och hur många, extremt tunga, resväskor tror ni att man orkar bära egentligen? Inte så många. Vad händer då, när man inte orkar? Jo, man tappar resväskorna. Allt ramlar ut, rinner över. Och det är inte bra.

Iallfall. Alltså: Pratflickan rotar i resväskorna olovandes. Inte okej! Inte okej att någon rotar runt i mina resväskor, för det är MINA saker, och jag vill inte att NÅGON rör dem om jag inte ber om det. Inte ens Pratflickan.

"Älskade, kära Mel. Du är en reparatör; glider runt och hittar restaurationsobjekt och utnyttjar dem till hundra procent för att få dig själv att ha något slags värde. Men det gör inget, för du är älskvärd ändå. Problemet är att inse dina egna gränser. GÖR DET!"

Betyder det att jag ska stoppa undan verktygslådan och dra vidare?

Jag vill kunna hoppa in i folks världar och vara glitter&glädje, hela tiden. Vill kunna få människor glada, få dem att ha roligt, gosigt, mojsigt. Vill vara underbarhet, hela tiden, alltid. Eller, åtminstone oftast. Och, orkar jag inte det, då kommer jag inte heller orka gå ur sängen. Inte orka någonting alls. Det känns som om att det är det jag ska göra: få människor att må bra.
"Tänk på dig själv", javisst, men jag mår som bäst när andra mår bra.

Och den människa jag allra, allra helst skulle vilja kunna hoppa in och vara glitter i, hos, den människan kan jag inte vara det för. Och det gör riktigt ont.

Mina naglar har blivit orangea. Vi fick nagellack av mor. Hmmm... Oranget nagellack. Av mor. Låter det bekant? Ja, jo, om ni var med för ungefär ett år sedan så borde det låta bekant. Om ni har bra minne, det vill säga.

Glitterhatten sitter på. Gosh, nu kommer folk att bli irriterade på mig igen. Fast jag tycker ändå inte att det gör något, för det är MIN hatt & jag älskar den & jag kommer aldrig att överge den på-riktigt & den som tror det är dum i huvudet.

Nätstrumpbyxor var det ja. Det måste köpas in. Och mer knästrumpor. Och hängslen. Och byxor. Och.... Ja. Listan kan göras låååång. Återigen: Önskelista hänger på Mels vägg.

Hejdåträff för Kakan är planerad den 12:e. På söndag. VI hoppas på att allt kommer gå bra. Mel ska göra laktosfria muffins åt Kakan. Han får bestämma smak. Och Mel är nervös. Varför? Ingen aning. Men det ska bli massamassa underbart att träffa honom igen, innan han åker. Och sen har vi nästan bestämt att Mel ska ner och hälsa på hos honom, om vi lyckas få tillåtelse till det, och så ska Kakan komma till Sverige MINST en gång om året, för annars tänker Mel och Kakan bli massamassa ledsna och det vill vi INTE, så det är för hela jordens trivsel som vi ska träffas. Omtänksamt av oss va?

Träffen består av att träffas, ta oss till trevligt ställe (förslaget är Humlegården) och fika & ha trevligt, för att sedan bege oss hemåt. Tyvärr. (Eller kidnappa med Kakan till Öland och stanna där så att han inte kan åka!)

Mel ska tydligen måla massa dörrar imorgon. Och försöka ta sig ner till Famoj&Fafaj för att hjälpa till där. Famoj kan fortfarande inte röra sig riktigt ordentligt efter höftoperationen.. Men hon mår iallfall bra.

Annars har Mel en lista uppsatt med saker hon både vill och inte vill göra, som hon ska göra. Bra va? Vi kan rapportera om hur mycket av det som blev gjort, när svalorna har flyttat och sommaren är slut.

En annan rolig sak som händer hos Mel nu, är att hon hjälper till med ungdomsavdelningen på biblioteket. De har nämligen byggt om och låter oss (Jag och Camilla är väl de som har gjort mest jobb, men Johan och Sara är egentligen också med) göra lite som vi vill. Vi har målat ett bord med grönt, samma gröna som mitt nattduksbord är målat i, och nu ska vi klistra på Bamserutor på ovansidan, vi har börjat plocka över böcker, vi har kladdat grönt med svamp på en pelare, vi har dragit ut och tvättat av Famoj&Fafajs gamla skinnsoffa. Vi har säkert gjort mer, men ändå. Vi har mycket kvar. Vi ska slipa bord och klä om stolar och sy gardiner, och massa mycket mera.

Dagens Citat?

"Hon hade inte väntat sig att uppleva nakenheten så här. Det var klumpigt, svettigt och klibbig hud. Det var trångt." - Blonde, kap. Lilla Frun; 5, sid. 193, Joyce Carol Oates.

Yours

       Truly

  Mel

Måndag 8/6 2009

Det är sent nu, men jag kan inte sova. Det rör sig för mycket i huvudet. Jag tänker för mycket, det finns för mycket minnen att gå igenom, gå igenom igen, och ännu en gång. Analysera upp i småbitar. Och plötsligt är övertröttheten där och slår i mitt huvud. Ögonen värker och magen börjar kurra. Klockan är för mycket: ingen mening med att lägga sig att nana. Oh, ett så sunt och trevligt beteende jag har. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Det är två dagar kvar till avslutningen. "... och jag har hela livet på mig att bli lycklig."

I år önskar jag mig målarböcker, av alla och en var som vill göra mig glad. Gärna färgPENNOR också, för även om kritor är trevliga så är pennor ändå bäst. Och då när vi ändå är igång så är det ju kanske positivt med en pennvässare till, eftersom jag inte har någon. Och... Ja. Det spelar ingen roll hur mycket målarböcker jag får, för de går åt rätt bra... Om man vill känna sig alternativ så är dagbokar en bristvara i Mels värld för tillfället, och dagbokar behöver vi. Inga rosa saker med blommor på. Heller ingen häst med patetiska ögon, för det är inget den här Elin vill ha.

Annars kommer Bergets Döttrar ut i augusti... Här kan ju visst ihopprat med varandra vara positivt, för även om det vore trevligt kanske det är något onödigt med tre exemplar av den i bokhyllan.

Sen har jag ju en önskelista ovanför sängen, om någon bestämmer sig för att titta förbi och glo.

Jag bläddrar igenom mina gamla dagböcker för tillfället och kan inte låta bli att tycka att jag var fylld av någotsånär vettiga tankar då. Eller, jag kunde åtminstone uttrycka mig. Nu har jag ingen aning längre, och när jag väl ska beskriva något så hamnar jag endast&enbart i gamla klyschor. Rädd för att använda ord. Bamseplåster. Fastnade alltför länge i icketänkande stadium. Och nu när det har kommit igång igen så är allt - jag lovar - alltför mycket för att ta in i skallen.

Känsla av att inte räcka till, att vara Fel på alla håll och kanter, inte helt obefogad i vissa fall, i andra fall bara patetisk smörja. Känslan av att känslor blir för många, att jag har gått in i mig själv för mycket, och att... (Här kommer det!).... (Wait for it!).... Jag vet inte. (There you go. Juryns misstänksamma blickar.)

Och det är hjärtats svarta armé, men här kommer Katrinas fåglar och sprider färger, da donk da donk da donk, Änglarnas Syster överallt. Sonja överallt, som aldrig kan ta slut, gå över, men som är så liten, så svag att hon knappt märks, men hon sitter där och skriker, bredvid henne sitter Katrina och skriker, Mel är också med på ett hörn, de höjer sina nävar och skriker och Andrea borta i andra hörnet sitter tyst och ser på. Biter på pennan, rynkar på pannan, hennes ögon smalnar av och hon får de där småsöta rynkorna runt näsan.

En stark, vacklande låga, som jag vet brinner, eller gör jag det?, kanske, nej, jo, men förresten, det är väl inte det som räknas, nähä, joho, jaha, vad är det som räknas då? Jo, men det som räknas är att det är varmt&bubbligt inuti, men är det verkligen det?, ja men det är det ju, eller, hur ska jag kunna veta? (vad jag skulle vilja veta!) och jag måste inte alltid veta allt heller, jag är bara femton och treåringen sitter kvar, hon gör det, i mitt huvud, inte bara som jag säger. Sitter och skriker meningslös gråt, och det som redan är för sent, påväg att gå sönder, sprickan syns ju så tydlig över munnen, och det är inte ens någon tavla, nej, det är jävla livet som bankar sig in och gör sig påmint, är inte någon förbannad jävla tavla som går att ta ner och hänga undan. Byta gardiner ska jag göra, slita ner och dra bort, orangea gardiner med svarta prickar (är det väl?) vill jag ha, djuporange färg, vad det nu är, FÄRGDUNDRA och fan heller på papper! Färgdundra hela jag! Glittra och vara en annan slags flicka som sprider glitter och får dimmor att lätta och travar in med vänner på släptåg, blommorna paraderar stolt efter, som en slags triumf att kunna få något att leva, växa, att man kan bidra till något sånt (KATRINA JAG VET DIG).

De sitter därinne och skriker efter förändringar, ändringar, att pisstragiska vuxenscener ska avrättas, ställas upp mot en vägg och BHAM BHAM BHAM inte finnas mer, att inte låta någon göra en till mindre än vad man är, vad man skulle kunna vara. Och Mel som kan vara VadSomHelst, bara någon ser mig, HELA mig och att allt det som finns får finnas, och varför får det inte göra det, varför kan inte det som är jag få finnas och varför duger det inte alls, varför ska hela jävla världen leka recensenter helt plötsligt? Och vem satte upp skylten till det här huset, och blir det tomt efter eller före?

Är det för mycket? För lite? Förstår någon minsta lilla av vad jag skriver om?

Jag behöver ständig bekräftelse, för duger jag eller gör jag det inte (all den förbannade osäkerheten). Och det enda sättet att få det är genom andras gillande och kärlek, eller hur? Så är det då så konstigt om jag tycker om att göra andra glada, och är det så hemskt om jag ändå mår bra av det själv?

Dagens Citat?

"But you never learned nothing and nothing isn't over" - Walk Idiot Walk, The Hives

Yours

        Truly

   Mel

Tisdag 19/5 2009

Hey ho.

När vi hade släppt av Kakan så sprang vi iväg hem till GosAnna, fiskade fram lakan och sen så åkte vi till mor. Då var väl klockan runt.. Halv sju, ungefär. Vi åt grillat, namnam, och lite hallon. Vi hade bestämt om mot att nana hos Gabriels & GosAnnas farmor, utan hos mor, eftersom klockan var närmare åtta. Fast, det är ju klart, vi skulle ju kunna hinna... Så det blev till att titta på busstider, och det var bra att vi gjorde det. Fortfortfort plocka ihop allting, och sen iväg ut på språngmarsch mot bussen. Vi hann, med god marginal. När bussen kom var det hopp-på som gällde, såklart. Och det var massa trevligt prat på bussen. Möjligtvis lite elakt, men ändå. Man får vara elak om man är en Mel, även om man är världens snällaste...

Så ramlade vi av bara några stationer från centrum, eftersom vi bestämde oss att gå hem till Inga-Lill. Det blev... Roande.

"Det här är små-vita-snoppträdet!"

".... Det luktar gott här!"
"Det luktar häng."

Efter en bra bit kom vi fram till fint ställe med billigt godis, så dit försvann vi in. Och först ville vi inte ha, men sen så hjälpte vi Gabriel att välja. När vi förstod att det var massamassa billigt.  Och så var det lätt att gå resten av vägen, tycker en Mel. Och det har faktiskt inte så mycket med godis att göra! För vi åt nog nästan ingenting...

Väl framme upptäckte vi att ESC hade börjat, så då verkade en promenad med Morris som en otroligt bra idé. Sagt och gjort, vi försvann ut. Det första som händer är att en räv tycker om att springa rakt framför nosen på oss, och då tycker Morris att han ska få springa efter. Det tyckte inte vi, tråkiga som vi är. Istället släpade vi iväg honom, och gick runt. Mel frös, men Gabriel hade mindre kläder på sig och han frös mer, så vi tog bara en otroligt snabb promenad. Sedan blev det att sitta i ett trevligt kök med två av de människorna som är sjukt fina att det nästan inte är sant, och massa trevligt prat. Tider vi har saknat, kändes det i hela Mel. Vi fick läsa om GosAnnas Amanda, och försöka ge någonslags konstruktiv kritik, som vi hoppas blev bra... Godis såklart, och Grönannappen fick det att blöda i Mels mun, så vi la bort den. Sen blev klockan sent, och vi (GosAnna) bäddade. Snart var vi ihopkrupna alla tre, och det är otroligt fint att nana mellan GosAnna och Gabriel. Det finns nog ingen bättre plats att nana på. (Eller, Mary kunde ju ha varit med. Och Angelica. Men ändå!) Det gick fort att nana in, och det blev fort morgon.

Jag pratade tydligen i sömnen, men det var jag inte ensam om. Hähä. Så upptäckte vi vad klockan var, men orkade inte gå upp. Jag är rädd att vi kan ha pratat något för högt, och väckta Inga-Lill och Emma, men... Det var faktiskt inte meningen. Och Morris var redan vaken!

GosAnna och jag tog på oss uppdraget att rasta hunden. Jag antar att det var menat bara en liten runda, men det struntade vi i. Hmm, undrar var den här vägen leder... Och så var GosAnna&Mel iväg på stora äventyr i främmande skogar, (nästan) långt ifrån civilisationen! Det var trevligt. Efter ungefär 40-45 minuters promenad kom vi hem, och Mel höll på att svälta ihjäl. Frukost var massamassa god, speciellt sittandes ute, och saksamma att det blev roligt med brickor. Fast det är inte okej att bordet nästan gick sönder. Fy på Mel!
Sen så bestämdes det att vi skulle bada Morris. Han älskar oss, otroligt mycket, jässjäss. Bara så att ni vet. Och när vi var klara, så kunde man se att han var vit. Vi kammade lite också, bara för sakens skull. Efter det så gick vi upp, och jag kommer faktiskt inte ihåg vad som hände sen. Minneslucka ftw! Jag tror dock att det bestämdes att GosAnna skulle åka med sina föräldrar och jag och Gabriel skulle ta oss till tekniska och hem på egen hand. Så vi kollade tider, och bestämde en buss som såg bra ut. När GosAnnas föräldrar kom så skulle det bli fika. Men! Det fanns ingen mjölk. Ta-tarataaaaa! Vi räddade dagen genom att springa iväg och köpa mjölk. Och Morris blev lite jordig, men han är ändå söt. När vi kom tillbaka bäddade vi ihop, samarbete är underskattat, och så blev det fika. Tuggtugg och drickdrick, och alltför snart så blev det dags för GosAnna att åka hem. Vinkvink på henne och ett löfte om att ses snart igen.

Gabriel och jag hjälpte till att plocka ut i köket, och jag kunde inte låta bli att hjälpa till med att plocka ur och i diskmaskinen. Sen så upptäckte vi att det var dags att gå, så vi tågade iväg. Stod vid busshållplatsen och väntade. Och väntade. Och väntade. Så kommer inte bussen vi skulle med! Panik! Vad gör vi då? För nästa buss gör att vi kommer försent till bussen hem från Tekniska! Blä. Usch. Fy. Det här får inte hända! Iallfall, nästa buss tar oss iväg till en tunnelbana. Som står still! I nästan tio minuter. Alla chanser att hinna med bussen försvinner helt plötsligt. Så ringer far, och vi försöker förklara att det inte alls är Mels fel, och det går som det går.

Någonstans där vi skulle byta till tekniska går vi av, bara för att. Och så går vi tillbaka igen, uppupp och iväg med den vi ska ta för att komma till Sveavägen. Travar runt där, först massa långt åt ena hållet och sen lika långt plus lite till åt det andra hållet. Sen kommer vi fram till butiken vi letade efter. Och den har stängt.

Så vi travar vidare, iväg till där Gabriels morfar bor. Efter ett försök med portkoden gick vi till en park och satte oss. Så försökte vi ringa till Lotta, och sen blev det Thomas vi pratade med.

[Oavslutat]

17/5 2009

Den här helgen har varit helt och hållet underbart gos. Sånär som på en liten sak: Angelica kunde inte sällskapa med mig i väntan på Gabriel och bussen. Men vi får ses snart, så att jag inte blir totalt galen av längtan. Och så att hon kan få sina saker. Hårsprayerna och den där ömtåliga saken...

I fredags bar det alltså iväg till mor, trots att det var en hemmahelg. Galadriel fick skjuts in till Hallsta och så försvann vi iväg in i solnedgången med ett dammoln. Eller inte. Men ändå, man FÅR faktiskt drömma lite. Iallfall, så tog vi oss senare från Tekniska hela vägen hem till mor. På vägen stötte vi på ett par galna österrikare. (Enligt Gabriel. För mig är de fortfarande tyskar!) Eller, stötte på och stötte på, de hoppade in i vår vagn bara pang bom. Ytterst ölstinkande och korvätande var de, iallfall. Det var massa läskigt, för jag stod mellan Gabriel och glasväggen, och den närmsta gubben hade massa senap på kinden, och då blev det illamående i magen. Sen stod han och glodde lite på mig, och jag glodde tillbaka. Så började de tre babbla, högljutt och skrattigt. Stationen senare kom det på ett fjortisgäng med tjejer, och jag tror att jag kände igen en av dem från skolan. Iallfall, det gick ett litet tag och så började senapsgubben försöka kommunicera med dem. Frågade om de pratade tyska, och hon jag kände igen svarade att hon gjorde det, och sen började gubbarna prata i mun på varandra. De möttes av en kompakt vägg av fjortisskratt. Sen så började de slänga ur sig olika ord. Det som blev uppfattat var "fisk". Sjukt nog.

Hur som helst och lite till, så kom vi fram till mor helskinnade. Väl där blev det lasagne (inte alls lika god som Änglarnas Systerlasagne tillverkad av GosAnna&Mel), och efter det blev det Kulanpromenad. Gabriel och jag lullade ner till sjön och satte oss. Det var en sjukt fin solnedgång, och blä på att kamera inte finns. Men vi överlevde ändå. Och så satt vi där bland hjortskall, måsbajs och fiskar, och pratade om saker som är viktiga, och saker som är mindre viktiga, och sen var det liksom dags att gå hem. Men trevligt var det, när vi satt där.

Senare... Kommer jag inte ihåg. Eller jo, det var kaffeglass, gullig gammal film (Jagad av agenter, tror jag att den hette.. Utspelade sig i sthlm på typ 40-talet, iallfall. Och svartvit!). och sen tidsbestämmelse med GosAnna och Kakan om när mötet vid Grönan skulle äga rum. Efter det var det nanidags.

Upp vid nio ungefär på lördagen, och in i duschen. Sen var det till att dra på sig några slags kläder och få upp Gabriel. Att locka med frukost är ett säkert kort, så det gjorde vi. Tuggtugg, i med ordentligt med frukost. Sen plocka ihop saker vi behövde ha med oss, byta om och sen bar det iväg. Vi var i god tid till bussen, och det kändes massa bra. Det bestämdes att GosAnna skulle möta oss vid Gullmarsplan, vilket hon också gjorde. Vi kommer fram till t-centralen. Och hade vi inte haft GosAnna skulle vi inte alls ha kommit till bussen, för är man en Mel är man inte gjord för att hitta fram till saker. Bara så att alla vet det.

Vid bussen tar vi ut pengar. Sen älskar vi att det kom en buss till, för vi hade verkligen inte fått plats på den första.. Sen att det var varmt och trångt, det spelar ingen roll. Och så var det en massa söt tant som skulle av. Det var Gabriel i (ännu en) tantform, för hon satt och sa att hon hatade när det var mycket människor idag och något om att ungdomen var utan framtid. Vi fick tränga ihop oss rätt mycket för att hon skulle kunna gå av, men hon var så trevlig mot oss att det inte gjorde något. Så sa hon att vi skulle ha en bra dag. Trevliga människor gör mig glad.

Väl vid Grönan får GosAnna för sig att vi måste hämta ut pengar. Jäss, hon ÄR ju faktiskt smått senil. Men vet ni vad? Det gör inte så mycket, för de flesta jag känner är så pass gamla att det händer dem hela tiden. Vi står och väntar på Kakan. Eller, Mel hoppsar runt lite och väntar. Sen kommer det både en och två bussar, fast ingen Kaka. Det är inte okej. Han kanske är osynlig? Det är säkert därför jag inte ser honom. Men! Sen kommer det en buss till, och Kakan ser massamassa fin ut i hatt av kamelhår och... vad-det-nu-var, och pilotisar, och det går liksom inte att missa honom. Så vi hoppar dit och han får en kram fastän han inte tycker om det.

När vi ska in på Grönan ställer vi oss och frågar varandra rakt ut om det är en kö, eller hur man nu ska ta sig in... Då kommer det en snäll gubbe och pekar att där-och-där är det bara pang på, för det vi står och glor på är ingen kö alls. Tack och lov för snälla gubbar! Världen vore mycket tom utan dem...

Så bär det iväg in, och Kakan och GosAnna travar iväg till någon specialkö bara för att, men det var massamassa många människor där och helt plötsligt var de inne. Under tiden så hade jag och Galadriel tagit oss in och jag hade köpt ett åkband. (Det stod en MASSA söt unge framför mig, kanske sjuårsåldern, och hans storebror eller något stod bakom mig... Men det gick bra, för han var typ tre meter längre än mig och kunde prata över mitt huvud.)

