MelTheDrog

Onsdag 25/2 2009

Jag är inte trött. För första gången på väldigt, väldigt länge så är jag inte trött. Även om jag inte sov så mycket inatt (man sover inte bra på en tunn madrass på golvet..), så är jag inte trött.

Jag vet inte om det är överdosen godis igår som fortfarande sitter i, eller om det är dagens kladdkaka med tillhörande grädde och en semla på det som driver med mina sinnen och får mig att tro att jag inte alls är trött. Sak samma vad det är. Huvudsaken är: jag känner mig inte trött. Jag skulle kunna städa rent mitt rum och ha det dammsuget och klart innan jag åker imorgon. Först ska jag såklart plocka bort madrasserna och så, men fortfarande. Jag skulle kunna göra det.

Om det nu inte vore så att jag blir lite lätt snurrig så fort jag är uppe och går i mer än fem minuter. Och jag är inte en sån där människa som kan städa ett rum i fem-minuters etapper. Okej, jag är en klen och ynklig varelse som inte städar för att jag är lite förkyld och blir snurrig av det. Men jag vill faktiskt bli frisk. Nu, på en gång. Det är därför jag snart ska hämta en kopp te med sjukt mycket honung i. Eller, det skulle jag tydligen inte. Vi ska uppenbarligen äta snart. Synd, det är alltid lättare att skriva om man har te att dricka.

Det här med att städa rummet, det är något jag verkligen behöver göra.

Jag tycker inte om smuts. Okej, om ni har varit i mitt rum de senaste månaderna så förstår jag att ni inte tror mig. Det gör jag faktiskt. Det här rummet är... Stökigt. Minst sagt. Det ligger oftast minst två högar kläder (en för tvättade som ska läggas in och en för otvättade som ska ner.. Egentligen borde jag ha en tvättkorg här uppe istället...) på golvet, tillsammans med skolmappar och diverse block med oavslutade noveller. Sen så ska vi inte glömma de lösa papperna som ligger utspridda lite här och var, oftast med bara ett ord nerklottrat på, eller skrivmaskinerna (två stycken) som står på golvet (utan bläck i). Och så har vi ju kassarna som står lite hur som helst. Och mina gosedjur i en hög på golvet. Två gamla lampor under skrivbordet. Och dammet. Jag har inte dammsugit sen.. Höstlovet, kanske... Inte fint, vill jag lova. Speciellt inte eftersom jag inte tycker om smuts.

Fast det finns ju sätt att överleva, det gör det alltid. Mitt är att stänga av hur det ser ut. Inte se hela rummet, bara liten del av det. Något sådant. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp här. Galadriel, kom hit och sätt dig på sängen och se till att jag städar! Det är den hjälpen jag behöver, någon som sitter bredvid och ser till att jag inte fastnar, förstår ni.

Men ärligt talat, så är det mest andra människors smuts som jag inte mår bra av. Jag vet inte hur jag ska förklara, för det låter väldigt... Inte Mel. Och det är inte så att jag mår dåligt av att komma hem till någon med lika stökigt rum som jag, det är inte den sortens smuts vi pratar om. Det är de där fläckarna på handfatet av tandkräm. Det är när man kommer hem till människor med smutsiga kök. Gamla matrester (de som var på Boendet och glodde i köket förstår...). Jag kan inte förklara alls, för jag har inga bra exempel. Det är vid vissa tillfällen jag kan bli illamående, och då ser ni det på mig. Om ni känner mig tillräckligt bra för det. Och så får jag akut städmani. Okej, om det inte är så att jag är hemma hos någon annan. Fast då kan det ändå hända att jag börjar plocka med småsaker. Men ni ska veta att jag gör det även när jag är illa till mods eller nervös över något. Så om jag börjar plocka med pennor eller så hemma hos dig behöver det inte betyda att jag tycker att det är äckligt hemma hos dig.

En annan sak jag har problem med hemma hos människor är hur det luktar. Det finns ställen det luktar gott på. Oftast där det finns djur och man håller någorlunda rent brukar det lukta gott. Nästan alltid om det finns hundar. Ett undantag är hos Clownen, men det var bara... Jag vet inte. Den där äckliga blandningen av gammal rök, icketvättade djur och allt det där som får en att... Inte trivas. Just lukten av gammal rök får mig att må illa. Vet inte varför. Samma sak med lukten av ålderdomshem.

