MelTheDrog

Måndag 8/6 2009

Det är sent nu, men jag kan inte sova. Det rör sig för mycket i huvudet. Jag tänker för mycket, det finns för mycket minnen att gå igenom, gå igenom igen, och ännu en gång. Analysera upp i småbitar. Och plötsligt är övertröttheten där och slår i mitt huvud. Ögonen värker och magen börjar kurra. Klockan är för mycket: ingen mening med att lägga sig att nana. Oh, ett så sunt och trevligt beteende jag har. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Det är två dagar kvar till avslutningen. "... och jag har hela livet på mig att bli lycklig."

I år önskar jag mig målarböcker, av alla och en var som vill göra mig glad. Gärna färgPENNOR också, för även om kritor är trevliga så är pennor ändå bäst. Och då när vi ändå är igång så är det ju kanske positivt med en pennvässare till, eftersom jag inte har någon. Och... Ja. Det spelar ingen roll hur mycket målarböcker jag får, för de går åt rätt bra... Om man vill känna sig alternativ så är dagbokar en bristvara i Mels värld för tillfället, och dagbokar behöver vi. Inga rosa saker med blommor på. Heller ingen häst med patetiska ögon, för det är inget den här Elin vill ha.

Annars kommer Bergets Döttrar ut i augusti... Här kan ju visst ihopprat med varandra vara positivt, för även om det vore trevligt kanske det är något onödigt med tre exemplar av den i bokhyllan.

Sen har jag ju en önskelista ovanför sängen, om någon bestämmer sig för att titta förbi och glo.

Jag bläddrar igenom mina gamla dagböcker för tillfället och kan inte låta bli att tycka att jag var fylld av någotsånär vettiga tankar då. Eller, jag kunde åtminstone uttrycka mig. Nu har jag ingen aning längre, och när jag väl ska beskriva något så hamnar jag endast&enbart i gamla klyschor. Rädd för att använda ord. Bamseplåster. Fastnade alltför länge i icketänkande stadium. Och nu när det har kommit igång igen så är allt - jag lovar - alltför mycket för att ta in i skallen.

Känsla av att inte räcka till, att vara Fel på alla håll och kanter, inte helt obefogad i vissa fall, i andra fall bara patetisk smörja. Känslan av att känslor blir för många, att jag har gått in i mig själv för mycket, och att... (Här kommer det!).... (Wait for it!).... Jag vet inte. (There you go. Juryns misstänksamma blickar.)

Och det är hjärtats svarta armé, men här kommer Katrinas fåglar och sprider färger, da donk da donk da donk, Änglarnas Syster överallt. Sonja överallt, som aldrig kan ta slut, gå över, men som är så liten, så svag att hon knappt märks, men hon sitter där och skriker, bredvid henne sitter Katrina och skriker, Mel är också med på ett hörn, de höjer sina nävar och skriker och Andrea borta i andra hörnet sitter tyst och ser på. Biter på pennan, rynkar på pannan, hennes ögon smalnar av och hon får de där småsöta rynkorna runt näsan.

En stark, vacklande låga, som jag vet brinner, eller gör jag det?, kanske, nej, jo, men förresten, det är väl inte det som räknas, nähä, joho, jaha, vad är det som räknas då? Jo, men det som räknas är att det är varmt&bubbligt inuti, men är det verkligen det?, ja men det är det ju, eller, hur ska jag kunna veta? (vad jag skulle vilja veta!) och jag måste inte alltid veta allt heller, jag är bara femton och treåringen sitter kvar, hon gör det, i mitt huvud, inte bara som jag säger. Sitter och skriker meningslös gråt, och det som redan är för sent, påväg att gå sönder, sprickan syns ju så tydlig över munnen, och det är inte ens någon tavla, nej, det är jävla livet som bankar sig in och gör sig påmint, är inte någon förbannad jävla tavla som går att ta ner och hänga undan. Byta gardiner ska jag göra, slita ner och dra bort, orangea gardiner med svarta prickar (är det väl?) vill jag ha, djuporange färg, vad det nu är, FÄRGDUNDRA och fan heller på papper! Färgdundra hela jag! Glittra och vara en annan slags flicka som sprider glitter och får dimmor att lätta och travar in med vänner på släptåg, blommorna paraderar stolt efter, som en slags triumf att kunna få något att leva, växa, att man kan bidra till något sånt (KATRINA JAG VET DIG).

De sitter därinne och skriker efter förändringar, ändringar, att pisstragiska vuxenscener ska avrättas, ställas upp mot en vägg och BHAM BHAM BHAM inte finnas mer, att inte låta någon göra en till mindre än vad man är, vad man skulle kunna vara. Och Mel som kan vara VadSomHelst, bara någon ser mig, HELA mig och att allt det som finns får finnas, och varför får det inte göra det, varför kan inte det som är jag få finnas och varför duger det inte alls, varför ska hela jävla världen leka recensenter helt plötsligt? Och vem satte upp skylten till det här huset, och blir det tomt efter eller före?

Är det för mycket? För lite? Förstår någon minsta lilla av vad jag skriver om?

Jag behöver ständig bekräftelse, för duger jag eller gör jag det inte (all den förbannade osäkerheten). Och det enda sättet att få det är genom andras gillande och kärlek, eller hur? Så är det då så konstigt om jag tycker om att göra andra glada, och är det så hemskt om jag ändå mår bra av det själv?

Dagens Citat?

"But you never learned nothing and nothing isn't over" - Walk Idiot Walk, The Hives

Yours

        Truly

   Mel