Jaha, helt plötsligt är alla inne och vad ska vi åka då? Rakt fram finns det gröna (om jag kommer ihåg rätt) och rosa flygande elefanter som ser otroligt lockande ut, men vi åkte faktiskt inte dem. Trots allt. Istället sprang vi över spanska trappan och iväg. Den vilda musen blev dagens första åktur, och det kändes massa trevligt. Sen tror jag det var Bläckfisken, och småbarn är faktiskt dumma som vill åka fortare. Och det är inte okej att jag och Kakan fortsätter att snurra när resten av världen har stannat. Efter det åkte Kakan och GosAnna Flygande mattan, för den är Mel rädd för. Och det är säkert nyttigt att vara det, eftersom hon är det! Sen sprang vi förbi Lilla fritt fall, och den tvingade Kakan upp Mel i. Vi satt på varsin sida och såg tydligen otroligt roliga ut bredvid massor av småbarn. (Där Kakans knän var, var de andras fötter, enligt GosAnna och Gabriel.) Efter det knuffar Mel upp Kakan och GosAnna i den där stora berg&dalbanan. Under tiden köper jag&Gabriel sockervadd och en cola. När Kakan och GosAnna har kommit ner så blir det glassköp. Det är massamassa gott, och Mel köper en med tre valfria kulor, mjukglass och en liten, liten polkagris. Inte alls jobbigt att äta upp! Nästan för lite.

Efter det fick Kakan åka radiobil, sen gick vi Lustiga huset, fick reda på hur det var att vara full och/eller psykiskt sjuk, och sen så åkte GosAnna och jag Popexpressen. Där roade vi oss med att leka fjortisar, och oroade oss för vilken låt vi skulle få åka till. Människan som skötte det hela sa att hon inte alls var någon elak tant, men det var hon visst. Hon gav oss en otroligt ful låt som inte alls går att lyssna på, men själva åket var roligt. Efter det var det dags för mat, men GosAnna och jag sprang iväg på toaletten. Och det är inte okej med huvuden i speglar!

Iväg mot Flygande mattan för att hitta Kakan och Gabriel som hade tågat iväg för att köpa mat. Runt om, och... GosAnna ser dem. Jag med. Men... Där innan? Är inte det...? Jo, men visst är det.... Det är ju Per Gessle! Rynkig, och iförd stooora solglasögon, men visst sjutton är det han!! Fort fram till Kakan och Gabriel och få tag på pennapapper för att få autograf.
"Ursäkta..? Hej! Skulle jag kunna få din autograf? Det är till min mamma, hon avgudar dig!"

"Visst!"

Och så går vi bort till en soptunna. Han skrev på Gabriels gamla schema. Hej Christina! Per G" står det där. Jag tackade massa mycket, och kände att jag inte vågade krama honom. Det kändes som att jag störde tillräckligt mycket ändå.

Efter det så blev det lunch. Mel köpte inget, inte GosAnna heller, utan vi smååt av Gabriel och Kakan. Det får man faktiskt göra. Sen så tror jag att vi försvann iväg för att åka Kärlekstunneln. Kakan försökte få en söt bäbis med mamma med sig, fast det gick inte. (Bild finns på GosAnnas bilddagbok och lär komma upp på min med.) Så han tiggde till sig att alla tre skulle få åka i samma båt. Vi var överviktiga! Men det räknas inte. För vi var faktiskt tre... Och här bör nog tilläggas att om Gabriel hade åkt så hade jag åkt med honom. Men han ville inte åka något alls. Efter det blev det dags för Radiobilarna igen, och den här gången så åkte jag med Kakan eftersom jag inte hade någon glass att tugga i mig. Han var massamassa duktig på att köra, vilket jag inte är. Sen köpte jag och GosAnna nappar med Veteranbilsnyckelband. De är söta! Efter det så bestämde vi att vi skulle dra oss hemåt. Klockan var väl fem, ungefär, och det var dags att åka. Innan var vi ju tvungna att åka Veteranbilarna, och jag tror att de som körde tyckte att vi var lite roliga.. Men ändå! Det spelar ingen roll. Bilarna är massamassa fina och massamassa gamla. Det står liksom när de tillverkades på baksidan. Och det stämmer!

På hemväg så hände det säkert saker, men jag kommer inte ihåg så mycket. Kakan köpte en mjukglass. GosAnna meddelade sin farmor att hon, Gabriel och jag skulle nana över där och det gick bra. Sen så var vi tvungna att vinka av Kakan, och det var massamassa blä. Han ska komma tillbaka snart, det har jag bestämt. Och jag SKA leta reda på min prinsesskrona åt honom!

Jag har iallfall börjat med min rabatt nu. Är det någon som har blomförslag?

Nu ska jag nana, faktiskt. Och jag skriver om söndagen imorgon, har jag bestämt.

Naninani!

Dagens Citat?

"Man kan överanalysera allt!" - Kakan

Yours

        Truly

    Mel

Tisdag 5/5 2009

Okej, innan jag går in på kortlovet (fredag-måndag) så tänkte jag hedra den söta Pratflickan lite.

För hon är så underbar. Och härlig att prata med.

Och när det mesta känns fel, när ingenting fungerar och ingen får finnas, då får faktiskt jag finnas för henne. Det känns som viktigt för mig, det där med att vara något på-riktigt stort i någons liv. Visst, det är jag ju, i några människors liv. Men ingen av dem är som Pratflickan. Ingen av dem är lika patetiska som jag, ingen av dem gör småsaker till det största som någonsin har hänt.

Vad jag vet så är ingen av dem människomissbrukare på samma sätt. Och det är så skönt, för när man säger att "det bara var för skojs skull", eller att man "ändå inte bryr sig om den människan, så varför inte?", så vet man att man inte behöver vara orolig för hur det ska bemötas, man behöver aldrig någonsin vara rädd för rynkning på näsan och ett "fy". För, även om hon utnyttjar människor på ett helt annat sätt än vad jag gör, så är den känslan jag försöker förklara helt självklar för henne. Och det är skönt, även om det är hemskt. Men vi gör vårt bästa för att peta runt i hennes "inombords" och ordna till saker&ting där.
Sen att hon hatar Sonja och vägrar ens ta i Andrea med tång efter diverse högläsning, det är bara smådetaljer. (Fast mötet med Maddalena 3 var uppskattat...)

Annars är det ju det där med Pratflickan, att efter en halvtimmes babbel så är vi igång på riktigt, och misstolkningar, citat, allmänt flum och diverse missförstånd (äpplen SKA ätas, inte klämmas på, möjligtvis så KAN man suga på dem... Och det är viktigt att ha skydd för alla situationer. Sex blir bättre om man har ridhjälm och knäskydd på sig!) är i full gång. Hon kan alltid vara lika glad. Även om det visar sig att hon inte har någonstans att bo och sitter på en bänk i tunnelbanan tillsammans med en låda av det allra viktigaste och ett tomt koppel i handen. Väntar på ännu ett offer. Det är inte alls långt kvar nu, och det vet hon. Så hon orkar. Ser till att orka. Fyller dagarna med skratt, och längtan (samma svidande längtan).

Och det finns ett löfte om att somna in i samma säng, sammanflätade händer och hår som flyter ihop, andetag som aldrig slutar och en värme närapå outhärdlig. Löftet finns, och det kommer någon gång infrias. Det är ju, trots allt, ett Mellöfte.

Ett annat slags löfte, om än inte säkert, är att nästa gång klassen åker in till Stockholm och vi får några timmar att trava runt på, så ska jag trava iväg med henne en stund. Tio minuter, en kvart sådär. Längre kan bli farligt. Det vet vi redan. Och vi ska försöka att träffas vid en tunnelbana, för där finns det nästan alltid ett tåg som ska gå. Då är det inte lika farligt.

Och sen så kan vi ju meddela att Anna ska hem till mor i helgen tillsammans med mig. Och att vi ska till stallet, och antagligen så ska hon nana över. Det är massamassa härligt att få träffa henne igen, det känns som en väldigt bra sak att göra. Listor ska skrivas och saker ordentligt pratas igenom. Böcker lämnas tillbaka och lånas. Cureskiva ska lånas ut också.

Iallfall.

Kortlovet invigdes med att besöket hos Nettan ställdes in och Galadriel kom hit på dagen på fredagen istället för på kvällen. Vi började kratta gräsmattan, och sen åkte vi på att skotta ut nere hos fåren. De är utsläppta ordentligt nu, allihop. Det finns fårbajs i massor att slänga ut. Blä, det luktade. Men vi gjorde iallfall en av lammningsboxarna och en del av det stora båset. Det var ju... Ja. Vi samarbetar otroligt bra, häpnadsväckande nog. Sen vandrade vi in och tuggade i oss mat, och jag vet inte... Det blev lite rundspring ute, lite prat och massa musik. Vi var massa fina.

På lördagen så kastade vi oss iväg till Norrtälje vid halv tio tiden. Väl där införskaffades ett par tygskor av samma modell som förra året (En ny tradition. Och jag tog en storlek för stora.), andra saker, och så tappade vi bort far&Maj som sprang iväg. Så Gabriel och jag travade runt, han köpte glass åt mig och vi var bara allmänt som vi är. Alldeles för snart var det dags att åka, och det var lite blä. Innan vi begav oss hemåt så fick jag den första riktiga påfyllnings sprutan mot fästingar, hjärnbajssaken, vad-det-nu-heter... De hade ställt upp ett tält vid Flygfyren och det var bara att ställa sig, titta åt ett annat håll och bli stucken i. Men jag fick inget Bamseklistermärke! Det är inte okej!!

När vi väl var i Hallsta så släppte vi av min gamla gubbe vid busstationen. Vid två skulle Emma&Henrik komma, tillsammans med sina barn Elias (som fyller år samma dag som jag fast är massa liten) och Elvira (som är typ två), och klockan var väl runt ett, halv två. Men lilla Mel byter om och travar ner för att mocka fårbajs. Hejaheja henne, eller hur? När hon sedan går upp för att dricka vatten och så, så kommer Emma&Henrik med barn. Vi matade hönsen, plockade ägg och var påväg ner till fåren och traktorerna när Elias slutade vara tyst. Han stammade fram svar på fars frågor, och blev snart mycket pratigare. Elvira tyckte att min hand dög helt okej när Henrik drog bort sina, och hon är massamassa söt.
Sen bar det upp till fika, där Mel var duktig och letade fram sugrör. De hade söta färger och jag ville också ha, fast jag tog inget... Sen bestämde sig Elias tydligen för att han ville ha cyklar, och eftersom det ska stå några uppe i härbärget (huset med byggnadsställningen på), så travade han och jag dit för att leta efter några. Och visst stod där två stycken. En liten, liten tvåhjuling med en stav man kunde gå bakom och hålla i, och en liten söt trehjuling. Vi skjutsade ut båda efter en smärre ommöblering av mjölkkannor och diverse skräpsaker. Snart fick Mel motion av att springa runt efter Elias på tvåhjulingen och hålla balansen. Det var värt det.
Snart var det middag, men innan dess hann vi med att dra fram ritblock, och vi fick förklara för Elias vem Zorro är. Det är ju hemskt! Zorro som är så söt!! Iallfall, så ville han måla ett monster och jag skulle hjälpa till. Så jag pendlar mellan att rita Elviras hand och att färglägga monstrets klor. Det var en trevlig sysselsättning. Emma bestämmer sig för att göra oss sällskap, och helt plötsligt kunde jag förklara för Elias vad det stod att man skulle göra på olika ställen (finn fem fel osv.). Han kan räkna till tio. Massa duktig unge, har jag bestämt.

Under middagen tyckte Elias inte alls om att vi påstod att det han åt var likadana lamm som sprang runt i hagen där nere, och han blev orolig och ville gå ut och titta så att de var kvar. Jag lovade att vi skulle göra det om han åt upp, så han tuggade i sig. Sen blev det efterrätt, men efter det kunde vi gå. Cykelfärd till lammen undveks med att förklara att den gamla cykeln var väldigt trött och hade gått för att nana. När vi kom ner till hagen så var lammen för trötta för att vi skulle kunna klättra in, bestämde jag, och otroligt nog så godtogs den förklaringen utan större problem. Dock blev Elvira medveten om att Emma inte var med, så vi fick springa upp med henne. På vägen upp får jag order av Elias om att jag ska fråga min fader om vi ska köra traktorn. Fast jag tvingar honom att fråga själv, om han ska köra. Så han gör det. Men det får han inte, så han blir lite småsur.

Sen hittar vi orangea "boxningsbollar" som han inte vill släppa trots att vi förklarar att det är våra och att vi måste ha dem. Men han lovar att lämna ifrån sig sin till mig när de ska åka. Vi hittar en fotboll i ett lider och springer efter den ett tag. Sedan cyklar vi ett varv, och springer två varv på traktorvägen nedanför syrenhäcken och tillbaka. Jag tror jag vet en som nanade gott den natten...

Mel krattade gräsmattan lite innan hon gick in för att nana.
Fast naning blev det inte. Istället blev det pyjamas, popcorn och Marilyn Monroefilmer. Faktiskt, flera stycken. Tre, till och med. Och jag älskar dem. Några, iallfall. Och hon har en fin rumpa.

På lördagen var det meningen att jag skulle upp tidigt, men det blev nångång kring halv tio. Så var det att plocka bort cyklar, krattor och skottkärra, leta cykelpump och bege sig till Famoj&Fafaj....

[Oavslutat]

Tisdag 12/5 2009

När medvetandet slår mig i huvudet med all sin kraft, hör jag mig själv mumla något, vända mig om och andas in, djupt. Doften jag känner är så ljuvligt välbekant att jag inte kan låta bli att le. SommarStockholm har en alldeles egen, underbar doft som närapå ingenting kan slå. Innan jag ens har slagit upp ögonen kan jag känna fötterna slå mot solvarm asfalt i en språngmarsch mot någon jag ännu inte är säker på vem det är. Men det är alldeles bestämt någon jag tycker om, väldigt mycket. Det blåser, och även om vinden är kall så smeker den min kind så mjukt att jag känner för att skratta högt och galet glatt.

Det blåser lite hårdare, mitt fönster slår igen med en smäll och stänger av drömmarna om promenader i min favoritstad. Jag suckar och vrider lite desperat på mig i ett försök att hålla kvar sömnen. När det inte fungerar slår jag resignerat upp ögonen, och möter ett par stora, bruna (mest svarta) ögon. I dem kan jag se mig själv. Förtvivlad av vad jag ser slår jag ut med armen, vilket resulterar i att Nalle ligger på golvet. Ångerfull böjer jag mig fram och plockar upp honom. Borstar bort damm från hans söta öron.

"F'låt, Nalle!"´, viskar jag tyst i hans öra och trycker honom intill mig. Jag drar in den trygga doften av gamla tårar och intorkad olycklighet. Nalle är den enda som har känt mig hela vägen från början. Som har blivit viskad hemligheter till som ingen annan fick veta. Han är väl den enda jag känner som alltid har funnits där när jag behöver gråta som håller om utan att ifrågasätta, utan att göra annat än villkorslöst finnas där.

Säkert ligger det något bakom hans vänlighet. Kanske en rädsla att bli lämnad ensam.

Ni förstår, min Nalle hatar att jag nanar med någon annan i sängen än honom. Och jag är rädd att han på senare tid har känt sig lite utskuffad när det emellan oss två ligger både en Leo och Vargen-utan-namn. Men jag tror att han förstår mig. Förstår varför de får ligga emellan. Att de är små, och lite rädda. Och så kommer de ju från Gabriel. Men Nalle vet att det är honom jag älskar mest. Även om det i vissa, korta, perioder har funnits andra nallar, så vet Nalle att han är min favorit. Att det alltid är honom jag kommer tillbaka till när jag mår dåligt. Att det är honom som jag vill ha.

En annan sak med min Nalle är att han gråter så vackert. När han gråter är han - jag underdriver nu - den vackraste varelsen på jorden. Han gråter stora, knallblå seriefigurstårar och ler. "Ögonen är skräckslagna, men han ler." Och han finns där. Han sympatigråter, och jag älskar honom för det. Annars kan det hända att jag inte alls tycker om när folk sympatigråter, men med Nalle är det underbart när det händer. För hela han är underbar, och det bara är så. Ingen kan jämföras med Nalle, för det skulle ramla sönder för den personen då.

Hjälten jag har letat efter, hjälten jag har saknat väldigt länge, nu vet jag att jag har honom i min Nalle. Och att jag älskar honom.
Det går faktiskt att vara säker i sig själv. Det är väldigt, väldigt svårt, men vet man att man är söt och vet man att man alltid kan hitta människor att tycka om och som tycker om en tillbaka, då går det mycket lättare. Och, faktiskt, ibland har jag svårt att komma ihåg den lilla ensamma flickan som aldrig sa ett ord på rasterna, som aldrig hade någon att vara med. Hon som stundtals var blyg, även inför sig själv. Hon är långt borta nu. Men det gör inget, för jag behöver inte den tillflyktsorten längre. Så hon kan få försvinna.

Det här blev ett lite konstigt inlägg, men det tycker inte jag spelar någon roll. Det viktigaste är väl ändå att ni får höra något ifrån er alldeles egna Mel? Då&då, det kan ju vara bra.. Iallfall, krama alla ni ser.

Gos&Kram&Kärlek!

Dagens Citat?

"Jamen, tyskarna... Dom är ju maktgalna!" - Maj, under diskussion om maktbalansen i världen. Och de som har hört herr Tupp prata tyska kan förstå varför det gör att man skrattar.

Yours

        Truly

   Mel

Onsdag 29/4 2009

Så sitter jag här igen och gör listor som jag ändå aldrig kommer att följa. Listor på läxor, på vad som ska göras här hemma, saker jag måste, och saker jag behöver, ha. Ett försök till att rada upp, inte glömma bort något. Men det spelar ändå ingen roll, för sen ligger bokstäverna på något papper i något block och är ovälkomna. Ingen som vill ha dem. Stackars små bokstäver. Jag kommer ändå inte läsa dem, mer än en, kanske två, gånger. Och då kommer jag att sucka, känna att det är för mycket, överallt ifrån, och lägga bort dem någonstans. I en hög på golvet. Eller kanske - KANSKE - i högen med block-som-inte-används. Om jag orkar med det.
Den här ofantliga tröttheten! Jag blir galen på mig själv!
För inte orkar jag någonting. Orkar knappt ens lyfta luren och ringa till Anneth, än mindre till Helene. Orkar inte ha en annan människa på andra sidan, för då måste konversation föras, och jag tycker inte om konversationer. Ibland, så gör jag det. Men inte just nu. Jag orkar heller inte släpa mig till biblioteket på lunchrasten och lägga i böckerna i deras brevlåda. Två fina böcker (Människohamn - John Ajvide Lindqvist och Flickan som uppfann livet - Johanna Nilsson) ligger i skåpet i skolan och skräpar. Men det är ingen fara än på ett tag, det är långt kvar tills de går ut i lånetid. Och jag lär lämna tillbaka dem imorgon, om inte extraidrotten har tagit död på den lilla ork jag har. (Vi hade varken SO eller idrott idag, för Jenny var sjuk.)

En annan sak som är alltför krävande för mig just nu är min svurne dödsfiende matematiken. Ursäkta mig, men jag hatar den. Dels på grund av att jag inte kan - och jag tycker inte om att inte kunna - och dels på grund av läraren. Som "har fått en liten törn på sitt manliga ego", enligt en annan lärare. Fin sak att säga. Men, ni vet, jag är ju så "mogen" och "vuxen" och "förstår så bra" (eller vad man nu väljer att säga), så till mig kan man säga saker som man inte kan säga till andra elever. Och jag förstår inte att jag själv inte sparkar bakut var gång det händer, utan snällt står där och småler och lyssnar, och fäller någon liten passande kommentar, slänger bort ännu ett löfte som antagligen kommer vara bortglömt fem minuter senare. Eller så slänger jag en blick på klockan, och kommer på att jag måste vara någonstans, träffa någon, göra något viktigt, och så nästan springer jag iväg. (På ett sätt som aldrig, aldrig förolämpar den som pratar.) Men jag borde säga ifrån, för jag hatar att "redan vara på gymnasiet". Nåja. Matten. Nationellt prov nästa vecka på tisdag. Och vet ni vad? Det gör mig inget. Jag orkar inte, för antingen får jag IG och då blir (nästan) hela min värld sur, eller så får jag G, och då kommer läraren där igen med sitt tjat om att jag aldrig gör mitt bästa, och att jag lätt skulle kunna klara MVG och det kommer antagligen att bli för mycket för mig, så jag kommer plocka ihop mina saker, ställa mig upp och skrika honom i ansiktet att om han tror att jag kan bättre, så är han helt enkelt ingen bra lärare, eftersom jag inte ens vet hur man delar dubbelsiffriga tal med varandra.

Sen har vi arbeten som ska lämnas in, som redan skulle ha lämnats in. Som jag gör lite på varje dag, men det går inte bra. Jag vet inte vad jag ska skriva. Eller, egentligen kanske jag gör det, men jag kan inte få ner orden. Jag orkar inte, jag vet att jag är en bortskämd snorunge, men jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Det handlar inte om skoltrötthet i sig, utan trötthet på just den här skolan. På att bo här ute. På att det går tre bussar på morgonen, en buss vid tio-elva, tre bussar på eftermiddagen och tre på kvällen. Missar du en så är det antingen en halvtimmes väntan, eller tre-fyra. Inte heller finns det någon man kan göra något med. Annars var ju den mer eller mindre dagliga eftermiddagspromenaden med Angelica en stor avlastning, bara en härlig känsla i kroppen och i stort sett ingen oro alls. Morgonpromenaderna gör jag nästan vad som helst för att få tillbaka. Den härliga lättheten i kroppen, närheten till skratt, känslan av att höra till någon, allt det som nu bara är ett stort, värkande, varigt sår i mig som det står ANGELICA skrivet över. Men längtan kan botas, om man flyttar sig själv och föremålet (KÄNN DIG SOM ETT FÖREMÅL, ICKA!) som man längtar efter närmare tillsammans. Då kan det gå över.