Usch, jag vet inte vad jag babblar om just nu. Jag är trött, okej?

Jahapp.

Jag ska iväg till mor imorgon. Tar mig in till Hallsta och där ska jag sitta i ungefär två timmar tills stockholmsbussen kommer.. Men det gör inte så mycket, faktiskt. Jag har ju min monsterbok (860sidor) att läsa. Jag har min lilla medtagbara kärlek full med droger. Jag har papper&penna. Så det kommer gå hur bra som helst.

Och nu ska jag passa på att tacka världens sötaste pojke för att han har smugglat iväg en av storebrors väskor till mig. Den är FIN, jag lovar. Och nu har den blivit ännu finare, för den har Batmanplåster på sig. (Och vi låtsas inte alls om att det behövs massor av tejp för att hålla dem kvar..)

Ooooch... Som ni har märk/kommer att märka så har lilla söta jag börjat gå i kjol mest hela tiden. Och nej, det ÄR faktiskt inte bara för att jag har så läckra ben att jag måste dela dem med hela världen. Det är faktiskt inte alls därför. Det är mest för att jag har eksem och inte får ha något som sitter och skaver på dem. Byxor gör det. Och när det väl börjar klia, då slutar det inte förrän jag har rivit upp sår. Det räcker med att min hårbotten gör mig galen. Jag behöver inte att det blöder från mera ställen.

På tal om min hårbotten.. Ja, det har varit underbart att ha kort hår. Om inte annat för att det har varit mycket, mycket luftigare och kliat mindre. (Det kliar mest när det blir varmt.) Sen att det är sjukt snyggt på mig är ju bidetaljer, tydligen... Men nu är det slut med det. Jag har lovat, först Galadriel och nu Pratflickan, att låta härligheten växa ut. Och jag har inte så värst mycket emot det, egentligen. Förutom kliandet. För senast idag ville jag kunna ha en fläta. Och igår så ville jag ha en snetofs. Men det är fortfarande jobbigt att det håller på att växa ut. Jag blir GALEN av att varken ha det helkort eller hellångt. (Ohja, detta var väldigt nödig information)

Muuuuuuuuuuuuuuu.......

Så har jag ju självklart massa tråkigheter att babbla om. Fast det tänker jag inte göra. Mwoahahahaaaa, förbered er på en sprattlande, sprudlande Mel som inte tänker längre en halvvägs längs näsan, nästan inte ens det. Om hon inte måste. Och med måste, så menar hon självklart för att uppmuntra andra. Vilket verkar behövas. Vi har massamassa ledsna, fina, underbara människor runt omkring oss nu. Det är inte bra att folk jag tycker om mår dåligt. Det är värre att jag inte kan bubbla sönder det. Prata av mig det. Usch, jag hatar tystnadsplikt ibland. Jag vill prataprataprata sönder problem.

Meeen. Jag är en lillasyster. Jag är tyst om hemligheter. Inget snack om saken. (Usch, vad jag hatar det uttrycket!)

Jag vet inte så mycket mer att skriva om, förutom att beskriva novellen jag just ska sätta mig ned och finslipa samt skriva klart. Nopes, icke Mikaela&Naemi, utan ett helt eget verk. Vi får se vad som händer med den. Tänkte att det var ju senast jag åkte till mor som jag började skriva den (jag var tvungen att sätta mig på ett annat säte än Galadriel, för han hade med all säkerhet inte tyckt om innehållet, och det betyder att den kommer att finnas för allmän betraktelse i min svenskamapp, men inte annars. Precis som med en del andra texter.) och nu vill jag snart ha klar den så jag kan börja på nästa fina historia jag har i huvudet.

Iallfall... Ni älskar mig. Jag hade kunnat skriva ett väldigt, väldigt långt inlägg om hur Angelica ser ut som brunett, men jag tänker inte göra det. Hon är söt, som vanligt, men hon passar fortfarande bättre i blont!

Idag är det 107 dagar kvar till sommarlovet.

Dagens Citat?

