MelTheDrog

16/6 2009

Jag vill bada! Jag vill ut och gå! Jag vill tamejfan dansa genom hela natten, glittra&glimma&skina; stänka glitter över människorna, skänka bort minnen! Jag vill vara totalt självlysande, insatt i en personlig stjärnhimmel med en skylt i neon framför, en som skriker: MINNESVÄRD. Jag vill inte vara den där människan som jag alltid tycks vara! (Den som blir kramad och lekt med ett tag, sedan bortglömd.)

Så jävla full av liv, jag spricker sönder av allt inuti, och vart finns du nu, Gabriel, när jag som allra mest behöver dig att gå med i vattenbrynet bland vågorna, när jag behöver dig att prata sönder allt, allt, allt med? Inte en anklagelse, något av det här, ska du veta; finns inte spår av ilska någonstans alls. Mest en sorg, bara, en oändlig slags sorg (STORA ORD & VIDA RÖRELSER PASSAR MIG FÖR I HELVETE!) som gör det omöjligt att känna så mycket som jag borde. Och inte ditt fel heller, inte ditt jävla fel att jag känner såhär, att jag är såhär, att du inte kan vara alldeles jättenära hela, hela tiden! Verkligen inte ditt fel att fel att något så trasigt i mig att jag inte kan somna; att jag inte kan leva. Inte ditt fel att jag ibland känner behov av att färglägga nuet. (PappaPralin!)

För första gången på hurlängesomhelst känner jag mig extremt levande, överbubblig, pratglad, på-riktigt, och vart fan finns varenda människa som förstår åtminstone något? Jo, i jävla kalla Sverige, jag vet inte hur många mil bort.

BHAM! och så var det, av flygplanet bara, sen känsla av nästan-hemmahörande! Inte varit frusen en enda gång sen hitkomst (Zakhyntos, Grekland), klockan visar 03.29, grekisk tid, och jag är varm! Behöver inte annans värme! Kan värma mig själv, trots allt. Men; inte ens behov av att vara värmande! Att också så går det att leva! Inte så förbannat insnörjd, nedbunden (fastbruten) av allt, i allt hela tiden! Fast samtidigt inte kunna vara annat, när man går runt med järnkättingar. Hela tiden fast, så tung att det är stört, kan inte ta mig loss! Kan inte försvinna ens fem minuter. Inte heller sömnen hjälper.

Fan, Icka, jag behöver ju dig nu! She shines when everything is meaningless

och man skapar ju FÖR FAN SIN EGEN JÄVLA FRAMTID; SITT EGET JÄVLA LIV!! Som att det i detta skulle finnas något obegripligt att förstå, som att det skulle vara svårt på något sätt! Det stämmer inte! Allt måste inte vara så obestridligt oöverkommeligt (FUCK YOU WORD, DET ÄR VISST ETT ORD!) hela tiden!

Som detta, till exempel: Att gå ut och gå. Det borde verkligen inte vara några problem! Men, ständigt dessa undanflykter!

Nu ska jag sätta mig och skriva brev, till alla de människor som aldrig kommer få dem.

Everyone I know goes away in the end.

Dagerns Citat?

"Jag vet att jag är ful, för folk talar alltid om för mig vilket vackert hår och vilka vackra ögon jag har." - En liten kärlekssång av Michelle Magorian, kap. 9 sid. 155. Tyckte du om Godnatt Mister Tom? Läs den här också. Inte lika WOW, men fullt lika älskandebar.

Yours

        Truly

   Mel