Saknad, längtan, f'resten...

Det finns saker som gnager och river och sliter och klöser och biter och som helt enkelt har sönder mig inuti, som jag inte vet varför de gör, bara ATT, och det är inte tillräckligt att veta det. Samtidigt orkar jag inte tänka på vad det kan vara. Och det är inte ofta jag känner att det går sönder inombords, inte ofta alls. Bara ibland. Men då känns det desto mer.
Men sen kommer de där dagarna när man kommer på vad det är som saknas, och jag tror att igår var en sådan dag, och då går det sönder mer än vanligt, då känns det verkligen som att luften försvinner och kroppen liksom krymper runt allt som finns inuti. Som att: Nu. Nu händer det något, nu kommer det där som är stort och skrämmande och som lägger sig som en hinna över vissa mardrömmar, så att jag bara kommer ihåg vissa delar (vilket är tillräckligt nog för att jag ska må illa), och som hela tiden på något vis väntar på mina misstag, mina felsteg, allt jag kan tänkas göra som inte blir som det ska vara, det kommer och gör illa mig. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns som att något ska komma inifrån och, inte sluka mig, men åtminstone sätta nånslags smärta i rullning, och det kommer att göra sjukt ont. Och visst gör det ont, för jag får inte luft, jag kan knappt andas och måste krypa ihop under täcket ett tag. Sen så blir det bättre. Lite, åtminstone.

Det känns som att någon slags botten försvinner, en botten som finns inuti kroppen, även om jag vet att det inte finns någon botten som kommer att öppna sig och allt det som är jag kommer att rinna igenom den, ut till ingenstans och min kropp bara kommer vara ett tomt skal och jag blir någon Lätt&Lagom. Men det känns som det en stund, och trots att det är fullkomligt bisarrt så blir jag rädd för att försvinna och bli en människa med lobotomerat leende. Ibland känns det som att jag är det; som att det som verkligen är Mel försvinner, och det som är kvar ler och är vänlig, gör som hon blir tillsagd och nöjer sig med lite. Helt, totalt vilsen utan någonstans att ta vägen, för jag har ingenting att ta med bort. Sedan är det som att allt kommer tillbaka, och jag blir kanske lite mer osäker, men också mer säker, och när jag bara inte orkar, så kommer fantasivärldarna där det jag vill ha finns.

Mina tankar är det sista som ni tar

Dagens Citat?

"Många av minnena är drömmar, tror jag. Improvisationer. Man återvänder till sitt förflutna för att förändra det." - Blonde av Joyce Carol Oates, sig 467.

Yours

       Truly

  Mel

Torsdag 23/4 2009

Det finns en vilja bort. Det är klart att det gör.

Det finns en längtan efter kärlek.

Det finns en del som vill höra till, och en som vill vara utstött.

Jag vill smälta in. Jag vill aldrig behöva få någons blick på mig, och att det stannar där för att den ser något annorlunda. Jag vill vara precis som resten, och inte sticka ut en millimeter.
Jag vill stå alldeles utanför och inte ens se mig om. Jag vill vara långt borta, kanske inte fysiskt, men med allt annat. Så långt bort som det går att komma härifrån.

Jag vill inte ha något med andra människor att göra. Idag var en trevlig dag, nästan enbart tystnad (pratade med mattelärare och läste högt ett stycke ur min bok, men annars ingen.) med Jocke Berg som gnällde alldeles tillräckligt högt och sköljde bort allt annat. För det är så det ska va. Att inte behöva prata med någon, att kunna gå omkring utan alla andra, och bara vara jag. Jag har sagt det här förut, jag vet. Och jag kommer antagligen att säga det igen.

Egentligen tycker jag inte om tystnad. Egentligen så blir jag galen av tystnad. Egentligen så vill jag prata med allt och alla, hela tiden, vem som helst. Alla människor är pratbara, nästan. De som vill prata med en. De som inte bara avfärdar. Och jag gör ju det (det är ju det vissa tycker är det värsta med mig), för om jag står och gör just ingenting, väntar på bussen, eller tunnelbanan, eller något liknande, och det kommer en människa som det ser ut som man kan prata med, då börjar man med ett hej och ser vad som händer. Alltid lika roligt. Vissa blir besvärade, andra blir glada (detta gäller främst gamla, ensamma människor...) och vissa är bara direkt otrevliga. Men det är fortfarande roligt.

Så, jag vill ju prata. Det är inte det det är fel på. Det är sällskapet. Eller, nej. Hur skulle jag någonsin kunna säga att det är fel på Alicia, när hon gör mig så glad genom att bara finnas och prata på? Det är visst inte alls henne det är fel på. Det är platsen, skolan, som är problemet. Människorna. Hela det här stället. Hela Hallstavik gör mig olustig. Nej, fel igen. Inte hemma hos Angelica, för där kan man alltid må bra. Eller så mår man inte bra, men börjar göra det efter ett tag med henne. Men annars. Hela Hallstavik går mig på nerverna, jag mår illa av det här stället. Tokig, blir jag, när det aldrig går bussar, när det aldrig finns någonstans att ta vägen, när.. Jo, jag skulle kunna ha en moppe. Men det har jag ingen lust med. Det kan låta konstigt, men tanken tilltalar mig inte alls.

Och egentligen, så är det väl inte rättvist. Men, jag är inte rättvis. Aldrig någonsin har jag varit det heller, och jag kommer antagligen aldrig att bli. Jag tycker inte om rättvisa. Det ska kunna gå att fuska sig till saker, för vad har jag annars för hopp här i livet?

MEN!

Det var inte det jag skulle ta upp. Eller, så var det just det. Längtan bort, och inte bort från mig själv, nej, mig är jag nöjd med. Eller, inte nöjd, man kan alltid bli bättre och göra saker annorlunda, snällare, bättre, helt enkelt, men jag vill inte bort ifrån mig, för jag kan (faktiskt!) leva med mig själv och det är inte ens speciellt svårt längre. Men annat är. Annat, som i att bo här ute när jag inte har några människor här förutom Gabriel och Angelica, och okej, de är två av de absolut viktigaste människorna jag har, men det är fortfarande långt till dem, och jag träffar inte Angelica speciellt ofta, och... Jag trivs inte här!

Det bara är så. Och jag har (MINST!) tre år till, och efter gymnasiet har jag ingen aning om hur det blir.

Gymnasiet, ja. Jag ska gå på RHS ändå. Det bara blev så. Och det är nog rätt. Hoppas jag. Och ridning är kul, så helt hemskt kommer det inte att bli. Fast, jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Att gå gymnasiet. Jag vill det inte. Vill det inte alls. Och jo, jag vet att jag måste, och jag vet att jag efter det har ungefär fem år på en högskola, om jag nu inte tänker viga mitt liv åt min drömbostad Soptippen.

Men jag vill inte gå gymnasiet. Jag är snabblärd, jag är inte direkt korkad, men jag har en stark känsla av att jag ändå kommer hamna efter. Och då lär jag väl göra det, för jag har "ju redan gett upp från början", som jag så ofta gör. Men det är ju klart, det är ju inte bara jag som har gett upp på mig.

Det vet jag ju flera andra som också har.

Det sitter något i mig, något som kliar och skaver och växer och bökar, och just nu känns det som värre än vanligt, just nu känns det som att "ingenstans är ut, ingenstans är hjälp eller räddning, aldrig någonsin kommer det här att ta slut, det bara fortsätter och fortsätter, och även om något förändras, så går det inte att förändra något tillräckligt mycket för att det ska gå att få bra igen, och det finns ingen att hålla i när det börjar dra åt alla håll", för att citera Pratflickan, men vi kan ta bort delen om att det inte finns någon att hålla i, för det har jag. Och jag håller i mig där. Och jag vet att Gabriel orkar med det, även om han också har sina dåliga dagar, så orkar han verkligen hålla uppe båda två, och jag tror inte ens att han är medveten om att han gör det. Jag tror inte att han är medveten om, att när han bara babblar på om saker som för mig är helt oförståeliga (tekniska saker, förstår ni) så är det också en tröst, något att hålla sig i. Och när han "bara" lyssnar på mina vredesutbrott, gråtattacker, min hopplöshet, och det inte finns någonting att säga, och det känns ändå inte helt bra, för han är någonannanstans än hos mig och det enda jag har är hans röst i telefonen, då räcker det med att han är tyst och andas så känns det åtminstone som att det går att fortsätta. Och så går det att andas i takt, ha nästan samma hjärtslag.
(Jag vet, jag låter fanatisk.)

En längtan bort och en längtan hem, och jag vet inte åt vilket håll jag ska (framåt), jag vet inte vad jag ska göra (skolarbeten), jag vet inte vem jag ska vara (mig själv), jag vet inte hur man gör (pang på, så går det som det går), och jag vet inte hur man lever (lätt).

Jag vet att det här desperata, klängande, slitande, tyngande i mig inte försvinner, och jag vet att det kanske inte är något som jag vill bli av med. Det låter kanske konstigt, men om man tänker efter... Vad skulle jag vara utan alla grubblerier (även om det mesta aldrig når någon annans öron)? Jag skulle vara totalt tom, ett skal, och jag antar att det skalet skulle man försöka fylla med diverse metoder.
Ett annat jag är en Isabel, men Isabel kan göra så mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna, och det är jag tacksam för. Samtidigt sitter det en Isabel inuti, som leker lite med mig och människorna runt omkring. ("Ibland, så får man såra. Bara för att se hur den andra reagerar. Och hur man själv gör sen. Så tänker Isabel, där hon sitter i trappan utanför Jespers lägenhet. Hon tänker också, att när en människa man älskar gråter över något man sagt, eller gjort, så är det ett bevis på att den älskar en tillbaka. Och att om man kan vara säker på att man blir älskad tillbaka, så behöver man inte såra så ofta. Men ibland, bara så att man har gjort klart att man kan gå, vara stark, klara sig själv. Även om det inte är en själv som går, så kan man vara det. Bara så att kärleken inte blir för säker, för det är när den blir säker som det blir som värst.)

Ja, jag vet inte. Jag försöker bara skriva av mig lite, så att jag får ut något, åtminstone.

I helgen ska jag till mor igen, och nu SKA jag - en gång för alla - träffa Lisen. Och gå på Öppet Hus på Cybergymnasiet. Jag ska tydligen få glass. Och ge kakor. För kakor är utmärkt mat. Sen hoppas vi på att få åka till stallet också.

Och ja, här sitter en liten Mel och är otroligt nervös.

Dagens Citat?

"För mycket får det inte rymmas i en och samma människa. Då blir vi osäkra och dem vi är osäkra på tycker vi inte om. Och den människa som tycks rymma allt, henne hatar vi, därför att det är mot spelets regler att rymma allt. De verkligt populära människorna är ju de enformiga, dessa som alltid är sig själva, det vill säga så som vi andra anser dem att vara." - Bränt barn av Stig Dagerman, kap. Te för fyra eller fem, sid. 97.

Yours

        Truly

   Mel

Tisdag 7/4 2009

Jaha, så jag kommer travande från bussen påväg hem. När jag kommer så jag kan se hagen bakom ladan så räknar jag in fåren. Fyra stycken. En ilning far genom kroppen: Ettan kanske ligger och lammar! Utomhus! I så fall vore det första gången vi får något lamm utomhus. Jag fortsätter gå. När jag så kommer till slutet av diket, där det går för de små rara fåren att trava runt och gå närmare vägen, så hoppar något upp vid sidan av mig. Eller, inte precis vid min sida, men det kändes som det. Så såg jag att det var ett får. Ett av de gråa, och mina tankar går direkt till Ettan.
Men, vad konstigt hon beter sig! Hon hoppar ju upp mot kanten av diket, och glider ner igen.. Och hennes bakben ser konstigt ut när hon gör det... Så ser jag att hon sitter fast i en tråd av något slag. Jag springer över vägen, dumpar väskan vid en av grindstolparna och praktiskt taget kastar mig över staketet. Springandes mot dikeskanten sliter jag av mig jackan. Okej för att jag ska hjälpa tackan som sitter fast, men det finns risk för att trilla i, och då vill jag inte att min jacka hamnar där.

När jag kommer närmare får tackan panik. Mer eller mindre. Så hon kastar sig ännu mer desperat upp mot kanten. (Nu låter det som det är otroligt brant, vilket det inte är. Det är liksom halvbrant och sen ett ställe man kan stå på, och sen brant och sen dike/bäck.) När jag väl i nere och har tagit tag i henne, låtit henne lukta på mig och kan hålla fast henne så att hon inte trasslar in sig ännu mer, så lugnar hon ner sig. Det är nu jag vänder uppmärksamheten mot hennes bakben, som hon sitter fast i.

Efter att ha försökt att pilla loss det och insett att det helt enkelt sitter för hårt, så börjar jag leta efter mobilen. Den ligger - självklart - i jackan. För att kunna nå den måste jag släppa tackan, ta mig uppför dikeskanten, hämta mobilen i jackfickan som är ca tio meter bort och sedan måste jag hinna tillbaka innan min fina flicka får panik och skadar sig själv svårt. Okej.. Ett, två tre. Lugna, fina rörelser och... Skynda! Iallfall, så hann jag hämta den innan hon blev totalt tokig. Men hon blev lite rädd ändå. Väl nere igen så gör jag ett sista försök innan jag ringer efter förstärkning. Det är då jag märker att det ser ut som om tråden verkligen har skurit in i benet; som om det är ett sår... Det ser lite ut som taggtråd. Och jag vet att farfar har använt taggtråd för länge sen i hagarna, och på vissa ställen så finns det kvar. Det är då jag börjar må illa.

Ringring på farmor och farfar. Farmor svarar, och hon lovar att komma så fort hon kan. Eftersom jag nu vet att hjälp är påväg, så blir rösten lite hackig och jag känner att jag är rätt rädd. Så farmor trodde nog att jag var hysterisk och grät, och försökte lugna mig och sa att det antagligen inte var så illa som jag trodde. Jag skulle bara se till att tackan stod stilla. När vi lagt på så känner jag att det är en bra idé att ringa far och berätta vad som har hänt. Jag gör det, och han meddelar att han är upptagen, sitter i möte. Så jag förklarar panikerat att Ettan sitter fast i taggtråd, att farmor och farfar är påväg och att jag tyckte att han skulle veta det. Jag håller fast henne tills de kommer, och så. Så ringer jag när jag kommer in.

När jag har lagt på, så får jag lite problem med att hålla den lilla damen stilla. Hon tycker nämligen att det är väldigt tråkigt att göra det, och hon vill upp och beta. Men efter ett tag, när hon har förstått att jag inte tänker släppa henne, så fogar hon sig snällt. Lite bitande i tröja och i hår, men sånt får man ju räkna med. Sen att fingrar är en delikatess för får, det vet väl alla? När jag själv sedan har lugnat ner mig ordentligt, så börjar jag tänka efter... Ettan är smällfet. Hon ska ju lamma vilken dag som helst! Och hennes juver är sjukt stora... Men den här tackan har inte så stora juver. Och hon har faktiskt inte så stor mage heller... Jag börjar titta mig omkring efter tecken på att ha lammat, lamm, vad som helst. Så tittar jag en gång till på tackan och upptäcker: Det är ju AnnaBää! Eller LillStina, som gamla människor har valt att kalla henne. Jag tycker att AnnaBää är mycket bättre. Det är ju trots allt Mary som har döpt henne till det.

Nåja, efter att ha sett till att AnnaBää har något att tugga på ett tag så slappnar jag av lite. Nicholaus springer runt mig, så jag småpratar lite med honom. Och med AnnaBää, min söta, modiga flicka. Egentligen hade det kanske varit bättre om det var någon av de andra tackorna, eftersom hon är ett år och ser ut att få lamm inom de närmaste veckorna. Helst skulle det ju inte ha varit något får alls, men... Ja. Ni förstår vad jag menar, säkert. Jag hinner tänka en del där jag står. På när jag - vettskrämd - ringde hem till farmor och farfar för att 67:an eller 68:an hade hoppat ut ur boxen. Okej, hon var inne i lagården och allt, men jag var inte alls van på något vis då, och jag var rädd att hon skulle ha skadat sig. På när Stina lammade förra året, och allt blev så fruktansvärt fel. Det lilla dödfödda lammet i händerna på mig, det var hemskt. Han var ju så grymt liten! Fick inte ens en chans.

Efter ungefär tio minuter, en kvart så kommer farmor och farfar körandes. De hoppar ur bilen och in i hagen. Stackarna, båda hade ont i benen på ett eller annat sätt idag och var tvungna att klättra över staketet... Nåja, när de kom in blev AnnaBää rädd igen, men snart så lugnade hon sig. Eller, hon var så illa tvungen. Farmor klappade henne och farfar grabbade tag i bakbenet. Klippklipp, så var tråden snart borta. Till min lycka meddelade han att det inte var någon taggtråd, utan en eltråd utan el. Det hade inte skurit in i benet så att det blev blod heller.

Nu ska ni inte tro att jag inte vet skillnad på en taggtråd och en eltråd. En taggtråd har ju taggar lite varstans med jämna mellanrum, och är otroligt svåra att få bort. De kan också vara rostiga, eftersom det är (TROR JAG) förbjudet att använda dem nuförtiden. Och rostigt är inte bra. Eltrådar (iallfall den här sortens) är mer som en vajer. Så. Punkt slut, så enkelt var det. Men jag var rädd i början, och jag tänkte inte. Det var mer HJÄLP MIG NU än att tänka på vilket material det som gjorde illa AnnaBää var gjort av...

Nåja. När vi gick därifrån så konstaterade vi glatt att hon inte haltade, och att det var bra. Farmor sa att det var helt okej att komma förbi med Mary, men hon blev lite oroad av den vegetariska biten. Ingen fara, säger jag, för du behöver inte bjuda på lunch eller middag! Farmor vill iallfall bjuda på någonting, och efter diverse frågor så tror jag nog att vi har bullar och saft att vänta. Underbart! Farmor gav mig också en del tips på hur man bäst får en pelargon att överleva. Och det tackar jag henne väldigt mycket för.

Just nu hinner jag inte skriva så mycket mer, ska ner och se Kejsarn av Portugallien så att jag har sett hela den innan provet imorgon. Lyckas jag inte hyfsat på det, så vill ni inte veta vad Tina kommer att göra med mig... Nåja, det blir det sista av kladdkakan till det, och jag tänker nog antagligen tjata mig till att göra en när Mary är här. Hon MÅSTE smaka min, för den är godast. Mwoahahaha!

Annars vet jag inte. Dagen har varit helt okej. Lite dum. SOuppsatsen spökar fortfarande, men det är inga problem. Det löser vi. Men lite historiehjälp av vår älskar Storebror, såklart.

Gos på er!!

Dagens Citat?

""Livet byter riktning hela tiden", säger Katarina, räcker mej fatet med citronskivor. "Livet är inte ett vägval bara, det är korsningar och avtagsvägar hela tiden, man kan inte veta vilken väg som är bäst jämt, ibland kan man inte ens välja, Sonja. Ibland bara händer det, och så förändras det lite igen."" - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, kap. SONJA RITAR, sid. 145-146.

Yours

       Truly

  Mel

Söndag 5/4 2009

Jesus. Fucking. Christ. On a bicycle. Och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.

Ni förstår, gymnasieval. Och hur gör man det?
Det ÄR fel att tro att det bara ska gå att välja, för det gör det inte. "Ibland handlar det inte ens om att välja." Återigen, Katrinamissbruk. För att ingenting fungerar annars.

Och när jag säger att jag inte kan välja, så är det för att jag är lat och oduglig, och jag vill egentligen inte gå gymnasiet, även om det är en slags fortsättning (, fortsättning, fortsättning). Jag vet inte var jag ska gå. Jag är inte säker på vad jag ska bli.
Eller... En slags lögn. För jag vill bli lärare. Eller psykolog. Eller möjligtvis kurator.
Fast vägen till allt det där är jättelång och jättekrävande, och ärligt talat, så har jag en otrevlig förmåga att bara ge upp. Och det är väl inte bra, men det är så det är. Ge upp, ge upp, ge upp. För det är så Mel är.

Och, betygen.

Nu ska jag skriva en uppsats om i- och u-länder för SOläraren Jenny. Om jag inte gör det, så kommer jag inte att kunna behålla mitt MVG i SO. (Som jag förövrigt inte direkt har gjort mig förtjänt av.) Visst låter det trevligt? Hon tycker också att jag inte har något annat val än att satsa på MVG, fast då ska man ha fotnoter. Och det funkar bara inte. Istället kör vi på VG, gör henne besviken, och får ungefär tio extra uppsatser att skriva för att kunna behålla MVGet. Hur låter det?
Dumt, antagligen. Men, jag gör hellre tio andra uppsatser (en borde nog handla om fängelsevården i Sverige, om man tar mina efter-idrott-utbrott på allvar. Och det tycker jag att vi borde göra.) än just den här. Faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att den ska vara objektiv och jag suger på sånt, även om jag inte kan uttrycka mina åsikter (om det ens finns några, för känslan är att jag inte borde ha några) och så.