"Harvey, Harvey, Harvey Dent. Feed me a cat. Nä det vill han inte. Slaughter is the best medicine. I like this job, I like it. Rasistbonde." - Sammanfattning av filmkvällen. Citat ur olika filmer vi såg. The Dark Knight, American Psycho, Dunderklumpen och Hot Fuzz.

Yours

        Truly

    Mel

Måndag 23/2 2009

Jaha. Så var det lov. Och SJÄLVKLART så är jag sjuk. Okej, inte farligt sjuk, men ont i halsen och huvudet. Snuvig. Igår hade jag nästan-feber. Just nu sitter jag och funderar på hur mycket honungsvatten man kan dricka innan man får akut honungsförgiftning eller blir hög... Jag HAR varit uppe i tio koppar under en dag.. Fast då var det utspätt med fem koppar kaffe och två portioner nudlar... Men jag vägde ungefär tre kilo mindre då.. Så det kanske går på ett ut? ELLER så viger jag morgondagen åt att ta reda på hur många koppar det går åt. I vår del av världen är vatten ingen bristvara (än), och även om vårt brunnsvatten skulle svika (vilket inte kommer att hända), så kan jag alltid smälta snö (PARASITER ÄR VÄNNER - OCH MAT!). Och vi har sisådär tjugo burkar honung. I mina öron låter det som en perfekt idé.

Om det inte vore så att jag imorgon ska gå upp kring åtta-nio och utföra diverse morgonrutiner, städa klart och dammsuga mitt rum, jobba lite matte, äta lunch, göra mig iordning och fördriva tiden (om hunden får stanna hemma så går vi ut med honom ungefär här) innan jag tar bussen in till Hallsta City. Där ska vi köpa godis&läsk, lämna in några böcker på biblioteket (Boktjuven av Markus Zusak, en klart läsvärd bok med citerbara saker på praktiskt taget varenda sida och jag rekommenderar er varmt att läsa den, och Parasit av Scott Westerfeld, också en klart läsvärd bok med väldigt trevliga och sanna fakta om parasiter som existerar och en ytterst underhållande syn på 'vampyrism', eller 'parasit-positiva' som det heter i boken. En av de där böckerna som jag vill ha bara för att kunna slå upp vissa sidor och läsa högt för äcklade åhörare.) och träffa Angelica och Alicia. När bussen hem kommer så ska vi ta den, och väl hemma så ska vi bomma in oss i vardagsrummet med en del väldigt bra filmer. Om vi lyckas kolla klart på allihop under första kvällen så får vi väl glo om en del. Och sen har vi ju nödfallsfilmerna Dunderklumpen och Gilbert Grape. Tyvärr så fick jag inte med mig Nightmare Before Christmas och Moulin Rouge hemifrån mor, eftersom hela filmtittandet skulle ha ägt rum där. Meen. De filmer som är med på vår lista är:

The Dark Night

Bourne filmerna (allihopa)

Hostel

American Psycho (Angelica, du kommer ÄLSKA den!!)

Hot Fuzz

OM vi skulle få brist på filmer så kan vi nog få låna något av far&Maj... Och jäss, de filmer vi har har Galadriel donerat, The Dark Knight på min begäran och resten av ren välvilja. Dunderklumpen är också hans, men Gilbert Grape är min alldeles egna. [insert evil laugh here.]

Imorgon kommer tyvärr mina söta små kidnappsoffer bege sig hem, och det är inte roligt. För då ska jag räkna matte och plugga inför spanskaprovet som jag har på fredag nästa vecka.

Annars i skolan går det väldigt, väldigt bra för tillfället. Det är just de två ämnen jag ska plugga på som jag har problem i. Eller, ja, spanska har jag inga som helst problem i (okej, jag kan inte grammatiken flytande, men jag kan uttala och förstå. Att babbla på eget bevåg är det svårare med, men det är bara för att jag inte kan några ord...), men matten är ju som den är.
I idrott har jag tydligen bra betyg. Hör&häpna. Om jag gör allt jag ska så får jag KANSKE VG. Och det hör ni ju själva att det inte kommer att gå. Eller, ja, det hör ni när jag säger att vi ska leda en klass, inte nödvändigtvis vår egen, en idrottslektion. Då hör ni att jag kommer att få ett G. Men det är jag nöjd med. Dumt, dumt, dumt, jag VET. Men jag är det ändå.