Matten då? Mjo, jag ska sätta mig ned med den senaste månadens påsamlade läxor och göra ett försök. Lämna in. Se vad som händer.
Sen har jag värsta uppgiften på Idrott&Hälsa, där jag ska forska om olika sätt att hålla sig FRISK. Hähä. Vilken underbar tur att jag har en syster som utbildar sig till sjukgymnast, och som man kan fråga om massor av saker.
Sen har vi mitt drastiskt fallande betyg i vad-det-nu-är... Eeehh... Faktiskt, så är det nog både biologi och teknik. Vi hoppas på G. Eller något. Och därför, så borde vi verkligen höja betygen i diverse andra ämnen. Spanskaplugg, here I come. Det sägs ju att jag har lätt för språk, så nu så kör vi!

Jag slapp barmhärtigt nog idrotten i onsdags, eftersom jag fortfarande var sjuk. Dock, i torsdags så var jag med. Fast det var ingen riktig idrottslektion, för det var två stycken cirkusmänniskor där som lärde oss att jonglera, kullerbytta á la tigerhopp, hjulning, huvudstående, lingång och mänsklig pyramidbyggande. Det var otroligt trevligt. Jag har diverse gosiga citat därifrån, men det tycker jag att vi glömmer. Jag orkar inte leta fram dem nu.

Sist på lektionen så drog den danska människan fram en påse med glasbitar som han ville att någon skulle stå på. Pang på! skriker Mel och sätter sig för att dra av sig strumporna. Hon drar. Och drar. Och drar. Och drar. Inte alls så att det är något fel att ha lårhöga strumpor på sig! Eller hur? Nåja. Vi tar av oss dem och hoppar på glasbitarna. Här suckar säkert gamla och tråkiga människor, eller fnyser eller så. Men jag kan lova att mina fötter klev helt oskadade ur det hela. Detsamma gjorde de när jag travade runt barfota på Skansen i sjuan, med Angelica och vi gick utanför glasblåsningsstället, eller vad det nu är.  Glas är inte farligt.

Sen på lunchen så träffade vi på Micki. Härliga unge! Hon tyckte att jag skulle komma och hälsa på dem snart... Vad tycker Angelica om det?

I fredags så var det SOprov på allt det här med fattigdom och i- och u-länder. Frågar ni mig så gick det hyfsat bra. Även om det var objektivt skriveri som gällde. Det var dumt, för jag hade massor av trevliga saker att säga! Fast det blev väldigt mycket skrivet ändå.

Fast, dagen börjades med att jag var tvungen att lämna en Svenskalektion för att gå på ett elevråd som bara var bajs. Okej för att Tina inte var där, så jag missade ju inte att prata med henne. Däremot missade jag ännu mer på den film vi ser som det ska bli prov på på tisdag. Alltså måste jag försöka låna hem den, eller få provet uppskjutet eftersom jag inte har sett något av den. De tittade tydligen när jag var sjuk också. Och sen så är det så pass trevligt att jag kommer få se slutet.

Men! Jag överlevde dagen och blev hämtad av Thomas i Hallsta City. Vi åkte runt och lyssnade på min 80-tals skiva som Galadriel lånade. Det var en trevlig åktur. Jag blev sjungen för också. Det var väldigt fint. Det är hemskt att Bowies Let's Dance har blivit så missbrukad av tvprogrammet med samma namn. Jag hatar sånt.

Väl hemma hos Gabriel blev det... Jag vet inte. Prat&Gos och lite tv. Snart var det mat, och sen sov vi praktiskt taget. Eller, jag gjorde.

Igår så åkte vi in till Gabriels farmor i Sköndal. På kvällen skulle de gamla människorna iväg och titta på andra gamla människor som gjorde saker i en kyrka (fråga mig inte), och Gabriel och jag var inkallade som hundvakter. Pang på! Morris är en sjukt söt westie. Snabblärd, också. Rolig att leka med. En gullhund, helt enkelt.

Måndag 6/4 2009

Iallfall.. Så vet jag inte riktigt mer vad som hände i helgen. Det var väl mest obetydliga saker, egentligen. Visst, okej, Gabriel (vi?) "sårade" säkert, eller något, jag vet inte. Jag kan inte hjälpa, men jag ser det som lustigt. Delar av det. Och det är alltid roligt att bråka, tycker jag. Om man bråkar med människor som inte spelar roll. Eller hur?

På söndagen så kom far och hämtade mig rätt tidigt. Blä på det. Okej att jag hann tvätta lite, och hänga ut (Förstår ni!? Sommaren är nästan här!! Det går att hänga ute tvätt!) och... Jag vet inte. Skriva lite. Vara inne på Haket ett tag. Såna saker.

Idag så... Jag vet inte. Jag har gått runt och läst Kentboken, och är otroligt rädd för att jag ska göra den ofin på något sätt, och bli surad på. Jag är inte den som är speciellt rädd om böcker, ärligt talat. Fast, jag gör inte helt sönder dem. Och ni behöver inte vara rädda för att låna ut till mig. Liksom, fråga Fiskmåsen om inte hennes böcker är fina. Eller Storebror, fråga honom. Anna, om ni vill. Eller, hon ska ju just få tillbaka sina böcker. Men ändå. Fråga på biblioteket, om jag någonsin förstört en bok!

Sen så har jag och Alicia haft en otroligt fin lunch, med väldigt vackra citat. Och så var det sol, och man kunde gå ut, och en däckgunga som åker fram och tillbaka och studsar på småbarnens lekplats kan vara väldigt rolig, men också väldigt farlig, och man kan få hårda slag på både läppen och mellan benen, och sånt är inte okej. Man får heller inte gå runt med hål mellan benen, för då kan vad som helst hända. (Och OM det händer så är det ens eget fel, eller?)

Annars så... Ja, jag pratade med lärarna (de som behagade att komma) efter skolan, i deras rum. Det fanns fika där, och de gav mig inget!
Jag pratade iallfall om Operation Dagsverke, som i år samlar in pengar till utbildning åt krigsdrabbade ungdomar i Afghanistan. Och jag vet många skolor som är väldigt engagerade i sånt, och på vår skola så nämns det inte ens. Och när man pratar om det så får man samma bemötning som när man pratar om att vi borde ha källsortering i hemkunskapen, eftersom ämnet är för att hjälpa oss i livet, när vi skaffar eget och så, och då så borde vi få lära oss att källsortera eftersom det är bra för miljön. Eller hur? Men nejdå, det är så krångligt med sånt. Det är inte tillräckligt viktigt, och då behöver man inte bry sig.

Iallfall. Det här med Operation Dagsverke. Lärarna har, mer eller mindre, beslutat sig för att ge det en chans. Ta upp det på klassråd och så. Inte för att jag förväntar mig något, men det skulle vara trevligt om det blev av. Ni vet, att det känns att man faktiskt kan få något att hända. Göra en skillnad. Något.

Jag är gärna en drivande kraft i det hela, men så fort man kommer med idéer och allt vad man tycker, så är lärarna väldigt mycket en bromsande kloss. För att inte tala om rektorn. Som jag ser det, är de knappt intresserade. Och om jag kommer som elev och försöker dra igång det, blir de förvånade (det händer bara inte på vår skola!) och nästan rädda (eller något annat skumt) så det blir liksom inte av. Det är så grymt irriterande!
Okej nu, för att det kom lite pang på och de flesta lärare vill ha två år att förbereda något på, men ändå. Det går att anmäla sig efter den 10 april (som är den officiella anmälningsdagen), även om det krävs att man skickar ett mail. Men okej! Då kan jag skriva det. Så var det hindret ur vägen... Men nähä, det går inte för sig.

Sen efteråt när jag går mot bussen, så ringer kuratorn (hon hade suttit med och lyssnat) och hade några synpunkter. Hon är snäll, så det var fint.

Amanda kom och kramade lite på oss, det var otroligt trevligt. Och hon försökte göra ett sugmärke, men det blev inte bra. Och det är nästan försvunnet. Bättre lycka nästa gång!, säger vi vänligt nog till henne. När hon travade iväg så ringde vi Fiskmåsen och kidnappade henne från hennes mamma en stund. Vi pratade om Hemligheten, och vi hoppas att det inte blir för sent. Vilket det antagligen inte är. För det kommer att ordna sig snart. Fast, vissa saker blir ju lidande. Till exempel så kommer jag inte ha råd med comviq på ett tag, så från den 23dje den här månaden, så kommer ni att få klara er utan lilla Mel ett tag. Det klarar ni väl av? Vet inte när jag har råd att köpa nytt. Har pengar att betala mor, och pengar att betala till far.

Nåja. När vi lagt på småsamtalar vi med busschauffören/grannen min, och så ringer Gabriel och undrar varför jag har ringt honom och jag säger att han ska ringa sen, och sen så ringer han när jag har kommit av bussen och gått en bit. För han har fått comviq. Eller, ja, ni vet att de skickar ut gratis till människor runt om i Sverige? Galadriel fick ett sånt idag. Vackert, eftersom han inte har mobil.. Men ändå! Han kan nog få låna sin moders, och vi satsar på att det inte är operatörslås på den, och då är det massa bra. Men han ringde från sin hemtelefon en stund. Det var trevligt. Så skulle jag gå ner till fåren och se om någon av dem lammat, och då så la vi på för där nere finns ingen täckning.
Ettan kommer antagligen att lamma snart. Det såg så ut på henne. Ligga ner, resa sig, gå runt, lägga sig, resa sig, gå runt.... Ja, som de brukar göra. Flämtade gjorde de allihop eftersom det var sol och varmt idag. Men hon är grymt tjock! Lammisar kommer snart! Minst två, antagligen tre. Är det inte underbart? Gabriel har självklart en plats inne i lammningsboxarna, och Mary ska också få gosa på dem. Förhoppningsvis. Vi hoppas att de har klämt ur sig tills på fredag. Och helst så att det inte blir som att PLOPP ut och PANG på gosa... Utan gärna några dagar innan. Det skulle vara otroligt trevligt.

Sen har jag pratat lite med Gabriel, gjort lite läxor, varit nere hos fåren och tittat igen (låste mig ute, men det finns extranyckel, så jag överlevde.), och nu ska jag strax äta. Det låter så därnerifrån. Det låter gott. Faktiskt. Konstigt nog!

Sen ska jag plugga. Har inte bestämt vad än, men det blir väl något.. Egentligen vill jag sitta och skriva Isabel, men man får ju sucka sig igenom läxor först...

Eftersom det blev två dagars inlägg i ett, så tänker jag ge er TVÅ dagens citat! Håll till godo, och ha det massamassa gos så ser vi till att kramas inom en snar framtid, alla som vill!!

Dagens Citat 1?

"'I,' she told him, 'can believe anything. You have no idea what I can believe.'

‘Really?'

‘I can believe things that are true and I can believe things that aren't true and I can believe things where nobody knows if they're true or not. I can believe in Santa Claus and the Easter Bunny and Marilyn Monroe and The Beatles and Elvis and Mister Ed - I believe that people are perfectible, that knowledge is infinite, that the world is run by secret banking cartels and visited by aliens on a regular basis, nice one that looks like wrinkledy lemurs and bad ones who mutilate cattle and want our water and our women. I believe that the future sucks and I believe that the future rocks and I believe that one day White Buffalo woman is going to come back and kick everyone's ass. I believe that all men are just overgrown boys with deep problems communicating and that the decline in good sex in America is coincident with the decline in Drive-In Movie theatres from state to state. I believe that all politicians are unprincipled crooks and I still believe that they are better than the alternative. I believe that California is going to sink into the sea when the big one comes, while Florida is going to dissolve into madness and alligators and toxic waste. I believe that antibacterial soap is destroying our resistance to dirt and disease so that one day we'll be all wiped out by the common cold like the Martians in War of the Worlds. I believe that the greatest poets of the last century were Edith Sitwell and Don Marquis, that jade is dried dragon sperm, and that thousand years ago in a former life I was a one-armed Siberian Shaman. I believe that Mankind's destiny lies in the stars. I believe that candy really did taste better when I was a kid, that it's aerodynamically impossible for a bumblebee to fly, that light is a wave and a particle, that there's a cat in a box somewhere who's alive and dead at the same time (although if they don't ever open the box and feed it it'll eventually just be two different kinds of dead), and that there are stars in the universe billions of years older than the universe itself. I believe in a personal god who cares about me and worries and oversees everything I do. I believe in an impersonal god who set the universe in motion and went off to hang with her girlfriends and doesn't even know that I'm alive. I believe in an empty and godless universe of casual chaos, background noise and sheer blind luck. I believe that anyone who says that sex is overrated just hasn't done it properly. I believe that anyone who claims to know what's going on will lie about the little things too. I believe in absolute honesty and sensible social lies. I believe in a woman's right to choose, a baby's right to live, that while all human life is sacred there's nothing wrong with the death penalty if you can trust the legal system implicitly, and that no one but a moron would ever trust the legal system. I believe that life is a game, life is a cruel joke and that life is what happens when you're alive and that you might as well lie back and enjoy it.' She stopped, out of breath." - American Gods av Neil Gaiman, kap. Chapter Thirteen, sid. 424.

Dagens Citat 2?
"Vi föds alla som original, men de flesta av oss dör som kopior och det spelar ingen roll att någon säger att en bra låt alltid är en bra låt." - EGENTLIGEN ur en artikel av Martin Gelin om Kent, i Nowhere #5, sommaren 1994, men jag hittade den i Kentboken, sid. 39.

Yours

       Truly

  Mel

Sjukling!

31/3 2009

Jag vaknade igår med strax över 38 graders feber, ont i halsen och allmän förkylning. Så det blev till att tvinga far att ringa in oss sjuka, innan vi sjönk tillbaka ner i sängen. När det blivit konstaterat att vi inte kunde somna så rördes det sig neråt köket till, för att äta frukost.

Dagen tillbringades sedan med diverse läxor och allmän förvirring. Vid tretiden ringde Gabriel, och vi pratade i ungefär en halvtimme. Sen så blev det sängång för lilla Mel. Vaknade vid ungefär åtta, gick ner och tvingade i mig middag. Gabriel ringde igen precis när jag hade gått upp, och vi pratade i ungefär en halvtimme till innan det var dags för dagens naning. Febern var nere i undre 37graders området, men far meddelade att vi skulle stanna hemma idag med.

Idag så vaknades det vid åtta, och dagen har väl ungefär följt gårdagens mönster. Förutom samtalen med Gabriel. Och att vi har matat fåren och gjort en omelett till middag.

Fåren ska snart lamma. Iallfall några av dem. Minst två, inom en snar framtid. Vi hoppas på lammisar tills Mary kommer!

För hon får komma hit på långfredagen tills på söndagen. Och då ska vi vara här hemma och göra lite allt möjligt. Jag vet inte riktigt. När hon kommer så vet jag inte om vi hinner gå runt lite i stan innan bussen hem eller inte, men det ordnar sig. När vi kommer hem lär det ju bara vara att vara sociala, och sen nana. Eller, ligga vakna och prata hela natten. På lördagen så lär det bli så att vi går ner och hälsar på fårisarna. Och finns det då lamm så lär vi vara där en bra stund. Eller, det beror på hur gamla lammen är.. Men ändå.  Sen så vet jag inte.. Vi får gå runt. Vi kan gå ner till sjön! Jag såg en svan flyga förbi i söndags, så paret som brukar simma runt där kanske har kommit. Vi måste ner till famoj&fafaj också! Såklart! Och sen... Kanske vi inte hinner så mycket mer, nej.... Eller så gör vi det, och då hittar vi på något att göra. Så enkelt var det. (Jag tänker inte besvära mig med att visa henne runt i Hallsta City. Det är liksom ingen mening med det.)

Jag tycker verkligen inte om matlagning. Jag skulle vilja strypa människan som kom på att det ska kallas för konst att laga mat. Jag vill också strypa den som kom på att jag inte ska kunna laga mat. (Gud, jag beskyller dig igen. Mwoahahaha!) Det är liksom inte okej! Nog för att jag inte försökte sticka elektriska saker under rinnande vatten den här gången, men ändå! Istället höll jag på att bränna mig. Plus att jag tappade ett ägg på diskbänken. Det är slöseri med varor! Och sånt är inte bra. Fy mig för klumpighet!

Imorgon ska jag alltså till skolan. Det känns bra. Eller... Något. Jag vet inte om vi har den ordinarie idrottsläraren, men om vi inte har det så lär jag vara med på idrotten. För om vi har Jenny så kommer hon skrika på mig att lämna hennes idrottshall för att jag är förkyld. Har vi vikarie så kommer han säkert att strunta i att det är meningen att vi ska köra volleyboll och tvinga oss att spela basket. Han älskar ju det. (BLÄ!)

Jag ska också ha utvecklingssamtal imorgon. Det vet jag inte alls hur det kommer att gå. Lärarna envisas med att säga att jag som är så intelligent inte behöver extrahjälpen i matten, att jag kan klara MVG hur lätt som helst (liksom... Varför säger gubben det? Vill han göra livet bajs för mig eller? Han VET att jag har svårt!) och att jag helt enkelt bara behöver jobba lite mer på lektionerna.
GAH! Hur ska jag kunna göra fler tal... Nej, förlåt, UPPGIFTER, på lektionerna, om jag inte fattar någonting, sitter där och försöker förstå, och läraren kommer och rycker undan min bok, tar min penna och mumlar något om "jaha, jaha, tralalala" och sätter igång att skriva massor av krumelurer, som han ger osammanhängande förklaringar till, vilket gör mig ännu mer förvirrad än innan och jag verkligen vill förstå vad det är jag håller på med innan nästa tal? Sen nu att få extrahjälp, det var verkligen underbart, även om det bara var en gång, för vi gick igenom samma tal tio gånger och sen förstod jag, och helt plötsligt ramlade hela alltet ner på mig, och jag kunde göra diagnosen utan problem! Och nu tycker hon att det är onödigt. Great, för vi har just kommit in på potenser, och de är ju verkligen mina bästa vänner. Sen att nästa del är ekvationer, det behöver vi inte alls bry oss om, eller hur?

Sen vet jag inte mer vad jag kan beklaga mig över... Alltså, jag skulle kunna fortsätta mumla om mattelärarens och mina små bråk. ("Hur mår Josefin idag då?" "Jag heter Elin." ". . . . . Ja, men jag kan kalla dig Josefin, eller Berta, eller vad jag vill, men du vet fortfarande att det är dig jag menar!" "Jo, fast jag heter Elin och jag svarar inte om du inte kallar mig det...") Men av ren storsinthet, så väljer jag att inte göra det. Jag kan nämligen bli rätt elak när jag är på det här humöret, och det har vi inte lust med.

Idag var det prov i hemkunskap. Det lär jag ju få göra nästa vecka, på kvarsittningstimmen eller något.

Imorgon är det prov i Fysik, där jag kommer att få använda boken och få ett G.

På fredag är det prov i SO, och där vet vi verkligen inte hur det kommer att gå. Sen så ska det lämnas in en uppsats innan påsk i det vi håller på med (vad det nu är) med fotnoter och bajs. Och lilla jag måste göra den för att kunna behålla mitt MVG. Och om jag "bara" får VG, så ska jag inte oroa mig, eftersom det finns extrauppgifter som jag kan göra för att få MVG igen.

Annars vet jag inte mer vad som händer i skolan just nu. Förutom att det är elevrådsmöte på fredag.

Jag skulle vilja gå på Arvikafestivalen i sommar. Kolla bara på vilka band och soloisar som kommer dit! Och jag skulle kunna lägga allt det här med Hemligheten som Fiskmåsen och jag delar på is, för det skulle kunna gå att göra det för en sån här sak, och då har jag helt plötsligt väldigt mycket mer pengar att spendera. Ungefär 1650kr, om man räknar på att jag inte jobbar något mer fram till juni. Vilket jag förhoppningsvis gör. Plus att jag ska sommarjobba. Förhoppningsvis. Och liksom... Ja. Jag vill verkligen gå! Gabriel KANSKE skulle kunna få gå. Och om Mary kan få råd så kanske vi kan få med henne med. Och... Jag har tält.

Fast jag lär ändå inte få. Ni vet, jag är ju så oansvarig och omogen, så det är ingen idé alls att skicka iväg mig någonstans. För jag kan ju inte ta vara på mig själv. Så jag kan ju bara glömma det.

Annars då? Jag vet inte riktigt. Läser Änglarnas Syster för elfte gången, och hittar klotter som inte jag har skrivit. Med uteslutningsmetoden har vi kommit på vem det var som klottrade, och det var verkligen inte okej att den människan klottrade i min heliga skrift. Egentligen borde jag väl skicka ut brevbomber eller något, bara för att bevisa hur pissed off jag blev på det.
Annars så är jag helt överväldigad över Sonja, ännu en gång. Helt otroligt att hon kan vara som hon är. Så grymt orättvist, också. Jag vill också kunna tycka synd om mig själv på punkter det inte behövs! Och känna mig stark i saker jag fortfarande är ett för liten för att vara stark i!

"... Sonja ligger under ett cigarettdoftande syntettäcke och vill gråta svarta giftiga gothtårar; skrika sej igenom hela första versen på Nine Inch Nails Hurt: I hurt myself today to see if I still feel."  kap. JUST LIKE HEAVEN FOREVER, sid. 109.

Jag skulle så himla gärna fråga om Sonja, liksom jag, tog "I hurt myself today" som att göra illa sig själv psykiskt, och inte fysiskt, som resten av världen verkar göra. Om hon lägger in att stöta bort människor för att vara rädd att förlora dem, om hon ser den som en sång att bli starkare av, inte att bryta ihop till... Jag vill desperat för Sonja att vara verklig, så att jag ska kunna prata med henne. Eller, verklig är hon ju. Och levande. På sitt sätt. Och prata med henne kan jag ju. Och svar får jag ju. Men jag skulle vilja ha henne framför mig, i kött och blod, istället för inuti mitt huvud.

En slags Andrea har jag ju. Pratflickan är ju allt det där Andrea är. Det har hon ju sagt själv. Och liksom.. Hon är det. Förutom att hon inte knarkar Imovane. Hon tar andra piller istället. Och på lesbiskiteten skiljer sig de också åt. Men annars är det samma "lättnad av vasst mot hud" och "samma svåra sätt att välja livet".
Pratflickan hävdar också bestämt att jag är en Sonja, att jag är bättre än Sonja, och att jag har en styrka i mig som är skrämmande.

"Barnslig styrka.. Det kan du nog ha rätt i. Du är iallafall barnsligt envis, det kan jag gå ed på!"

Fast vi ska inte lyssna på henne. Hon hävdar också att jag ser ut som "en ung Britney Spears".... Så hon är inte riktigt frisk. Fast det visste vi redan.

Nu så tänker jag avsluta dessa små skriverier med ett löfte om att blogga varje dag. Enda anledningen till att jag inte skulle göra det är väl möjligtvis att jag har ett prov påväg, eller att jag inte är hemma eller så. De helger jag är med Gabriel kan ni ju glömma.

Dagens Citat?
"Alkohol är lika med att tafsa sönder kroppar, kladda ner hjärtan, kräkas ihjäl familjer, våldta och slå sönder, det finns inget gott med det. Så, listen now, jag dricker inte sprit."  - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, kap. AMERIKANSK ROMANTISK DRAMAKOMEDI, sid.91.

Yours

       Truly

  Mel

Söndag 29/3 2009

Well, here we go again...

Glömde mitt USB-minne hemma hos mor förra gången jag var där, men nu är det återbärgat och har varit så ett tag... Nåja, nu får ni iallfall ännu ett inlägg.

Den 21a var jag, Angelica, Gabriel och Emil på Franz Ferdinandkonsert. Det var total kärlek. Okej för att det var kallt innan, men det kompenserades med glass och godishalsband. Okej för att det var tråkig väntan utanför, men det ordnades lätt genom att lilla jag balanserade runt på ett räcke där fallhöjden var ungefär 10m på högsta stället. Okej för att det sjukt tråkigt att vänta, men vi fick iallfall (tillslut) vänta innanför dörrarna. (VARFÖR kramade vi inte vakten som släppte in oss, Icka? Nästa gång vi säger att vi ska göra det, så GÖR vi det!) Okej för att det var massa trångt där inne, men det överlevde vi ju. Okej för att människor hoppade på oss, men de fick nog fler blåmärken än vi... Okej för att jag höll på att svimma tre gånger och var tvungen att ta mig ut för att sluka vatten, men.... ÄSCH! Vi fick iallfall se sista låten. Och vi hörde hela tiden som vi var utanför.

Sammanslaget så var hela kvällen helt enkelt underbar. Förbandet var totalt gos och jag ska ha deras skiva. Trummisen var het, han är MIN och jag ska gifta mig med honom. Själva Franz Ferdinand var grymt bra, man kunde verkligen inte stå still. Och jag SKA kidnappa basisten, klä av honom och få honom att lifta med Angelicas lastbil. Pang på, bara! Faktiskt, så är han omänskligt söt och förvånansvärt lugn. Speciellt om man jämför med de andra i bandet. Fast, han log när jag gjorde hjärta med händerna åt honom. Och det var en vacker syn.

När vi kom hem blev det middag för hela slanten, och sen så skickades Galadriel och Emil ner för att bädda iordning sina sängar. Eller, rättare sagt, pumpa upp Emils madrass och beklä den med lakan och annat som kan vara trevligt att sova på och i.

Här hemma har jag ingen aning om vad som har hänt den senaste tiden. Ni förstår, jag har min musik, och jag har min bok, och mer än så vill jag inte ha. Jag vill kunna sitta helt ostörd utan att behöva prata med en enda människa en hel dag. Och vet ni vad? Mer eller mindre, så kan jag det.

Visst, människor kanske blir sura på mig. Och jag är ledsen, om jag får någon att känna sig mindervärdig genom att inte ha livliga diskussioner dagarna igenom. Men jag vill det helt enkelt inte. Det kanske låter konstigt för någon som inte har träffat mig på ett tag, men jag har blivit en osocial ensamvarg. Igen. Hör&Häpna: JAG TRIVS MED DET.

Samtidigt så känns det fel att säga att jag är osocial, för (nu ska det skrytas) jag fyllde på comviq i måndags, och hittills har jag skickat 1480 sms. Fint va? Så helt osocial är jag inte. Har man en mobil och inte är i min direkta närhet så kan man få igång helt okej konversationer.
Och ni ska också veta att det enbart gäller i skolan. Det där med osocial ensamvarg. Träffar jag människor jag vill träffa, så pratar jag precis lika mycket som förut. Och Angelica kan nog intyga att jag har kvar det där som gör Mel till Mel...

Jag vill bara bort ifrån den här skolan. Fast inte riktigt vidare till gymnasiet heller..

Nåja. Det är påsklov om 11-12 dagar (beror hur man räknar) och det är sommarlov om 43 skoldagar imorgon. En slags räddning, m'dear.

Nåja. Helgen kan jag återge för er.

I fredags runt kvart över femtiden öppnade jag dörren för min underbara prins. Han stod där i sin rock, med en resväska i ena handen och en papperskasse i den andra, och bara att se på honom fick mig att nästan-gråta av glädje. Låter kanske konstigt, men å andra sidan är det ju sån jag är.

Papperskassen innehöll en blomma. Alltså, inte som när han kom med rosor, utan den här stod i en kruka. Och liksom... Jag hoppas på att min farmor ska kunna hjälpa mig att hålla den vid liv. Hon är tydligen expert på sånt.

Vad resväskan innehöll tänker jag låta Gabriel avslöja, om han skulle få lust med det.

Efter bara några minuter så kommer far&Maj hem, och alldeles snart är det mat. Vi sitter och pratar om massor av olika saker, innan det bestäms att vi ska röra oss upp mot rummet. Här somnar jag vid tiotiden. Fullt påklädd, trots Gabriel försök att få mig att sätta mig upp för att motverka sömnen så glider jag iväg. Stackarn, jag bara somnar rakt i famnen på honom. Utan att ens ha bäddat hans säng! Så han fick sova här inne.

Morgonen kom, och morgonen gick. Tyvärr tog den inte med sig min huvudvärk, men det är ett annat kapitel. Far&Maj förklarar att de tänker ge sig iväg och köpa vad-det-nu-var till fars hagelgevär, och det förväntas att under tiden de är borta så ska jag och stackars oskyldiga Gabriel rensa ut lite i hönshuset. Jag vet inte om de faktiskt trodde att vi skulle göra det eller inte, men när de har åkt och vi har frukostat färdigt, så beger vi oss ut med overaller på och ett par handskar i högsta hugg.

När vi har fyllt de sopsäckar vi fick oss tilldelade, så begav vi oss ner och hälsade på fåren. Tackorna gick ute, och baggen stod inne och skrek för full hals. Vi avlade en liten artighetsvisit hos honom också. Till tack försökte han stånga på oss. Vi gick ut igen.

Tackorna har verkligen blivit tjocka om magen. De flesta, iallfall. Stina är fortfarande väldigt liten, och när man känner på hennes juver så är ena sidan helt tom, och den andra väldigt liten. Om man istället känner på Ettans eller AnnaBääs juver, så är de sprängfyllda. Alltså har dagarna då jag går ner i lagården efter skolan åter kommit till liv. Det har jag verkligen ingenting emot. Jag hoppas bara att damerna ska kunna hålla igen tills jag inte är ensam hemma. Jag har ingen som helst lust att återuppleva förra årets halvpanik när jag upptäckte en liten halvvåt lammunge i den allmänna boxen... Alltså, där alla tackorna står. Det är ju meningen att de ska lamma var för sig i en egen box. Men det tänkte inte Stina finna sig i. Tant på henne!

Sedan gick vi in till lunch, och efter det så drog vi oss upp på rummet. Kvällen/natten innan stämde Gabriel min gitarr, så nu låter den faktiskt helt okej. Nu satte han iallfall igång med att spela. Och visa saker. Och... Ja. Nej, jag kan inte spela. Middagen kom, middagen gick och samma historia upprepade sig.

Jag somnade omkring tiotiden. Fullt påklädd. Gabriel gjorde fruktlösa, nästan desperata, försök att hålla mig vaken, men min kropp motarbetade mig. Jag vaknade dock vid ettiden och hittade Gabriel ihopkurad ovanpå täcket. Mitt rum är kallt, så det var verkligen inte okej. Efter ett toalettbesök och vattendrickande så bytte jag om till sovkläder (heja mig!) och fick Gabriel att kura ihop sig under täcket istället. Mycket trevligare.

Natten spenderades i ett halvvaket tillstånd eftersom en viss prins huvud låg på min arm, och min arm ansåg att det var anledning nog för att jag skulle vara vaken. Men det gör mig inget, för igelkottar är så söta när de sover...

Idag... Åkte Gabriel hem. Tyvärr. Jag läste ut 'Jag, en geisha' av Mineko Iwasaki. Helt okej bok. Inte världens bästa, och vid vissa tillfällen lite långdragen vid detaljer, men annars helt okej.

Det blev mer mockning i hönshuset. Och jag har fått den gyllene idén att sälja bajset. Det är faktiskt riktigt fint gödsel! Och jag har fått ett löfte om att hälften av vad som tjänas ska gå oavkortat till mig. Så nu ska det bara lastas över i säckar som ska innehålla 10kg styck, och se till att göra sig av med det. Men det är inga problem.

Förtjänsten går till den pågående Hemligheten som enbart Fiskmåsen har fått ta del av. Och jag tänker inte berätta den för någon annan, hur mycket ni än tjatar. Det är faktiskt viktigt att det här förblir en hemlighet, så att slutmålet kan uppnås. (Och göra en väldigt speciell person väldigt glad, förhoppningsvis.)

Jag har också halvstädat mitt rum. Fyllt två resväskor med kläder som ska slängas. Annie ska hjälpa mig med det, som den fina storasystern hon är.

Änglarnas Syster har jag kommit en fjärdedel i. För elfte gången. Och nej, det är INTE fel att jag läser den igen, vad ni än tror!

Imorgon ska jag jobba. Jag ska också plugga till hemkunskapsprovet på tisdag. På onsdag har jag utvecklingssamtal. På torsdag är det prov i fysik. På fredag är det prov i SO. Det här kommer att bli en trevlig och underhållande vecka, håller ni inte med mig?

Jag ska få träffa Lisen snart. Det gör mig väldigt nervös. Liksom... Den människan kan skriva. Ärligt talat, så vet jag bara en enda person till som kan skriva som hon. Och det är Nedi. Hon är nästan lika nervositetframbringande, men inte alls lika mycket som Lisen. Jag vet heller inte vad vi ska göra. Människan tycker inte att kakor är goda, men man kan fika ändå. Och... Vi kan hitta en park att promenera! Och om jag skulle få totalt hjärnsläpp och inte kunna prata alls, så kan jag alltid prata sönder Änglarnas Syster, eller Tusen Gånger Starkare.
Det kommer att gå bra. Även om titeln "Ängel" sätter lite press på en, så kommer det att gå väldigt massa mycket bra. Eller hur?

Nu ska jag göra något annat. Jag vet inte. Något trevligt, som får mig på gott humör.

Jag saknar min prins. Inte okej.

Dagens Citat?

"Min hjärna känns såhär.. Långhårig, liksom!" - Angelica.

Yours

        Truly

   Mel

Onsdag 25/2 2009

Jag är inte trött. För första gången på väldigt, väldigt länge så är jag inte trött. Även om jag inte sov så mycket inatt (man sover inte bra på en tunn madrass på golvet..), så är jag inte trött.

Jag vet inte om det är överdosen godis igår som fortfarande sitter i, eller om det är dagens kladdkaka med tillhörande grädde och en semla på det som driver med mina sinnen och får mig att tro att jag inte alls är trött. Sak samma vad det är. Huvudsaken är: jag känner mig inte trött. Jag skulle kunna städa rent mitt rum och ha det dammsuget och klart innan jag åker imorgon. Först ska jag såklart plocka bort madrasserna och så, men fortfarande. Jag skulle kunna göra det.

Om det nu inte vore så att jag blir lite lätt snurrig så fort jag är uppe och går i mer än fem minuter. Och jag är inte en sån där människa som kan städa ett rum i fem-minuters etapper. Okej, jag är en klen och ynklig varelse som inte städar för att jag är lite förkyld och blir snurrig av det. Men jag vill faktiskt bli frisk. Nu, på en gång. Det är därför jag snart ska hämta en kopp te med sjukt mycket honung i. Eller, det skulle jag tydligen inte. Vi ska uppenbarligen äta snart. Synd, det är alltid lättare att skriva om man har te att dricka.

Det här med att städa rummet, det är något jag verkligen behöver göra.

Jag tycker inte om smuts. Okej, om ni har varit i mitt rum de senaste månaderna så förstår jag att ni inte tror mig. Det gör jag faktiskt. Det här rummet är... Stökigt. Minst sagt. Det ligger oftast minst två högar kläder (en för tvättade som ska läggas in och en för otvättade som ska ner.. Egentligen borde jag ha en tvättkorg här uppe istället...) på golvet, tillsammans med skolmappar och diverse block med oavslutade noveller. Sen så ska vi inte glömma de lösa papperna som ligger utspridda lite här och var, oftast med bara ett ord nerklottrat på, eller skrivmaskinerna (två stycken) som står på golvet (utan bläck i). Och så har vi ju kassarna som står lite hur som helst. Och mina gosedjur i en hög på golvet. Två gamla lampor under skrivbordet. Och dammet. Jag har inte dammsugit sen.. Höstlovet, kanske... Inte fint, vill jag lova. Speciellt inte eftersom jag inte tycker om smuts.

Fast det finns ju sätt att överleva, det gör det alltid. Mitt är att stänga av hur det ser ut. Inte se hela rummet, bara liten del av det. Något sådant. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp här. Galadriel, kom hit och sätt dig på sängen och se till att jag städar! Det är den hjälpen jag behöver, någon som sitter bredvid och ser till att jag inte fastnar, förstår ni.

Men ärligt talat, så är det mest andra människors smuts som jag inte mår bra av. Jag vet inte hur jag ska förklara, för det låter väldigt... Inte Mel. Och det är inte så att jag mår dåligt av att komma hem till någon med lika stökigt rum som jag, det är inte den sortens smuts vi pratar om. Det är de där fläckarna på handfatet av tandkräm. Det är när man kommer hem till människor med smutsiga kök. Gamla matrester (de som var på Boendet och glodde i köket förstår...). Jag kan inte förklara alls, för jag har inga bra exempel. Det är vid vissa tillfällen jag kan bli illamående, och då ser ni det på mig. Om ni känner mig tillräckligt bra för det. Och så får jag akut städmani. Okej, om det inte är så att jag är hemma hos någon annan. Fast då kan det ändå hända att jag börjar plocka med småsaker. Men ni ska veta att jag gör det även när jag är illa till mods eller nervös över något. Så om jag börjar plocka med pennor eller så hemma hos dig behöver det inte betyda att jag tycker att det är äckligt hemma hos dig.

En annan sak jag har problem med hemma hos människor är hur det luktar. Det finns ställen det luktar gott på. Oftast där det finns djur och man håller någorlunda rent brukar det lukta gott. Nästan alltid om det finns hundar. Ett undantag är hos Clownen, men det var bara... Jag vet inte. Den där äckliga blandningen av gammal rök, icketvättade djur och allt det där som får en att... Inte trivas. Just lukten av gammal rök får mig att må illa. Vet inte varför. Samma sak med lukten av ålderdomshem.

Usch, jag vet inte vad jag babblar om just nu. Jag är trött, okej?

Jahapp.

Jag ska iväg till mor imorgon. Tar mig in till Hallsta och där ska jag sitta i ungefär två timmar tills stockholmsbussen kommer.. Men det gör inte så mycket, faktiskt. Jag har ju min monsterbok (860sidor) att läsa. Jag har min lilla medtagbara kärlek full med droger. Jag har papper&penna. Så det kommer gå hur bra som helst.

Och nu ska jag passa på att tacka världens sötaste pojke för att han har smugglat iväg en av storebrors väskor till mig. Den är FIN, jag lovar. Och nu har den blivit ännu finare, för den har Batmanplåster på sig. (Och vi låtsas inte alls om att det behövs massor av tejp för att hålla dem kvar..)

Ooooch... Som ni har märk/kommer att märka så har lilla söta jag börjat gå i kjol mest hela tiden. Och nej, det ÄR faktiskt inte bara för att jag har så läckra ben att jag måste dela dem med hela världen. Det är faktiskt inte alls därför. Det är mest för att jag har eksem och inte får ha något som sitter och skaver på dem. Byxor gör det. Och när det väl börjar klia, då slutar det inte förrän jag har rivit upp sår. Det räcker med att min hårbotten gör mig galen. Jag behöver inte att det blöder från mera ställen.

På tal om min hårbotten.. Ja, det har varit underbart att ha kort hår. Om inte annat för att det har varit mycket, mycket luftigare och kliat mindre. (Det kliar mest när det blir varmt.) Sen att det är sjukt snyggt på mig är ju bidetaljer, tydligen... Men nu är det slut med det. Jag har lovat, först Galadriel och nu Pratflickan, att låta härligheten växa ut. Och jag har inte så värst mycket emot det, egentligen. Förutom kliandet. För senast idag ville jag kunna ha en fläta. Och igår så ville jag ha en snetofs. Men det är fortfarande jobbigt att det håller på att växa ut. Jag blir GALEN av att varken ha det helkort eller hellångt. (Ohja, detta var väldigt nödig information)

Muuuuuuuuuuuuuuu.......

Så har jag ju självklart massa tråkigheter att babbla om. Fast det tänker jag inte göra. Mwoahahahaaaa, förbered er på en sprattlande, sprudlande Mel som inte tänker längre en halvvägs längs näsan, nästan inte ens det. Om hon inte måste. Och med måste, så menar hon självklart för att uppmuntra andra. Vilket verkar behövas. Vi har massamassa ledsna, fina, underbara människor runt omkring oss nu. Det är inte bra att folk jag tycker om mår dåligt. Det är värre att jag inte kan bubbla sönder det. Prata av mig det. Usch, jag hatar tystnadsplikt ibland. Jag vill prataprataprata sönder problem.

Meeen. Jag är en lillasyster. Jag är tyst om hemligheter. Inget snack om saken. (Usch, vad jag hatar det uttrycket!)

Jag vet inte så mycket mer att skriva om, förutom att beskriva novellen jag just ska sätta mig ned och finslipa samt skriva klart. Nopes, icke Mikaela&Naemi, utan ett helt eget verk. Vi får se vad som händer med den. Tänkte att det var ju senast jag åkte till mor som jag började skriva den (jag var tvungen att sätta mig på ett annat säte än Galadriel, för han hade med all säkerhet inte tyckt om innehållet, och det betyder att den kommer att finnas för allmän betraktelse i min svenskamapp, men inte annars. Precis som med en del andra texter.) och nu vill jag snart ha klar den så jag kan börja på nästa fina historia jag har i huvudet.

Iallfall... Ni älskar mig. Jag hade kunnat skriva ett väldigt, väldigt långt inlägg om hur Angelica ser ut som brunett, men jag tänker inte göra det. Hon är söt, som vanligt, men hon passar fortfarande bättre i blont!

Idag är det 107 dagar kvar till sommarlovet.

Dagens Citat?

"Harvey, Harvey, Harvey Dent. Feed me a cat. Nä det vill han inte. Slaughter is the best medicine. I like this job, I like it. Rasistbonde." - Sammanfattning av filmkvällen. Citat ur olika filmer vi såg. The Dark Knight, American Psycho, Dunderklumpen och Hot Fuzz.

Yours

        Truly

    Mel

Måndag 23/2 2009

Jaha. Så var det lov. Och SJÄLVKLART så är jag sjuk. Okej, inte farligt sjuk, men ont i halsen och huvudet. Snuvig. Igår hade jag nästan-feber. Just nu sitter jag och funderar på hur mycket honungsvatten man kan dricka innan man får akut honungsförgiftning eller blir hög... Jag HAR varit uppe i tio koppar under en dag.. Fast då var det utspätt med fem koppar kaffe och två portioner nudlar... Men jag vägde ungefär tre kilo mindre då.. Så det kanske går på ett ut? ELLER så viger jag morgondagen åt att ta reda på hur många koppar det går åt. I vår del av världen är vatten ingen bristvara (än), och även om vårt brunnsvatten skulle svika (vilket inte kommer att hända), så kan jag alltid smälta snö (PARASITER ÄR VÄNNER - OCH MAT!). Och vi har sisådär tjugo burkar honung. I mina öron låter det som en perfekt idé.