I SO har jag ett praktiskt taget säkert MVG. Om jag fortsätter på samma sätt terminen ut, vilket jag SKA göra. Sen att läraren är "väldigt besviken" på min negativa livssyn (MÄNNISKOR SUGER OCH VÄRLDEN BORDE GÅ UNDER SNART!) är något vi inte behöver oroa oss för, för det ska helt enkelt inte påverka betyget.

I svenska har jag bra betyg. SKA ha bra betyg när jag går ut. Punkt. Slut.

I engelska har jag MVG. Hon hotar med att dra in det om jag berättar.... Hemligheter. Vilket jag inte tänker vara dum nog att göra. Så där har jag MVG. (Ännu en anledning till att få MVG i svenska. Jag tänker INTE få bättre betyg i ett språk än vad jag får i modersmålet.)

Andra ämnen då? Jag kommer inte ihåg. Men tillräckligt bra, iallfall.
Sen att jag hatar själva skolan och blir illamående enbart av att se byggnaden och så, det behöver vi ju inte dra upp.

I fredags....

Jag tänker inte dra upp allt som hände i skolan, men det var avslutning på temavecka Friends mot mobbning med slagorden 'Peace, Love & Understanding', och affischer satt uppe i korridorerna med citat som "Det var dom som såg med inte gjorde något som var värst!" och "Mobbaren har problem - den som mobbas får problem.". Anledningen till att jag inte kunde få mig själv att ta de där stackars oskyldiga affischerna på allvar var det faktum att en av dem var felstavad. "Jag mobbadde för att jag ville vara cool, grym och tuff. . .". Alltså.. NEJ. Svenskanörden i mig skriker. (Fiskmåsen kan intyga.) Okej att jag personligen ignorerar att stava rätt på vissa ord och i en del sammanhang säger t. ex. "gamlare" istället för "äldre", men det är en helt annan sak. Jag VET ju själv att jag har gjort fel. Och om jag skulle stava fel på en affisch som ska sitta uppe på skolan, skulle jag klistra över den bokstaven med en bit likfärgat papper som det jag skrivit på (vilket har gjorts ett antal gånger.. Tihi.) eller göra en helt ny affisch. Att sen inte lärarna sa något gör mig bara helt trött. I vilket fall som helst så klarade jag inte alls av att läsa en enda av de där citaten efter ett tag. De gick mig på nerverna.

Mitt egentliga uppdrag under veckan var att ta en låt, göra om texten och framföra den inför publik. Eftersom den gruppen varken var mitt första- eller andrahandsval, och Tina var en av dem som höll i den, så slapp jag barmhärtigt nog hela den delen. Istället skulle jag skriva dikter, och göra egna affischer. Det blev tillslut så att vi dumpade det vi hade skrivit och utnyttjade 'De tror de vet...' till min egna dikt. Sen så fick jag ta citat och låttexter. Det blev 'Thank You For Nothing' av Yohanna Troell och väldigt många, väldigt fina citat ur Änglarnas Syster. Sen så citerade vi Thåström ("Jag behöver en mun till för att kunna andas/Ett hjärta är till för att inte stanna/Jag behöver en mun till för att kunna andas/För jag är förlorad i kriget med mig själv"), Tusen gånger starkare ("En varg måste yla för att hitta sina jämlikar") och diverse andra mysiga saker. Sammanlagt blev det två planscher att sätta upp, vilket gjordes.

Favoritdelen på skolan var under teatern, när en av killarna spelade bög. Han var sjukt bra. Sen att han sträckte upp armarna och sa högt "Bara så att alla vet, jag är inte bög!" när alla hade slutat applådera dem och de flesta skrattattacker hade lagt sig, det fick ju de flesta att börja skratta igen. Sättet han sa det på, det var verkligen.. Ja, den människan hoppas vi kommer bli känd så att vi får skratta mera.