Om det inte vore så att jag imorgon ska gå upp kring åtta-nio och utföra diverse morgonrutiner, städa klart och dammsuga mitt rum, jobba lite matte, äta lunch, göra mig iordning och fördriva tiden (om hunden får stanna hemma så går vi ut med honom ungefär här) innan jag tar bussen in till Hallsta City. Där ska vi köpa godis&läsk, lämna in några böcker på biblioteket (Boktjuven av Markus Zusak, en klart läsvärd bok med citerbara saker på praktiskt taget varenda sida och jag rekommenderar er varmt att läsa den, och Parasit av Scott Westerfeld, också en klart läsvärd bok med väldigt trevliga och sanna fakta om parasiter som existerar och en ytterst underhållande syn på 'vampyrism', eller 'parasit-positiva' som det heter i boken. En av de där böckerna som jag vill ha bara för att kunna slå upp vissa sidor och läsa högt för äcklade åhörare.) och träffa Angelica och Alicia. När bussen hem kommer så ska vi ta den, och väl hemma så ska vi bomma in oss i vardagsrummet med en del väldigt bra filmer. Om vi lyckas kolla klart på allihop under första kvällen så får vi väl glo om en del. Och sen har vi ju nödfallsfilmerna Dunderklumpen och Gilbert Grape. Tyvärr så fick jag inte med mig Nightmare Before Christmas och Moulin Rouge hemifrån mor, eftersom hela filmtittandet skulle ha ägt rum där. Meen. De filmer som är med på vår lista är:

The Dark Night

Bourne filmerna (allihopa)

Hostel

American Psycho (Angelica, du kommer ÄLSKA den!!)

Hot Fuzz

OM vi skulle få brist på filmer så kan vi nog få låna något av far&Maj... Och jäss, de filmer vi har har Galadriel donerat, The Dark Knight på min begäran och resten av ren välvilja. Dunderklumpen är också hans, men Gilbert Grape är min alldeles egna. [insert evil laugh here.]

Imorgon kommer tyvärr mina söta små kidnappsoffer bege sig hem, och det är inte roligt. För då ska jag räkna matte och plugga inför spanskaprovet som jag har på fredag nästa vecka.

Annars i skolan går det väldigt, väldigt bra för tillfället. Det är just de två ämnen jag ska plugga på som jag har problem i. Eller, ja, spanska har jag inga som helst problem i (okej, jag kan inte grammatiken flytande, men jag kan uttala och förstå. Att babbla på eget bevåg är det svårare med, men det är bara för att jag inte kan några ord...), men matten är ju som den är.
I idrott har jag tydligen bra betyg. Hör&häpna. Om jag gör allt jag ska så får jag KANSKE VG. Och det hör ni ju själva att det inte kommer att gå. Eller, ja, det hör ni när jag säger att vi ska leda en klass, inte nödvändigtvis vår egen, en idrottslektion. Då hör ni att jag kommer att få ett G. Men det är jag nöjd med. Dumt, dumt, dumt, jag VET. Men jag är det ändå.

I SO har jag ett praktiskt taget säkert MVG. Om jag fortsätter på samma sätt terminen ut, vilket jag SKA göra. Sen att läraren är "väldigt besviken" på min negativa livssyn (MÄNNISKOR SUGER OCH VÄRLDEN BORDE GÅ UNDER SNART!) är något vi inte behöver oroa oss för, för det ska helt enkelt inte påverka betyget.

I svenska har jag bra betyg. SKA ha bra betyg när jag går ut. Punkt. Slut.

I engelska har jag MVG. Hon hotar med att dra in det om jag berättar.... Hemligheter. Vilket jag inte tänker vara dum nog att göra. Så där har jag MVG. (Ännu en anledning till att få MVG i svenska. Jag tänker INTE få bättre betyg i ett språk än vad jag får i modersmålet.)

Andra ämnen då? Jag kommer inte ihåg. Men tillräckligt bra, iallfall.
Sen att jag hatar själva skolan och blir illamående enbart av att se byggnaden och så, det behöver vi ju inte dra upp.

I fredags....

Jag tänker inte dra upp allt som hände i skolan, men det var avslutning på temavecka Friends mot mobbning med slagorden 'Peace, Love & Understanding', och affischer satt uppe i korridorerna med citat som "Det var dom som såg med inte gjorde något som var värst!" och "Mobbaren har problem - den som mobbas får problem.". Anledningen till att jag inte kunde få mig själv att ta de där stackars oskyldiga affischerna på allvar var det faktum att en av dem var felstavad. "Jag mobbadde för att jag ville vara cool, grym och tuff. . .". Alltså.. NEJ. Svenskanörden i mig skriker. (Fiskmåsen kan intyga.) Okej att jag personligen ignorerar att stava rätt på vissa ord och i en del sammanhang säger t. ex. "gamlare" istället för "äldre", men det är en helt annan sak. Jag VET ju själv att jag har gjort fel. Och om jag skulle stava fel på en affisch som ska sitta uppe på skolan, skulle jag klistra över den bokstaven med en bit likfärgat papper som det jag skrivit på (vilket har gjorts ett antal gånger.. Tihi.) eller göra en helt ny affisch. Att sen inte lärarna sa något gör mig bara helt trött. I vilket fall som helst så klarade jag inte alls av att läsa en enda av de där citaten efter ett tag. De gick mig på nerverna.

Mitt egentliga uppdrag under veckan var att ta en låt, göra om texten och framföra den inför publik. Eftersom den gruppen varken var mitt första- eller andrahandsval, och Tina var en av dem som höll i den, så slapp jag barmhärtigt nog hela den delen. Istället skulle jag skriva dikter, och göra egna affischer. Det blev tillslut så att vi dumpade det vi hade skrivit och utnyttjade 'De tror de vet...' till min egna dikt. Sen så fick jag ta citat och låttexter. Det blev 'Thank You For Nothing' av Yohanna Troell och väldigt många, väldigt fina citat ur Änglarnas Syster. Sen så citerade vi Thåström ("Jag behöver en mun till för att kunna andas/Ett hjärta är till för att inte stanna/Jag behöver en mun till för att kunna andas/För jag är förlorad i kriget med mig själv"), Tusen gånger starkare ("En varg måste yla för att hitta sina jämlikar") och diverse andra mysiga saker. Sammanlagt blev det två planscher att sätta upp, vilket gjordes.

Favoritdelen på skolan var under teatern, när en av killarna spelade bög. Han var sjukt bra. Sen att han sträckte upp armarna och sa högt "Bara så att alla vet, jag är inte bög!" när alla hade slutat applådera dem och de flesta skrattattacker hade lagt sig, det fick ju de flesta att börja skratta igen. Sättet han sa det på, det var verkligen.. Ja, den människan hoppas vi kommer bli känd så att vi får skratta mera.

Seeeeeen... Så träffade vi Gabriel. Massamassa underbart! Vi travade iväg till Tempo, för han skulle ge mig choklad. (Nej, han måste inte muta mig för att jag ska älska honom. Han måste bara muta mig för att jag inte ska slå honom lika mycket. *totalt oskyldig*) Efter ett tag blev vi uppplockade av hans fader, som åkte runt, runt i Hallsta (i Angelicakvarteren) för att kolla så att vägarna såg bra ut (fråga inte) och efter det så bar det iväg hemåt. Jag vet inte, Thomas pratade i mobilen, och det blev totalt fel, och det hjälpte ju inte att Galadriel också misstolkade vissa saker, och... Jag tycker inte om att hålla tillbaka skratt.

Iallfall, väl framme så kommer jag inte ihåg vad vi gjorde. Vi gick ut lite tror jag, sen tror jag vi satt i soffan och glodde på något ett tag, och sen så tror jag att vi gick upp och babblade lite och sen var det liksom mat och.. Det gick nästan för fort.
Efter maten blev jag utskälld för att jag inte sett hela första Austin Powerfilmen, vilket jag tydligen skulle göra. Så det gjorde vi. Efter att ha suttit vid datorn lite. Sen var det nästan sänggång.

I lördags så var allt bara allmänt... Blurrigt. På morgonen klarade jag inte av att ligga stilla, så jag satte mig i Galadriels soffa och läste i Blonde av Joyce Carol Oates innan jag bestämde mig för att skaka liv i pojken som ibland inte vet ifall han ska strypa mig eller krama mig. Här ska ni komma ihåg att han i vanliga fall går upp tidigast tolv, ungefär, och klockan var någonstans mellan nio och tio... Som vanligt är jag världsbäst på att väckas, och snart har jag någon som gör frukost åt mig. När vi hade ätit var klockan någonstans vid ett, två och... Tyst på er!

Jag började känna ont i halsen ordentligt, men det bryr vi oss inte om. Jag gjorde en chokladkaka som blev lite torr med helt okej. Gabriel, stackarn, tröttnade på att sitta inne och höra mig kommentera allt han gjorde och sa, så han gick ut och satte sig och slog på trummorna. Efter ett tag kom han in och slog på en av dem inne. Sen gick han ut (precis innan jag skulle slänga ut honom...) och slog lite mer. När min kaka var klar satt jag och pratade med Lotta i köket, och hon är som vanligt en väldigt mysig människa att prata med. Då kommer Galadriel intravandes och röstar för att jag ska ut och lära mig trumma. Det blir till att byta kjol mot byxor och sno tröja av honom, för att bege sig ut i minusgrader och sätta sig i ett gammalt hus som är byggt på 1700-talet, för att försöka göra två saker samtidigt. Och nej, ni vill inte veta hur det gick.

Mat, prat, film, nana. Tror jag.. Ungefär så. *älska mitt minne*

I söndags, så skulle jag egentligen åkt hem. Men när vi pratade med far tyckte han att det var helt okej att jag stannade tills idag, så det gjorde jag. Men dit har vi inte kommit än.

Iallfall... Igår så satt vi allmänt i soffan och bara var. Glodde tv. Knuffade på varandra. Sen så kände jag att mitt huvud inte alls tyckte om mig, så jag drog mig undan och lekte eremit ett tag på Gabriels soffa efter att ha hinkat i mig två glas vatten på raken. Självklart kommer sötgnuffen upp och undrar hur det är med mig. Vill jag ha något? Nopes, det vill jag inte. Återigen förklarar jag motviljan till att ta värktabletter. (Tycker inte om känslan av piller alls) När jag nekat till att han ska hålla mig sällskap så drar han sig ut och slår på de spända hudarna igen. (När man säger så så låter det värsta porrigt. Mwihi.) Fast... Det låter. Väldigt högt. Inne hos mig. Mitt huvud bestämmer sig för att aldrig, aldrig mer tycka om Gabriel. Meeen, jag kidnappar hans hörlurar, höjer volymen och låter Kent skölja bort resten. Så jag överlever.

När han kommer in igen skälls han ut (mitt huvud tog över min mun!) och jag återlämnar hörlurarna. Efter det så.. Jag tror att vi skulle äta. Eller, jag kidnappade hans knä som kudde ett tag, och sen skulle vi äta.

Sen så glodde vi tv och det var Hasse som var programledare. AJAJAJ!

Och! Nu känner jag att jag har blivit alltför osammanhängande i mitt stackars huvud,  så jag ska dra dagens historia ytterst kortfattat... På något vis.

Jag vaknade, åt, duschade (man får stå på en pall och den är grööön. . . .), gjorde mig iordning och sedan så bar det iväg med bilen. Vi var på ett ställe där vi satt kvar i bilen och sedan belönades med en marabou mjölkchoklad av Lotta, efter det så försvann vi iväg till uppsala och där sprang vi runt och ut och in och runt lite till, och jag äger nu ett exemplar av Nålens Öga (KENT för er okunniga) men inte något med Imperiet för pengar finns inte. Böcker fanns också, men jag HAR INTE RÅD och jag tycker inte om det. Sedan var det mat, vid fyratiden, och vi åt lite och sen så var det påväg hem igen och det sista av chokladen var väldigt gott att blanda med cappucino. VÄLDIGT gott.

När vi kom hem så sa vi hejdå, tyvärr, och försvann in.

Här hemma har jag ätit, städat, slagit in StorebrorGuds födelsedagspresent och lovat att dumpa den i hans rum nästa gång jag är där om inte han finns träffbar då. Vi ska slänga ett litet kort grattisbrev på honom också.. Sen så har jag druckit enbart två koppar honungsvatten. Jag har läst desto mer i Blonde. Det är en roman om Marylin Monroes liv, ur hennes synvinkel och nästan helt fiktiv förutom vissa småhändelser som var stora i hennes liv. Något liknande. Jag har iallfall hittat några fina citat.

"Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet." - Jean-Paul Sartre

"Själen är allt, sanningen gör oss fria, svek och lögner och smärta och ondska är bara mänskliga villfarelser som vi själva orsakat för att straffa oss, och de är inte verkliga; det är bara vår svaghet och vår okunnighet som får oss att ge efter för sådant." - kap. Tant Jess och farbror Clive, sid. 92

"För det är det kärlek är. Något som skyddar en från att råka illa ut. Om man råkar illa ut, då är kärleken otillräcklig." - kap. En stad av sand, del 4, sid. 68. (Bara jag som tycker att det är lite Pappa Pralin över?)

Nu ska jag nana. Jag är trött, och jag ska upp hyfsat tidigt imorgon. Jag saknar Gabriel, väldigt, väldigt mycket och är inte alls glad på mig själv för att jag ibland inte kan tänka efter vad jag "får" och "inte får" säga. På att jag inte kan skilja ut det som är okej att berätta från det som sårar. Det jag inte borde säga.  Jag skulle kunna säga förlåt, men det skulle inte heller vara rätt.

Nu är det sportlov, men på måndagen den 2/3 är det 63 skoldagar kvar till sommarlovet.

Om man räknar med avslutningsdagen och idag är det 109 dagar kvar till sommarlovet.

Om man räknar från och med måndagen den 2/3 så är det 29 skoldagar kvar till påsklovet, nästa andningsanhalt.

Naninani på er allihop, krama nästa människa ni ser från mig (om det inte är någon jag inte tycker om) och ha det gos tills vi hörs.

Dagens Citat?
"Utanför eller alternativ, vad är skillnaden?" - Gabriel om att jag valde att vara alternativ och sitta i sängen och äta min grädde med chokladkaka.

Yours

       Truly

   Mel

Måndag 16/2 2009

Kiss me

Flick your cigarette and then kiss me

Kiss me where your eye won't meet me

Meet me where your mind won't kiss me

Flick your eyes at mine then hit me

Hit me with your eyes so sweetly

You know you know you know that

Yes I love you I mean I'd

Love to get to know you

Vet ni vad som är så speciellt med just idag? Jo, det är MM-dagen. Mel&Mary firar ett år tillsammans. Det är... Väldigt skumt. Ni förstår, för ett år sen vid den här tiden hade vi precis fått kontakt och nångång snart så satt jag och läste hennes blogg. Maryslash, ni vet? Det var en lördag, mors dator stod bredvid tvn (där den vita bokhyllan står nu) och jag lyssnade antingen Kents Du & jag Döden, eller The Deadly Snakes Ode to Joy. Det finns en möjlighet att jag lyssnade Hives också, men kanske inte. Det var precis i början av min Hivesperiod... (Vi återkommer till det underbara bandet lite senare)

På tv var det nog Melodifestivalen, för jag kommer ihåg hur vi satt och gjorde ner den. Och så sa Mary att hon gått runt och knarkat Totalvägra i typ ett år, och att hennes moder hade pekat på tvn och frågat, när det visades reklam om små gröna män, ifall Mary skulle göra värnplikt... Det KAN också ha varit i något av våra senare samtal, men jag vet att det var någonstans i början...

Iallfall. Så har MM varit med om grymt mycket saker. Och ett ensamt M funkar inte. Kanske, ett tag, men inte på-riktigt. Aldrig någonsin.
För att fira, eller, ja, jag vet inte riktigt, men jag tänkte lägga upp min övningsuppsats inför nationella i svenska här. Människors möte - Mel&Mary. Den får ett helt eget inlägg. Kom ihåg att jag var trött, och inte VILLE skriva något. (Därför blev det MM, för att vi skulle stå ut.)

Vi kan avrunda med att:
Mary. Du vet att jag älskar dig. Du vet att du alltid kan lita på mig. Du vet att det inte spelar någon som helst roll var jag är eller vad jag gör - för dig är jag tillgänglig hela tiden. (Om inte på mobil så har du nummer hem till både mor och far.) Du vet att jag finns föralltid, och att jag inte lämnar dig. Du vet att du får gnälla. Du vet att du får vara hur Blä du vill. Du behöver inte passa in på något sätt, någonstans, någon gång för att jag ska älska dig.
Framförallt: Du behöver aldrig, aldrig, aldrig någonsin göra något eller säga något för att jag ska finnas för dig. Jag älskar dig, vännen. Oavsett vad du gör, hur du mår allt vad du ÄR, så finns jag och älskar dig. Right?

MM MOT LIVET FÖR FRIHETEN, FOREVER!!!

But do you never wonder?
No?

Idag är det dans i skolan. Ni vet, bugg, foxtrot och vals. Obligatorisk närvaro ("Precis som en vanlig lektion!") mellan 19.00-21.30 i skolans matsal inklusive aula.

Det kan vi få tro om vi vill. Mel sitter hemma, i tryggt förvar, och gottar sig i BRA musik, skriver på novell och klappar Misse.

Så sent som igår önskade jag att Famoj&Fafaj kommer hem snart, för jag har plötsligt fått en enorm lust att promenera bort till dem, komma in i deras varma kök, sätta mig där och dricka te samtidigt som jag lyssnar på de gamla välkända historierna. Samtidigt vill jag inte att Misse försvinner. Det är så skönt att ha någon att klappa på, och krama på, när man känner sig ensam. För att inte prata om när man gråter, för då kurrar han på sitt alldeles underbart fina vis och kommer och lägger sig hos en. Sen, när man kanske vill göra annat så kommer han och lägger sig på en och ser så gullig ut att man inte KAN knuffa bort honom. (Som nu, han ligger i mitt knä där tangentbordet står och jag får inte iväg honom.)

Ett annat kök jag vill sitta i just nu: Gabriels. Eller, ja, det går ju bra att sitta i hans soffa eller fåtölj också. Eller varsomhelst i det huset. (Dock inte storebrors rum, för det är förbjudet område. Man går bara inte in i sina syskons rum om man inte fått direkta order om det. Man gör det inte.) (Inte så att jag springer i hans föräldrars rum heller...) Man känner sig hemma där. Så pang på kom och hämta mig!

No you girls never know

How you make a boy feel

How you make a boy

Iallfall... Så har duktiga lilla Mel lånat Blonde av Joyce Carol Oates. Den är.... Tjock. Väldigt tjock... Men det får gå. En stund morgonläsning på bussen, på hemvägen (ja, man KAN läsa gående... Om det inte är halt.) och möjligtvis en halvtimme på kvällen. Det SKA gå innan jag måste lämna tillbaka den. Boktjuven är ju utläst, men USCH den var bra och jag vill läsa igen. Den har också åkt upp på jag-vill-halistan. Tillsammans med andra bra böcker. Funderar på att köpa ännu ett exemplar av Änglarnas Syster eftersom det jag har är dels sönderklottrat (okej, nästa lär bli det med..) och dels håller på att ramla i småbitar... Men det är när pengar finns. Just nu har jag fullt upp med att få det att gå runt tills lönen kommer. Tyvärr har jag inte fått jobbat något mer, men ändå.. Jag kan ordna annat arbete om jag vill. Mwoahahahahaa!

Något jag HAR köpt är en födelsedagspresent åt Storebror.. När den dagen kommer kan ni förvänta er bild på bdb. För det är en grymt fin present, som kommer att påminna om löften och Storebrors Plikter... Tihi, jag kan knappt låta bli att berätta vad det är! Men... Okej, nu byter vi ämne till. . . .

Oh

Kiss me

Yeah oh flick your cigarette n then kiss me

Kiss me where your eye won't meet me

Meet me where your eye won't flick me

Flick your mind at mine so briefly

Oh you know you know you're so sweetly

Ooh you know I know you know that

I love you I mean I

I mean I need to love

. . . THE HIVES!

OOOOOOOHJA!!! De är tillbaka in på min mp3, med all den energi och glädje det betyder. Liksom, lyssna på 'Walk Idiot Walk' och låt bli att le eller få skumma ryckningar i kroppen som gör att du måste hoppa runt, så tycker jag synd om dig. 'Well Allright' är ju inte direkt dålig den heller, kan jag ju säga. 'Dead Quote Olympics' är lyckopiller, helt enkelt. Citat efter citat kommer i mitt huvud. Hela 'Fall is just something grown-ups invented' är ett citerbart mästerverk som man inte kan göra annat än avguda. Och.. JA, jag glömmer massa låtar. HUVUDSAKEN är att jag förklarar för er hur grymt, skadligt underbara de är. Så att ni vet det. Och ser till att lyssna på dem.
Annan musik vi har hittat tillbaka till... Euhm.. Äsch, vi har iallfall raderat massa dålig musik och har massamassa bra musik nu. Fast jag behöver större minne på mp3n.. Men ändå. Och det var väl kanske inte DÅLIG musik som vi raderade, men vissa människors röst klarar vi inte av, och vissa låtar är helt enkelt... Inte fullt lika lyssningsbara som de vi vill höra.

Sak samma.

Trots inköp innan jul (på Åhléns vid plattan) så har vi inte hunnit lägga in Peace Love & Pitbulls - War in my livingroom 92-97 på mp3n. Skäms på Mel. Men den är bra. Även om PLP inte är lika bra som Imperiet, så är de bra. Massamassa bra, helt enkelt.

I cdspelaren just nu har vi Franz Ferdinands senaste. Vi måste ju öva upp oss inför konserten...

But do you ever wonder?

No?

Fick tillbaka min första inlämnade novell till Tina sedan hon började idag. Den är... Ett ihopplock av Isabelskriverier, och egentligen inte så bra. Vi har lovat Storebror att han ska få läsa, eftersom han var ett så duktigt stöd när jag skrev den. Även om han är gammal och har massa fel i det mesta han säger, så... Ja. Han är min StorebrorGud. Han har väl rätt att vara gammal och gaggig.

Och vi ska börja se till att jag har kvar mina KAPOFFskriverier, så att människor jag har lovat ska få läsa dem (Gabriel och Mary) kan göra det.. Även om de egentligen inte är till för andra att läsa utan mera för min skull att skriva av mig, så kan det vara bra att visa upp utvalda verk för vissa människor, så att de Vet.

Bara så att alla förstår det, så ÄR KAPOFFskriverier något väldigt positivt. Ett sätt att få ut känslorna.

No you girls never know

How you make a boy feel

How you make a boy

Okej. Så det är den här veckan, och sen så är det faktiskt sportlov. Otroligt vackert va? Vi KANSKE ska hem till Anneth på lördagen (hennes dotter skulle operera halsmandlarna så hon kanske måste stanna hemma), och då tänker jag försöka övertala henne att peta in mig till Rimbo (stallet ligger nånstans där) och sätta mig på en buss till sthlm. Eftersom vi glömde ridbyxorna får vi muta oss till någonstans att byta om från älsklingsjeansen till strumpbyxor och kjol... Hejaheja Mel. Iallfall, så tar vi oss hem till mor på lördagen (om vi inte ska till Anneth så åker vi på fredagen) och ser till att städa undan i källarrummet. På måndagen så kommer nämligen Angelica och Alicia. Vi ska ha filmkväll. Galadriel bidrar med The Dark Knight, Dunderklumpen, Hot Fuzz, American Psycho, The Bournefilmerna & Hostel. Själv bidrar jag med Moulin Rouge, Nightmare Before Christmas och filmerna hemma hos mor. Jag TROR att Alicia skulle ta med någon film, men det är inte säkert...
Iallfall, mor kommer att ha åkt hemifrån på måndagen och kommer tillbaka tisdagkväll, så filmtittandet kommer att avbrytas av hundpromenader... på onsdagen packar vi oss alla tre hem.

Antingen på måndagen innan jag plockar upp Angelica och Alicia vid Tekniska, eller möjligtvis innan jag åker hem på onsdagen (vi puttar på Icka och Alicia på en buss och tar själv en senare), så ska jag träffa Lisen. Vi ska träffas, och så långt har vi planerat. Vackert va? Vi pratade förut om att fika. Och det vill Mel fortfarande. Och det är väldigt, väldigt nervöst inför att träffa en av mina största idoler. Alltså, vi pratar om en människa som skriver så att jag ryser. Som kan FÖR mycket om väldigt många saker. Som är massamassa snäll, rolig, trevlig, härlig att prata med och... Ja. Vi ser upp till henne, helt enkelt. Och nu ska vi TRÄFFAS. Läskigt.

Som sagt, på onsdagen rör vi oss hemåt. Då vet vi inte ifall vi hamnar hemma hos Galadriel eller hemma, men då får han komma till mig. Så ÄR det bara.

Sometimes I say the stupid things I think

I mean I

Sometimes I think the stupidest things

Because I never wonder

How the girl feels

Efter omräkning på omräkning kan vi helt enkelt konstatera att Mary har räknat FEL, och att alla som slutar den 11 juni kan glädja sig med Mel. För det är 68 skoldagar kvar till sommarlovet, om vi väljer att räkna avslutningsdagen som 0, vilket vi gör, för vi tänker vara positiva. HAH! Om vi sen väljer att lägga på lovdagar och helger, kan vi gå och lägga oss på hur mycket mer det blir. 116 dagar. Det låter mer. Och det är bara skoldagarna som är irriterande, så det är dem vi räknar. 68 dagar kvar. Höj musiken, andas, en centimeter utanför kroppen finns döden, en sekund bort... Se till att glömma den och ha roligt istället. (Livet är det längsta du någonsin gör)

No you boys never care

You dirty boys'll never care

Hoe the girls feel

Tänkte bara avsluta med att säga åt er att lyssna på den låten jag skrivit här i inlägget. (Vilken det är står längst ner med tjock kursiv text..) Den är verkligen hoppa&lelåt. PANG PÅ!!!

Dagens Citat?

"Vilka droger går du på? För du behöver uppenbarligen starkare..." - Storebror Gud, utsatt för ett Melbabbel anfall efter att hon babblar på i två, nästan tre timmar med Pratflickan.

Yours

        Truly

   Mel

No you girls - Franz Ferdinand

5/2 2009

[Ah, så härligt det är att gå i en skola som verkligen fungerar som den ska. Där elevrådsordföranden är fullt medveten om att Elevrådet har ett eget postfack hos lärarna (att det inte alls behövs tas upp på nästa möte). Vad härligt det är att känna att det man tar upp som viktigt och som elevers vilja (och det är ju verkligen inte så att det inte finns någon vilja; att de flesta gett upp) inte blir bortförklarat. Vad härligt det är att känna att man kan gå igenom korridoren ifred. Hur underbart är det inte, att man kan sitta på en bänk utan att få någonslags kommentar?]

Alicia och jag hittade Elevrådets postlåda idag. På lunchrasten. I den så hittade vi oöppnade brev från 2006. En mapp med riktlinjer för hur ett elevråd ska styras. Ett blad som säger hur skolan ska bekämpa rasism. Några andra papper. Nyckeln sitter i skåpet, så vem som helst har tillgång till sakerna som ligger i det skåpet.

Men det är ju verkligen väldigt, väldigt bra att elevrådsordförande själv inte vet om postfacket. Eller hur? Och visst, jag hade kunnat göra något för att ta reda på det, men jag tycker inte att det ska behövas.
Och alla de kuvert som låg däri? Var det ingen som märkte att det var fullt? Att högen som hade samlats höll på att ramla utanför? Det är ju lite... Ja, men det säger väl allt om engagemanget som finns på min skola. Som jag redan är fientligt inställd mot. Och ja, jag platsar som elevrådsordförande även om jag hatar åsynen av den stackars byggnad som kallas för vår skola. Inte för att jag blev vald till elevrådsordförande efter en omröstning, eller ens av att ha varit nominerad.
Rektorn frågade f.d. ordförande ifall hon ville sitta igen, vilket hon inte ville, och alla började skruva på sig. Alla "duktiga" flickor frågades, som vanligt, och ingen ens vände blicken mot killarna, som vanligt, och sen när de började glo på mig frågade jag exakt vad det innebar att vara ordförande, och det var ungefär att jag skulle dela ut ordet på mötena. Det är ju inte så jobbigt. Förresten så kommer det komma med på betyget om man gör ett bra jobb. Och sånt skadar ju aldrig. Så det var ju bara pang på att bli ordförande det.
Nu sitter jag och har diverse mindre ångestattacker för att jag inte vet vad klassrepresentanterna heter. Inte från vilken klass de kommer ifrån. För att det inte förs något ordentligt protokoll. Ni får inte missförstå mig, det är inte sekreterarens fel, hon skriver upp de punkter som tas upp, och gör det bra. Men det ska stå från vilken klass det kommer ifrån också, tycker jag.

Sen har vi ju den där lilla detaljen att de flesta som sitter i elevrådet är dittvingade av sin klass, för att ingen annan ville ta på sig det. Men saksamma, det är inte mitt problem. Mitt problem är att jag måste sparka igång allihop tillräckligt hårt för att de ska ens försöka förändra.

En annan sak jag stör mig på är att lärare och rektor bollar frågor emellan sig, med oss som sitter i elevrådet som budbärare. Hur roligt är det för oss att sitta på elevråd och i tio minuter diskutera vems sak det är att informera oss om att det är möte? Okej för att det är mest mina lärare som inte har informerat mig, men ändå. Jag har ingen lust att ta upp frågan på nästa möte, för det blir sånt tjafs och tjat om vems fel det är. Det känns bara meningslöst. (Och här ska ni sända en tacksam tanke till Jenny, den underbara läraren som gav mig ett papper med alla elev- och matråd utsatta. Tillsammans med datum för Nationella och diverse andra dagar. Annars hade jag säkert missat lika många som förra året.)
Det är nog det jag stör mig mest på just nu: att jag känner att det är meningslöst. För det ska inte vara så, jag som elev ska inte känna att det är meningslöst att klaga på något som inte fungerar. Och ja, elever klagar på allt möjligt, som för långa skoldagar, för korta raster, för äcklig mat i matsalen, att läraren är dum i huvudet och inte fattar något... Men det ska inte vara samma sak som att allt vi klagar på inte ska tas på allvar. Och nej, det är inte hela sanningen det heller. För vissa saker vi tar upp ändras faktiskt. Och det är väldigt positivt.
Men det är en skrämmande majoritet av problemen vi tar upp som möts med ursäkter och bortförklaringar. Inget driv, känns det som.

På det, att det inte känns som någon idé att fortsätta att påpeka problem, så är ju skolan full av idioter. Jag orkar inte ens gå in på allt som har hänt idag, jag kan bara säga att jag fick god lust att börja slå och sparka utan att tänka på en viss äcklig människa som trängde sig förbi mig vid bussen. Sträckte ut armen rakt framför ansiktet på mig. Jag fick en god lust att ta tag i den och vrida runt. Runt, runt, runt tills den går av, vilken härlig tanke. Och ja, jag är mordisk. Ja, jag är arg. Ja, jag är kapabel till att göra någon riktigt, riktigt illa vilken dag som helst. Det värsta är att jag kommer inte ens att ånga det.

Imorse på Nationella så skrev jag klart min uppsats på mindre än en timme, renskriven och allt. Det kändes fint. Sen fick jag sitta och läsa tills klockan blev tjugo i tio, och vi fick rast. Då gick jag ut och satte mig, och hade läst klart innan lunch. Vargbröder av Michelle Paver, för er som undrar. Så nu har vi läst ut alla Fiskmåsens böcker. Det är ju massamassa bra.

Iallfall, boken fick mig att nästan-gråta. Den var bra.

I matsalen träffade jag Micki, en av dagens absoluta höjdpunkter. Hon var, som vanligt, hur gullig som helst och vi pratade på ett tag (Alicia hann äta upp på sin tallrik). När jag sa att jag snart skulle komma hem till dem någon dag svarade hon med att hon längtar efter det. Och jag fick översätta en annan sak hon sa (kommer inte ihåg nu) för hennes lärare. Det fick mig att känna mig massa stolt.

Mjaha, vad har hänt annars idag då?

Inte mycket. Inte mycket alls.

Eller så kommer jag bara inte ihåg.

Jag orkar inte med människor just nu. Jag bara gör det inte. Vissa människor är en speciell sak. Dem kan jag babbla hur mycket som helst med. Men det är de där som gör mig Glad, och ni vet ju vilka ni är. Så ni känner er träffade och glada nu, annars biter jag er!

Men jag orkar faktiskt inte bry mig om andra människor. Nej, ni har inte gjort något fel om jag helt plötsligt verkar sur eller ledsen och inte har lust att prata. Nej, jag hatar er inte bara för att jag inte tar ur hörlurarna  när ni kommer. Jag orkar bara inte vara trevlig och social. Ja, jag vet att jag är osocial och kort via mobilen. Men jag orkar inte skriva så långa sms längre. Det bara är så. Jag har inte så mycket att säga, just nu. Om det inte är något jag är arg över. Vilket är mycket, men det mesta är hemligstämplat.

Det fanns en tid när jag trodde att Andrea hjälpte. Att Pappa Pralin hjälpte när jag mådde dåligt. Att orden som står där gör att det är okej att må som henne, att det är okej att inte äta bara för att Andrea beskriver känslan så väl, att "förstår dom inte att det är såhär en Andrea ser ut?" och att den riktiga, det som verkligen är Andrea försvinner med kilon som kommer på henne. Det gick lätt att luras in till att, ja, men, det är ju som det står i den boken, det bara är så, och... Varför inte? Det är ju sådär jag mår. Varför inte också jag?

Men jag vet att Andrea inte hjälper. Inte på det sättet. Hon är ett bevis på hur det kan gå, hur man blir om man låter sig själv må riktigt dåligt. Och visst, man kan inte välja hur man mår... Men det kan man visst det. Om det är något som gör en olycklig, får en att må dåligt, då ska man slå sig fri från det.
Sitter jag och säger, som just har skrivit nästan ett helt inlägg och bara klagat om hur dåligt allt är. Och det känns som om man inte kommer vidare. Och det känns som om man inte hittar sig själv igen. Det känns som om man har försvunnit, och det finns faktiskt bara en enda människa som på-riktigt betyder när allt är som värst, och det är inte människan som det egentligen borde vara, och jag är hemsk som skriver ut det att det är så, men jag bryr mig inte för så är det.
Jag har aldrig påstått att jag är stark. Men jag kommer aldrig att bli så svag som Andrea. Det kanske kan vara nära ibland, men aldrig, aldrig att jag är så svag. Aldrig att jag kommer utsätta någon jag älskar så som Andrea säger sig älska Casper för det hon gör mot honom. Aldrig att jag kommer, hur än osäker på kärleken, vända mig till någon annan. Aldrig att jag kommer göra saker som får den jag älskar att må dåligt och sen skylla på den. Har man problem så reder man upp det, om man verkligen Älskar, man sitter inte tyst, och man vänder sig verkligen inte till någon som är motsatsen till den man från början känt sig sviken av.
Så mycket har jag lärt mig, av systrar, av mamma, av Maj, av Pratflickan, av väldigt många människor, att om man mår riktigt dåligt i ett förhållande, oavsett hur än mycket kärlek, och det inte finns något utrymme för lösningar, kanske man inte vågar, kanske man har gett upp, saksamma, huvudsaken är att OM MAN MÅR DÅLIGT SÅ SER MAN TILL ATT TA SIG UR DET.

Människans enkla regel om överlevnad.
Och alla de som aldrig vågar säga ifrån, som är för mesiga för att säga något, jag kan inte låta bli att bli arg. Jag vill säga något för deras räkning: skrikaskrikaskrika sönder dem tills de börjar säga emot.

Ja, jag kom bort från Andrea. Pappa Pralin.

Men det jag egentligen ville säga med min lilla utläggning om den, är att jag inte förstår hur man kan sjunka till den nivån där nästan ingenting verkar kunna hjälpa och ta en bort ifrån det som gör ont, visst, det är säkert en brist i mig och något jag nog borde öva på att förstå, men jag kan inte förstå hur man kan ge upp det man har i sig som skriker att man inte kan lägga sig ner och ge upp, att man måste fortsätta, att DET SPELAR INGEN ROLL HUR DÅLIGT DU MÅR JUST NU FÖR LIVET FORTSÄTTERFORTSÄTTERFORTSÄTTER OCH KOMMER GÖRA DET, MÄNNISKOR KOMMER FÖRSVINNA OCH NYA TILLKOMMA OCH VAD SOM ÄN ÄR IDAG KOMMER VARA ANNORLUNDA IMORGON SÅLÄNGE DU INTE STÄNGER IN DIG SJÄLV I DIN EGEN LILLA VÄRLD!

Jag antar att det var allt för den här gången... Jag ska nog göra läxor eller så nu. Kanske städa lite. Plocka lite med saker. Lägga mig i sängen och stirra i taket.

Dagens Citat?

"Well I know

You're something else

She said to me

You're something new

But I said

What you know

And what I know

They are two different things"  - I'm Leaving You, The Deadly Snakes. Ode To Joy.

Yours

        Truly

   Mel

Onsdag 4/2 2009

Idag har det varit friluftsdag. Eller idrottsdag, beroende på hur man ser det. Beroende på vilken lärare du pratar med. Är det så konstigt att vi elever blir alldeles förvirrade av olika info från olika lärare på olika sätt? Det tycker inte jag, iallfall. Men det var ju inte lärares förvirrande uppenbarelse jag skulle beklaga mig över, utan det faktum att de tycker att det är HELT okej att låta oss elever att försöka vara i närheten av varandra i fysiska aktiviteter. Död åt de som misstolkar. Men liksom... Låtsas att jag måste stå bredvid Ekorren på gymmet, och känna hur allt det där vad-han-nu-har-på-sig stinker. Eller så måste jag stå bredvid Äckelbarnet. Och då stinker det rök.
Och om man då är lika klantig som vad jag är, och har valt ki-box, så måste man samarbeta med någon annan. Tänk er Mel samarbeta med Schnyggot!! Inte okej!!!

Jag har svårt för att vara entusiastisk inför fysisk aktiviteter i vanliga fall. Det är tillräckligt påfrestande att inte beklaga sig högt varje gång vi tvingas till bollövningar på idrotten. För beklaga sig får man inte göra. Inställningen betygsätts ju. Så därför ska man alltid se fram emot idrotten, så mycket man bara kan låtsas.
Och måste jag på det också arbeta i grupp så går det ju sådär. Liksom, i åttan-nian (ja, vi har idrott tillsammans) så går det iallfall på något vis, men när det är hela skolan... Jag kan hamna med vemsomhelst, och jag kan inte samarbeta med vemsomhelst när det gäller att använda kroppen. (TYST MISSTOLKARE!!) Det går bara inte. Och anledningen till att jag valde ki-box från första början var att Angelica kanske skulle ta den och vi hade så roligt förra året... Eller om det var förrförra, men ändå. Vi skulle ha roligt i år också. Sen, när valen är gjorda och allt är klart, då kommer vi på att, ajdå, Angelica går gymnasiet och inte alls på Central. Så jag kommer inte få slå på henne.

Tänk om vi skulle vakna
Utan läppar
Med hela munnen fylld av jord
Och bakom tungan inga ord

Jaja, vad gör man väl? Det är ju klart att vi är med ändå. Och eftersom Jenny inte finns runt omkring för att betygsätta engagemanget så behöver man ju inte låta bli att sucka och/eller himla med ögonen. Om man känner för att göra det.

Men nu, imorse när jag vaknade, märkte jag att min vänstra handled gör grymt ont. Jag kan knappt hålla i saker, som det är just nu. Men... Vilken lärare tror på det? Knappast att jag har ont i handleden samma dag som idrotts/frilufts/tortyrdagen inträffar. Det är bara en ursäkt till att få skolka, självklart. Jaja, men finns det något annat jag kan gå på? Jag har inga inomhusskor, så jag kan inte gå på spinning.. Nähä, men något annat då? Ja, yoga. . . . NEJ! Vi var med i en kvart, tjugo minuter förra året. Sen tog vi våra saker och smög ut. (I samma veva var jag tvungen att rädda Alicia från att bli totalt styckmördad av lille gammelgubben Gabriel..) Jaha, men vad finns det mer då? Eeehh... Promenad! Ja! Men det blir ju massamassa bra! Pang på. Förutom att Alicia och jag missade promenadpatrullen. Okej, men det är lugnt, vi kan ta vår egen runda. Vi måste bara se till att få in Alicias väska i skåpet. Helst utan att stöta på någon lärare, ni vet väl hur roliga de kan bli om de upptäcker en oombytt på en idrotts/frilufts/tortyrdag? De tjatar på en, och vad man än säger så säger det att det bara är undanflykter. Vackert va? Så vi gör vårat bästa. Blir nästan tagna på bar gärning att smyga runt av Mike. Två gånger! Vi bestämmer oss för att vara försiktigare, drar oss tillbaka och planerar nästa försök. Men se, då kommer våra fina städers.... Lokalomvårdare. De låser upp så vi får springa genom Gambi. Änglar, they are.

Så, vid Emolaget, Alicias hemarbetslag, tar vi oss uppför trappan, NÄSTAN upptäckta av Lars. Men... Ja. Och sen så går han iväg en bit och vi smiter in. Pang på. Mel gömmer sig bakom Alicias skåp (inte mellan skåpet och väggen, men ni fattar... Bakom kortändan på skåpet...) och Alicia kastar sig in på en toalett. Efter att jag har tagit mig in på samma toalett som Alicia bestämmer vi oss för att det är säkrare att lägga hennes väska i mitt skåp. Så vi tar oss ut från toaletten, och pang på ut ifrån Emolaget. Så springer vi ner till Sirius.. Eller, jag ger Alicia min nyckel och hon kastar in sina saker i skåpet medan jag väntar på vårat Gömställe.

Tänk om jag skulle vakna
Vara farlig
Med hela munnen fylld med blod
Jag bet min tunga när du log

Väl ute från skolan så kastade vi oss iväg på promenad. Vi svängde hit och vi svängde dit, och så hamnade vi i vänthallen (det var MASSAMASSA kallt ute och vi ville värma fingrarna en stund innan vi fortsatte att gå...). Ett par kom gående mot hallen.

"Det kommer folk... Undrar om det här stället är ljudisolerat?" Tänker Alicia högt med en speciell blick i ögonen. Vi tänker inte gå in på vilken. Så kommer hon på att bilarna hörs ju in... Men....

"Det är för att dom är stora och låter mycket. . . . . Precis som Gabriel!"

Men, efter vår beskärda del av promenerandet, så bestämde vi oss för att gå tillbaka till skolan. Väl där var vi som vi är, så vi sprang runt på baksidan, där Sirius lärarumsfönster är, och duckade under fönster för att se om vi kunde ta oss fram oupptäckta... Det gick sådär, för vi var väldigt duktiga fram till dess att vi kom till träslöjdsfönstren... Vad ska jag säga? Alicia har klackar och Mel har ingen balans, och det slutade med att Mike stack ut huvudet och skrek "SKUM ETT OCH TVÅ!!!" efter oss. Vackert av honom, tycker jag verkligen. Speciellt eftersom han propagerar för att man ska vara snäll mot varandra.. Men det är okej, vi tycker massa om honom ändå.