Seeeeeen... Så träffade vi Gabriel. Massamassa underbart! Vi travade iväg till Tempo, för han skulle ge mig choklad. (Nej, han måste inte muta mig för att jag ska älska honom. Han måste bara muta mig för att jag inte ska slå honom lika mycket. *totalt oskyldig*) Efter ett tag blev vi uppplockade av hans fader, som åkte runt, runt i Hallsta (i Angelicakvarteren) för att kolla så att vägarna såg bra ut (fråga inte) och efter det så bar det iväg hemåt. Jag vet inte, Thomas pratade i mobilen, och det blev totalt fel, och det hjälpte ju inte att Galadriel också misstolkade vissa saker, och... Jag tycker inte om att hålla tillbaka skratt.

Iallfall, väl framme så kommer jag inte ihåg vad vi gjorde. Vi gick ut lite tror jag, sen tror jag vi satt i soffan och glodde på något ett tag, och sen så tror jag att vi gick upp och babblade lite och sen var det liksom mat och.. Det gick nästan för fort.
Efter maten blev jag utskälld för att jag inte sett hela första Austin Powerfilmen, vilket jag tydligen skulle göra. Så det gjorde vi. Efter att ha suttit vid datorn lite. Sen var det nästan sänggång.

I lördags så var allt bara allmänt... Blurrigt. På morgonen klarade jag inte av att ligga stilla, så jag satte mig i Galadriels soffa och läste i Blonde av Joyce Carol Oates innan jag bestämde mig för att skaka liv i pojken som ibland inte vet ifall han ska strypa mig eller krama mig. Här ska ni komma ihåg att han i vanliga fall går upp tidigast tolv, ungefär, och klockan var någonstans mellan nio och tio... Som vanligt är jag världsbäst på att väckas, och snart har jag någon som gör frukost åt mig. När vi hade ätit var klockan någonstans vid ett, två och... Tyst på er!

Jag började känna ont i halsen ordentligt, men det bryr vi oss inte om. Jag gjorde en chokladkaka som blev lite torr med helt okej. Gabriel, stackarn, tröttnade på att sitta inne och höra mig kommentera allt han gjorde och sa, så han gick ut och satte sig och slog på trummorna. Efter ett tag kom han in och slog på en av dem inne. Sen gick han ut (precis innan jag skulle slänga ut honom...) och slog lite mer. När min kaka var klar satt jag och pratade med Lotta i köket, och hon är som vanligt en väldigt mysig människa att prata med. Då kommer Galadriel intravandes och röstar för att jag ska ut och lära mig trumma. Det blir till att byta kjol mot byxor och sno tröja av honom, för att bege sig ut i minusgrader och sätta sig i ett gammalt hus som är byggt på 1700-talet, för att försöka göra två saker samtidigt. Och nej, ni vill inte veta hur det gick.

Mat, prat, film, nana. Tror jag.. Ungefär så. *älska mitt minne*

I söndags, så skulle jag egentligen åkt hem. Men när vi pratade med far tyckte han att det var helt okej att jag stannade tills idag, så det gjorde jag. Men dit har vi inte kommit än.

Iallfall... Igår så satt vi allmänt i soffan och bara var. Glodde tv. Knuffade på varandra. Sen så kände jag att mitt huvud inte alls tyckte om mig, så jag drog mig undan och lekte eremit ett tag på Gabriels soffa efter att ha hinkat i mig två glas vatten på raken. Självklart kommer sötgnuffen upp och undrar hur det är med mig. Vill jag ha något? Nopes, det vill jag inte. Återigen förklarar jag motviljan till att ta värktabletter. (Tycker inte om känslan av piller alls) När jag nekat till att han ska hålla mig sällskap så drar han sig ut och slår på de spända hudarna igen. (När man säger så så låter det värsta porrigt. Mwihi.) Fast... Det låter. Väldigt högt. Inne hos mig. Mitt huvud bestämmer sig för att aldrig, aldrig mer tycka om Gabriel. Meeen, jag kidnappar hans hörlurar, höjer volymen och låter Kent skölja bort resten. Så jag överlever.

När han kommer in igen skälls han ut (mitt huvud tog över min mun!) och jag återlämnar hörlurarna. Efter det så.. Jag tror att vi skulle äta. Eller, jag kidnappade hans knä som kudde ett tag, och sen skulle vi äta.

Sen så glodde vi tv och det var Hasse som var programledare. AJAJAJ!