Allt jag ville säga
Det glömde jag ikväll
Allt jag ville vara
Behöll jag alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv

Jahapp, så var det alltså dags att leta reda på var våra föreläsningar var. Men vi hittade varken klassrummen de var i eller lärare. Det är inte okej. (Speciellt inte när det visar sig att det inte alls var långt bort.....) Men ja, vi satte oss på bänken vid elementet i Sirius och stirrade allmänt ut i ingenstans tills Sara kom travandes, och inte mådde så bra. Vad gör man då? Jo, man drar med henne till vårat Gömställe och är... Som vi är. Fast det hjälpte inte. Men sen så travade hon iväg till Malin. Och när vi träffades igen verkade hon må bättre. Det är massa bra.
Alicia och jag satt kvar vid vårat Gömställe, och introducerade mig för ögonfransböjare. De är läskiga varelser, som bits väldigt hårt så att det gör väldigt ont i ögonlocken. Men på med mascara på det, lite kajal och diverse småfläckar runt hela ansiktet, för det är bra att ha.

Iväg till lunch då, och där träffar vi sötbarnet Emelie som väldigt glatt meddelar oss att Micki kommer till skolan imorgon. Jäj! Då kan jag krama på henne. Mwoahahaha! Men hon har fortfarande inte fått en födelsedagspresent.. Jag ska ordna något någon dag. Hähä. Iallfall, sen så klagade Alicia på att det finns för mycket fisk och för lite pinne i fiskpinnar. Och enda matmänniskan som vet att Alicia är vegetarian stod vid maten, så Mel fick hämta fisk åt lilla Alicia. Där någongång gick Sara och Malin, och Mel&Alicia satt och försökte få ur låt ur Alicias huvud.... Sommartider är lätt att fastna på. Men det ville vi inte. Big big girl (ni vet vilken jag menar, även om den kanske inte heter så) är också lätt att fastna på. Men det ville vi inte heller. Så Alicia fastnar på Trolle Trafiktroll. Det är väldigt, väldigt fint. (OCH Word kan stava till trafiktroll!! Blixtar&dunder&magiskaunder!!!)

När vi ska gå så fastnar vi såklart vid lärare, och Jenny tycker att vi ska gå till skolsyster med handleden och sen komma upp till henne på gymmet. Okejdå. Men skolsyster är inte där, även om hon EGENTLIGEN ska vara det! Massa elakt av henne. Vi drar iväg till Sirius och börjar leta Jenny, och när vi väl hittar henne, så frågar vi om det inte går lika bra att vi promenerar? Och jodå, det går bra det.

Så Mel&Alicia går i sin egen lilla takt med i promenaden, Alicias högläsandes ur Tonårsbrudens ordlexikon (eller något sånt heter boken) och Mel bara allmänt... Trött på att gå. Jaja.

Tänk om vi skulle vakna
Inte andas
Och våra lungor tömda på luft
Precis som om vi fått en knuff

Hmmm.... Sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag skulle kunna ha en väldigt lång utläggning om att jag saknar Gabriel, men det tänker jag inte ha. Jag skulle också kunna dampa loss på hur man beter sig mot människan man är ihop med och säger sig älska (mer än sig själv), om man är en komplett idiot. Men av uppenbara skäl (halshuggning) så tänker jag inte göra det. Inte heller tänker jag gå in på popcorns färg&form, för det är bara... Nej, det gör man inte om man inte måste. Däremot skulle jag kunna beskriva varje sekund av pangkaksstekningen för er, om ni vill...? Jaså, nähä, inte det... Nähäpp....

Det känns som om
Dom kapat våra fötter
Och hela sängen fylls av blod
Och hela golvet är fullt av skor

Vad ska jag prata om då? Den Heliga Vägen Hem?
Jag fick godis av busschauffören, "trots" att jag såg ut som jag gjorde i ansiktet. Stridsmålningen, menar jag på. Sen, när vi gick av, så följdes det av mera godis och ett tack, när vi kommit av gör vi det obligatoriska hejdå-vinket, innan vi börjar gå hemåt. Just idag kommer jag inte på vilken låt det var, men annars brukar jag göra det. Det blir något speciellt med den första låten jag hör när jag gått av bussen; på något sätt avgör den vad jag ska ta mig för när jag kommer hem. Gåendes i snön börjar jag sjunga på Elever (andra låten som kom på) med Kent. Jag ser mig nyvaket omkring, sådär som jag brukar göra när jag väl lyfter blicken från marken och betraktar omvärlden. Däruppe i skogen ligger stenen kvar på samma ställe som alltid, granen som brukade hålla mig sällskap på morgnarna är nerhuggen från två år tillbaka i tiden, men det är fortfarande samma saknad när vi går förbi det stället. Jag kan nästan svära på att jag såg ett rådjur skumpa iväg längre in i skogen, men det kan ha varit bara min fantasi.
Det luktade kallt ute idag. Vinter. Det var kallt också, så jag antar att det är logiskt att det luktar kallt. Men det kan vi ignorera totalt! Den lukten KAN vara gos, men som sagt, jag längtar efter sommaren. Så det var mest bara irriterande. Men ändå är det lite fint att kunna se sina spår i snön. Som ett bevis på att man existerar någon annanstans än bara i andras ögon. Den känslan i kroppen; att existera även ensam.

Allt jag ville säga
Det glömde jag ikväll
Allt jag ville vara
Behöll jag alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv

Ja, nu blir det inte så mycket mer ifrån mig. Kände att jag ville skriva, men jag vill inte släppa fram någon scen just nu, för det är Nationella imorgon. The uppsats, I tror. Inte okej. Iallfall inte när jag måste skriva en BRA argumentbajsuppsats. Bläää. Okej. Läskigt. Word kan stava till 'argumentbajsuppsats' och jag har INTE lagt in det. Men det kan ju vara bra att veta.

Iallfall, så känner jag mig väldigt nödgad till att göra den bra. Om inte annat så att Tina blir glad på mig.

Nu tänker Mel göra annat. Gull&Gos på er små söta varelser där ute!

Dagens Citat?

"HELA JAG ÄR FULL AV SKRÅMOR. MEN DU KAN INTE SE DET. DET ÄR INNE I MIG SOM DET GÖR ONT. DU SER INTE ATT DET VÄRKER.

... FÖRSÖK ATT SE IN I MIG! SE PÅ MIG HÄR INNE I MITT SKAL. SE VEM SOM FINNS HÄR INNE. JAG KAN INTE BERÄTTA DET FÖR DIG. DU MÅSTE TITTA EFTER SJÄLV.

... JAG VILL SYNAS!

JAG VILL HÖRAS!" - Ska det här kallas kärlek? av Tor Freitheim, kap.37, sid.118-119. En bok jag hittade på skolans bibliotek någon gång i oktober. Borde väl lämna tillbaka den någon gång snart, men jag kan inte riktigt. Den är inte ens bra, egentligen, men den har så mycket likt Bränt Barn av Stig Dagerman att jag bara måste hålla kvar i den lite till...

Yours

       Truly

  Mel

 - 10 minuter (För mig själv), Kent, Verkligen.

Tisdag 3/2 2009

Show me

Show me

Show me

How you do that trick

The one that makes me scream

She said

The one that makes me laugh

She said

And threw her arms around my neck

Jag har ett väldigt stort behov av att människor tycker om mig. Att alla ska göra det, var jag än är, vad jag än gör, så vill jag att folk ska tycka att hon där, Elin, ja, henne tycker vi om. Hon är trevlig. Snäll. Rolig. Hjälpsam. Riktigt gullig, faktiskt.
Men det är ju inte så det är. Det är väldigt sällan jag kommer till ställen där folk får varmare känslor för mig. Nu menar vi inte 40 grader i skuggan varma känslor, nu menar vi mera.. 15 grader i solen? Jo, runt det sträcket ja. Det är väldigt, väldigt bra om vi hamnar däromkring. Åtminstone.

Eller, så anstränger jag mig, och det kan jag göra på platser jag vet att jag inte ska vara på speciellt ofta eller länge. Då kan jag vara precis sådär trevlig och vänlig som det kan behövas av lilla mig, för att människor ska tycka om mig. Sen kan jag ju vara sprittande, språngande hyperaktiv, hoppa runt och prata och skratta och helt enkelt vara allmänt psycho så att ingen förstår någonting, kanske inte ens jag själv. Men när jag pratar med människor, träffar nya människor och så, så måste jag välja själv hur jag vill framställa mig i den människans ögon. Jag kan välja att visa PsychoMel, och låta människor få intrycket av att det alltid är fart på mig men att jag oftast inte får något gjort. Jag kan välja att visa SeriösaMel, vilket inte många har sett (om de inte har glott in på mina SO-lektioner när jag och Jenny har våra fina diskussioner). Eller så kan jag ju alltid plocka fram BlygaMel. Heh, henne blir tydligen människor rädda för. Eller, ja, Angelica blev det. Men det är en annan historia.

Show me how you do it

And I promise you
I promise that I'll run away with you

I'll run away with you

Det viktiga, det är att jag själv får chanson att väga av och känna vilken del av mig jag vill dra fram först. Visst, väldigt falskt blablabla, men hur är det själv då? Visst beter man sig annorlunda i olika situationer?
Jag känner att jag har slutat säga "jag gör inte det, jag gör inte det heller" och så, för det beror helt enkelt på vilken situation jag är i och vilka känslor jag har. Jag vet att jag beter mig som ett svin då&då, men när jag gör det, så är det av anledningar som jag inte känner för att sprida ut över hela världen. Möjligtvis till människor som är inblandade, om jag tycker om dem, men inte annars. Nu kom jag nästan bort från något jag fick för mig att jag ville ha sagt...

Det känns som att ibland, i vissa personers närvaro, så har jag ingen valmöjlighet om vilken del av mig som jag ska presentera. Till exempel, så var det inte alls länge sen som jag kände mig tvungen att ta fram PsychoMel. Vid samma tillfälle så kände jag mig nedvärderad i ålder, till en väldigt liten flicka vars åsikt inte spelade någon som helst roll. Det är faktiskt inte alls sällan jag känner så, som att jag blir stämplad som liten och ovetande, och därför behöver man inte bry sig om vad jag säger.

Spinning on that dizzy edge

I kissed her face and kissed her head
And dreamed of all the different ways

That I had to make her glow

StorebrorGud sa någon gång till mig, ungefär den här tiden förra året (Jag tror jag har skrivit upp det någonstans, men orkar inte leta reda på det. Det var iallfall tillräckligt varmt för att trava runt utomhus.) att det antagligen handlar om ordval, uppförande och allt annat det där som han sa. Jag har inte tänkt på det sådär överdrivet mycket förrän alldeles nyligen, då något hände (kommer inte ihåg vad) som gjorde att jag greps av samma, irriterande känsla av att inte bli lyssnad på när jag försöker säga något.

"Det spelar inte någon roll vad jag säger, för människor lyssnar ändå inte på mig. De gör det bara inte. Det är som om att jag är en irriterande femåring som inte har något vettigt att komma med. Det är därför jag håller inne med mina små sanningar och tankar. För att när jag väl säger något, så blir det helt enkelt bortviftat som ännu mer babbel från min sida. Obetydligt, närapå irriterande babbel."

Vad Pratflickan svarade på min lilla utläggning, det tänker jag inte skriva här. Och f'resten så innehöll det så mycket olika svängningar i rösten att den mesta innebörden ändå skulle gå förlorad.

Jag är väldigt ofta oseriös, och människor tar mig helt enkelt inte på allvar när jag är allvar. Det bara är så. Och det har jag väl, mer eller mindre, accepterat. Att när jag verkligen känner för att prata, då ska jag vända mig till de där som känner SeriösaMel, för de har en förmåga att faktiskt lyssna på vad jag säger.
Och visst, nu låter det som jag nedvärderar alla jag har roligt med och trivs med. Men det är inte alls så jag menar. Liksom, Angelica känner mig grymt bra. Och henne har jag alltid roligt med. Varje gång vi ses. Henne kan jag prata med, så fort det är minsta lilla problem. Hon lyssnar. Gabriel är jag, väldigt ofta, otroligt flummig med. Men när jag behöver prata, då lyssnar han.

Why are you so far away

She said

Why won't you ever know

That I'm in love with you

That I'm in love with you

Men det som stör mig mest, egentligen, det är att även om det är människor som verkligen känner mig, som älskar mig, så förväntas jag bete mig på ett speciellt sätt. Och visst, jag är förutsägbar. Rent av tråkig, ibland. Men det betyder väl ändå inte att jag inte ska kunna välja vilket humör jag vill vara på, hur jag vill bete mig? Om jag skulle få världens knäpp och börja vara SeriösaMel, vad skulle resten av världen säga då? Jag har nämligen en stor lust att bli det, och fortsätta vara det. Eller, ja, till viss del. Sen får vi ju ta hänsyn till att Alicia finns, och henne kan man knappt vara seriös med. Ibland. När hon kommer med sina otroligt fina, uppskattade kommentarer då&då.
"Jag tyckte inte om Clownen, inte nångång när ni var ihop. Men nu stöttar jag dig fullt ut."

Hon är verkligen ett lyckopiller.

Meen. Nu kom jag bort från ämnet igen! Det var inte alls det jag skulle babbla om. Även om det går att babbla väldigt mycket om Alicia!

Det som utlöste den här lilla ihopkrånglade saken av konstiga funderingar, var att jag känner att på grund av press från "mina" människor att vara på ett speciellt sätt, har fått väldigt konstiga relationer till andra människor, och att det inte är bra alls för min del. Och att jag inte vill vara en sådan människa. Och att jag inte tänker vara så längre. Att jag helt enkelt tänker se till att bete mig så att jag mår bra och sen så får andra rätta sig efter det. Så om jag bestämmer mig för att vara SeriösaMel en dag, så får folk ta det. Även om de försöker få mig att hoppa runt, att tigga om glass eller choklad, eller springa efter böcker att läsa. För det är faktiskt inte alltid jag är på humör för det.

Och f'resten... Bara för att jag uttrycker mig barnsligt ibland (ofta) så gör väl inte det mina känslor till mindre betydande?

You

Soft and only

You

Lost and lonely

You

Strange as angels

Dancing in the deepest oceans

Twisting in the water

You're just like a dream
You're just like a dream

Vi hade Nationella I svenska idag, och jag har en känsla av att Tina kommer att halshugga mig när hon ser mitt resultat. Men det var läsförståelse, och det går bara inte! Även om det kommer bli ännu värre med uppsatsen... Jag kan verkligen inte skriva en argumenterande uppsats, och när jag försöker så blir det oftast bara ett virrvarr, som det blev här uppe.
Jag upprepar samma sak, jag får oftast inte flyt när jag skriver, jag snöar in mig på ett spår och uttrycker mig på ett sätt som får varenda människa att missuppfatta vad jag menar... Jag är inte bra på uppsatser, okej? Däremot, om jag skulle välja novellen... Men det har Tina redan klargjort att, hur bra betyg jag än får på den, så ska hon nog se till att jag hamnar på ett knappt G i svenska, om jag väljer novellen på det provet. Det har vi på torsdag. Så det blir till att försöka sätta sig ner och verkligen inte tänka på annat. USCH!!

Som sagt, vi hade Nationella i svenska.
Det här har varit en av de där dagarna som har varit upphängda på rutin. Upp när far ringde, ner, ordna frukost, upp, fem minuters läsning i sängen, ner igen och göra sig iordning, upp, packa väskan, fixa till mp3n så att sladdarna hänger så bra som möjligt (Innanför tröjan, hörlurarna ska vara upphängda i ett halsband, helst Alicias läderhalsband. Som sitter på mig. Inte Alicia.) Så, på med ytterkläder. Trava ut i morgonkylan. Idag behövdes faktiskt ingen ficklampa, för det var tillräckligt ljust ändå. Meddela grannflickan att tyvärr, men det är Nationella och jag är nervös, du får sitta själv, prata inte med mig. Nästan precis när vi kommit upp vid busshållplatsen kommer bussen. På den, se att min&Angelicas plats är upptagen, ta en annan, en bit bakom. Ta fram boken (en av världens tråkigaste!) och läsa.

I skolan var det pang på in och sätta sig där jag vet att Icka satt förra året innan hennes prov. Skickade iväg ett sms som sa hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag behöver ha henne hos mig för att orka med allt äckligt BAJS som händer överallt. När det levererats och vi mottagit dagens första från Mary så stängde vi av mobilen, travade in i Svenska/SO-salen och satte oss vid bänken närmast dörren. (Ifall det skulle börja brinna.. Jag VET att det är smartare att sitta vid ett fönster då, men dörren känns säkrare.) Hur själva provet gick vet jag inte. Efter att jag kommit hem så avlämnade jag rapport till Maj (som ligger hemma och är förkyld) och efter det så kommer jag ihåg provet som ett blurr. Jag vet två av frågorna och mina svar, mest för att jag skäms över hur totalt osammanhängande och patetiska de var.

Resten av dagen var ungefär som alla mina dagar är nuförtiden: förutsägbart grå. Förutom stunderna med Alicia, för hon ÄR ett totalt Lyckopiller.
"Var glad. Du behöver inte förklara, var bara glad."

Och liksom.. Lunchen idag var ju totalt GOS. Men det får jag inte prata om. Tihi. Hemligheter, hemligheter. Men ni älskar mig väldigt mycket ändå!

Daylight licked me into shape

I must have been asleep for days

And moving lips

To breathe her name

I opened up my eyes

And found myself alone

Alone
Alone

Imorgon är det en väldigt hemsk sak som kallas för idrottsdag. Det är egentligen bara ett sätt för lärarna att slippa ha lektioner och mysa över hur roligt det är att se eleverna torteras. Men vi små stackars oskyldiga själar som faktiskt försöker? Äschdå. The greater good. MUÄ! Jag har deras röster på hjärnan så fort jag hör det. Den filmen ska också upp på listan!!

Iallfall. På förmiddagen så har vi valt ki-box, och sen är det en massa jobbig föreläsning om hälsa (kommer ni ihåg hur vi spenderade förra året? Ah, minnen, minnen..) i en timme innan lunch, sen lunch en timme och sen promenad... Vi får se hur allt blir. Jag menar, det är ju ingen nyhet för någon hur förtjust Mel är i idrott där man måste samarbeta (om det inte utförs med Angelica) och i officiella duschrum. Det är inte så mycket att folk kan se hennes kropp, eftersom det ändå bara är kvinnor/tjejer där inne, men det är att hon själv inte kan se något (man duschar inte med glasögon på) och måste stå och fumla runt efter knappar att få igång duschen med, inte se konstiga saker i golvet och nästan ramla... Men vi överlever det med.

Above a raging sea

That stole the only girl I loved

And drowned her deep inside of me

Jag är rädd för att jag inom en snar framtid kommer att börja spotta ur mig noveller igen. Jag känner igen klådan i fingrarna, och tankarna i huvudet. Scenerna som måste ut. Ibland kan en hel dag upptas av bara en halvtimme i någon annans värld om jag inte får skriva den ur mig. Jag menar, Lägenhetsvandring är väl knappt ett helt A4 datorskrivet, och handlar om ungefär två timmar i killens liv, men det tog ändå upp fyra dagar av min tid att se hans kaffekopp, som har en liten spricka i handtaget och små fläckar av torkat kaffe kring kanten, färgen på väggen, att skåpen är smutsiga och det där soptunnan står är lite öppet, precis tillräckligt för att skymta en gammal disktrasa. Fönstren är lite smutsiga, blir strimmiga av regnet. Tvn står på (som bakgrundsljud) och meddelar om den ena katastrofen efter den andra. Bordet han sitter vid ibland är trärent, rätt mörkt och välanvänt.

Gah, att de där rummen fortfarande finns i mitt huvud. Ändå så är inget av det ni just har läst faktiskt med i novellen (om man ens kan kalla den det.). Det nämns, till exempel, inte ett ljud om tvn, eller att fönstren blir strimmiga av regnet. Det nämns absolut ingenting om att tjejens smutskläder ligger i en liten hög utanför toaletten, och varje gång han går förbi skymtar han hennes bh, vilket ger honom en stöt av ångest i kroppen. Okej, det behövde ni kanske inte veta, men så är det. Inget av det nämns. Jag har nästan inga detaljer alls. Lägenhetsvandring är inte bra skriven, men alla de där detaljerna tog upp mitt huvud tills jag höll på att bli galen. Att bara kort skriva ut hans rastlösa vandring och en (mycket) liten del av hans tankar hjälpte koncentrationen något otroligt.

Och nej, om ni inte har läst den så får ni inte heller läsa den. Om ni inte lyckas komma över min svenskapärm, för ni vet ju att mappen märkt "Klara" är det bara pang på att snoka i.

You

Soft and only

You

Lost and lonely

You

Just like heaven

Jag är nu inne på mitt fjärde datorskrivna A4. Arial 9-punkter bajs. Det tycker jag är rätt bra presterat. Speciellt för någon som EGENTLIGEN bara vill läsa. Såld av Natasja T. och Vera Efron, som vi har fått låna av Fiskmåsen, håller vi på med nu. Sen, när vi har tid, tar vi en räd eller två mot Pappa Pralin. Det går helt enkelt inte att hålla händerna borta ifrån den!
Antagligen kommer ett till inlägg snart i stil med det jag la ut på någon blogg i somras, full med citat och nånslags förklaring till varför jag vill dela med mig av dem. Och jag tycker fortfarande att ni ska läsa Anna Jörgensdotters böcker, om ni inte har gjort det!!

Dagens Citat?

" "Du är en centrifug, Andrea", sa EvaBritt.

"Som fylls och töms och fylls och töms och rör sej runt, runt, snabbare och snabbare", fyllde Andrea i.

"Nej! Som är så full av färger att färgerna inte syns."

Om man bara lägger i vita eller svarta kläder då?" - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, kap. stortorget (höst 1996), sid. 297

Yours

        Truly

   Mel