Och! Nu känner jag att jag har blivit alltför osammanhängande i mitt stackars huvud,  så jag ska dra dagens historia ytterst kortfattat... På något vis.

Jag vaknade, åt, duschade (man får stå på en pall och den är grööön. . . .), gjorde mig iordning och sedan så bar det iväg med bilen. Vi var på ett ställe där vi satt kvar i bilen och sedan belönades med en marabou mjölkchoklad av Lotta, efter det så försvann vi iväg till uppsala och där sprang vi runt och ut och in och runt lite till, och jag äger nu ett exemplar av Nålens Öga (KENT för er okunniga) men inte något med Imperiet för pengar finns inte. Böcker fanns också, men jag HAR INTE RÅD och jag tycker inte om det. Sedan var det mat, vid fyratiden, och vi åt lite och sen så var det påväg hem igen och det sista av chokladen var väldigt gott att blanda med cappucino. VÄLDIGT gott.

När vi kom hem så sa vi hejdå, tyvärr, och försvann in.

Här hemma har jag ätit, städat, slagit in StorebrorGuds födelsedagspresent och lovat att dumpa den i hans rum nästa gång jag är där om inte han finns träffbar då. Vi ska slänga ett litet kort grattisbrev på honom också.. Sen så har jag druckit enbart två koppar honungsvatten. Jag har läst desto mer i Blonde. Det är en roman om Marylin Monroes liv, ur hennes synvinkel och nästan helt fiktiv förutom vissa småhändelser som var stora i hennes liv. Något liknande. Jag har iallfall hittat några fina citat.

"Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet." - Jean-Paul Sartre

"Själen är allt, sanningen gör oss fria, svek och lögner och smärta och ondska är bara mänskliga villfarelser som vi själva orsakat för att straffa oss, och de är inte verkliga; det är bara vår svaghet och vår okunnighet som får oss att ge efter för sådant." - kap. Tant Jess och farbror Clive, sid. 92

"För det är det kärlek är. Något som skyddar en från att råka illa ut. Om man råkar illa ut, då är kärleken otillräcklig." - kap. En stad av sand, del 4, sid. 68. (Bara jag som tycker att det är lite Pappa Pralin över?)

Nu ska jag nana. Jag är trött, och jag ska upp hyfsat tidigt imorgon. Jag saknar Gabriel, väldigt, väldigt mycket och är inte alls glad på mig själv för att jag ibland inte kan tänka efter vad jag "får" och "inte får" säga. På att jag inte kan skilja ut det som är okej att berätta från det som sårar. Det jag inte borde säga.  Jag skulle kunna säga förlåt, men det skulle inte heller vara rätt.

Nu är det sportlov, men på måndagen den 2/3 är det 63 skoldagar kvar till sommarlovet.

Om man räknar med avslutningsdagen och idag är det 109 dagar kvar till sommarlovet.

Om man räknar från och med måndagen den 2/3 så är det 29 skoldagar kvar till påsklovet, nästa andningsanhalt.

Naninani på er allihop, krama nästa människa ni ser från mig (om det inte är någon jag inte tycker om) och ha det gos tills vi hörs.

Dagens Citat?
"Utanför eller alternativ, vad är skillnaden?" - Gabriel om att jag valde att vara alternativ och sitta i sängen och äta min grädde med chokladkaka.

Yours

       Truly

   Mel

Måndag 16/2 2009

Kiss me

Flick your cigarette and then kiss me

Kiss me where your eye won't meet me

Meet me where your mind won't kiss me

Flick your eyes at mine then hit me

Hit me with your eyes so sweetly

You know you know you know that

Yes I love you I mean I'd

Love to get to know you

Vet ni vad som är så speciellt med just idag? Jo, det är MM-dagen. Mel&Mary firar ett år tillsammans. Det är... Väldigt skumt. Ni förstår, för ett år sen vid den här tiden hade vi precis fått kontakt och nångång snart så satt jag och läste hennes blogg. Maryslash, ni vet? Det var en lördag, mors dator stod bredvid tvn (där den vita bokhyllan står nu) och jag lyssnade antingen Kents Du & jag Döden, eller The Deadly Snakes Ode to Joy. Det finns en möjlighet att jag lyssnade Hives också, men kanske inte. Det var precis i början av min Hivesperiod... (Vi återkommer till det underbara bandet lite senare)

På tv var det nog Melodifestivalen, för jag kommer ihåg hur vi satt och gjorde ner den. Och så sa Mary att hon gått runt och knarkat Totalvägra i typ ett år, och att hennes moder hade pekat på tvn och frågat, när det visades reklam om små gröna män, ifall Mary skulle göra värnplikt... Det KAN också ha varit i något av våra senare samtal, men jag vet att det var någonstans i början...

Iallfall. Så har MM varit med om grymt mycket saker. Och ett ensamt M funkar inte. Kanske, ett tag, men inte på-riktigt. Aldrig någonsin.
För att fira, eller, ja, jag vet inte riktigt, men jag tänkte lägga upp min övningsuppsats inför nationella i svenska här. Människors möte - Mel&Mary. Den får ett helt eget inlägg. Kom ihåg att jag var trött, och inte VILLE skriva något. (Därför blev det MM, för att vi skulle stå ut.)

Vi kan avrunda med att:
Mary. Du vet att jag älskar dig. Du vet att du alltid kan lita på mig. Du vet att det inte spelar någon som helst roll var jag är eller vad jag gör - för dig är jag tillgänglig hela tiden. (Om inte på mobil så har du nummer hem till både mor och far.) Du vet att jag finns föralltid, och att jag inte lämnar dig. Du vet att du får gnälla. Du vet att du får vara hur Blä du vill. Du behöver inte passa in på något sätt, någonstans, någon gång för att jag ska älska dig.
Framförallt: Du behöver aldrig, aldrig, aldrig någonsin göra något eller säga något för att jag ska finnas för dig. Jag älskar dig, vännen. Oavsett vad du gör, hur du mår allt vad du ÄR, så finns jag och älskar dig. Right?

MM MOT LIVET FÖR FRIHETEN, FOREVER!!!

But do you never wonder?
No?

Idag är det dans i skolan. Ni vet, bugg, foxtrot och vals. Obligatorisk närvaro ("Precis som en vanlig lektion!") mellan 19.00-21.30 i skolans matsal inklusive aula.

Det kan vi få tro om vi vill. Mel sitter hemma, i tryggt förvar, och gottar sig i BRA musik, skriver på novell och klappar Misse.

Så sent som igår önskade jag att Famoj&Fafaj kommer hem snart, för jag har plötsligt fått en enorm lust att promenera bort till dem, komma in i deras varma kök, sätta mig där och dricka te samtidigt som jag lyssnar på de gamla välkända historierna. Samtidigt vill jag inte att Misse försvinner. Det är så skönt att ha någon att klappa på, och krama på, när man känner sig ensam. För att inte prata om när man gråter, för då kurrar han på sitt alldeles underbart fina vis och kommer och lägger sig hos en. Sen, när man kanske vill göra annat så kommer han och lägger sig på en och ser så gullig ut att man inte KAN knuffa bort honom. (Som nu, han ligger i mitt knä där tangentbordet står och jag får inte iväg honom.)

Ett annat kök jag vill sitta i just nu: Gabriels. Eller, ja, det går ju bra att sitta i hans soffa eller fåtölj också. Eller varsomhelst i det huset. (Dock inte storebrors rum, för det är förbjudet område. Man går bara inte in i sina syskons rum om man inte fått direkta order om det. Man gör det inte.) (Inte så att jag springer i hans föräldrars rum heller...) Man känner sig hemma där. Så pang på kom och hämta mig!

No you girls never know

How you make a boy feel

How you make a boy

Iallfall... Så har duktiga lilla Mel lånat Blonde av Joyce Carol Oates. Den är.... Tjock. Väldigt tjock... Men det får gå. En stund morgonläsning på bussen, på hemvägen (ja, man KAN läsa gående... Om det inte är halt.) och möjligtvis en halvtimme på kvällen. Det SKA gå innan jag måste lämna tillbaka den. Boktjuven är ju utläst, men USCH den var bra och jag vill läsa igen. Den har också åkt upp på jag-vill-halistan. Tillsammans med andra bra böcker. Funderar på att köpa ännu ett exemplar av Änglarnas Syster eftersom det jag har är dels sönderklottrat (okej, nästa lär bli det med..) och dels håller på att ramla i småbitar... Men det är när pengar finns. Just nu har jag fullt upp med att få det att gå runt tills lönen kommer. Tyvärr har jag inte fått jobbat något mer, men ändå.. Jag kan ordna annat arbete om jag vill. Mwoahahahahaa!

Något jag HAR köpt är en födelsedagspresent åt Storebror.. När den dagen kommer kan ni förvänta er bild på bdb. För det är en grymt fin present, som kommer att påminna om löften och Storebrors Plikter... Tihi, jag kan knappt låta bli att berätta vad det är! Men... Okej, nu byter vi ämne till. . . .

Oh

Kiss me

Yeah oh flick your cigarette n then kiss me

Kiss me where your eye won't meet me

Meet me where your eye won't flick me

Flick your mind at mine so briefly

Oh you know you know you're so sweetly

Ooh you know I know you know that

I love you I mean I

I mean I need to love

. . . THE HIVES!

OOOOOOOHJA!!! De är tillbaka in på min mp3, med all den energi och glädje det betyder. Liksom, lyssna på 'Walk Idiot Walk' och låt bli att le eller få skumma ryckningar i kroppen som gör att du måste hoppa runt, så tycker jag synd om dig. 'Well Allright' är ju inte direkt dålig den heller, kan jag ju säga. 'Dead Quote Olympics' är lyckopiller, helt enkelt. Citat efter citat kommer i mitt huvud. Hela 'Fall is just something grown-ups invented' är ett citerbart mästerverk som man inte kan göra annat än avguda. Och.. JA, jag glömmer massa låtar. HUVUDSAKEN är att jag förklarar för er hur grymt, skadligt underbara de är. Så att ni vet det. Och ser till att lyssna på dem.
Annan musik vi har hittat tillbaka till... Euhm.. Äsch, vi har iallfall raderat massa dålig musik och har massamassa bra musik nu. Fast jag behöver större minne på mp3n.. Men ändå. Och det var väl kanske inte DÅLIG musik som vi raderade, men vissa människors röst klarar vi inte av, och vissa låtar är helt enkelt... Inte fullt lika lyssningsbara som de vi vill höra.

Sak samma.

Trots inköp innan jul (på Åhléns vid plattan) så har vi inte hunnit lägga in Peace Love & Pitbulls - War in my livingroom 92-97 på mp3n. Skäms på Mel. Men den är bra. Även om PLP inte är lika bra som Imperiet, så är de bra. Massamassa bra, helt enkelt.

I cdspelaren just nu har vi Franz Ferdinands senaste. Vi måste ju öva upp oss inför konserten...

But do you ever wonder?

No?

Fick tillbaka min första inlämnade novell till Tina sedan hon började idag. Den är... Ett ihopplock av Isabelskriverier, och egentligen inte så bra. Vi har lovat Storebror att han ska få läsa, eftersom han var ett så duktigt stöd när jag skrev den. Även om han är gammal och har massa fel i det mesta han säger, så... Ja. Han är min StorebrorGud. Han har väl rätt att vara gammal och gaggig.

Och vi ska börja se till att jag har kvar mina KAPOFFskriverier, så att människor jag har lovat ska få läsa dem (Gabriel och Mary) kan göra det.. Även om de egentligen inte är till för andra att läsa utan mera för min skull att skriva av mig, så kan det vara bra att visa upp utvalda verk för vissa människor, så att de Vet.

Bara så att alla förstår det, så ÄR KAPOFFskriverier något väldigt positivt. Ett sätt att få ut känslorna.

No you girls never know

How you make a boy feel

How you make a boy

Okej. Så det är den här veckan, och sen så är det faktiskt sportlov. Otroligt vackert va? Vi KANSKE ska hem till Anneth på lördagen (hennes dotter skulle operera halsmandlarna så hon kanske måste stanna hemma), och då tänker jag försöka övertala henne att peta in mig till Rimbo (stallet ligger nånstans där) och sätta mig på en buss till sthlm. Eftersom vi glömde ridbyxorna får vi muta oss till någonstans att byta om från älsklingsjeansen till strumpbyxor och kjol... Hejaheja Mel. Iallfall, så tar vi oss hem till mor på lördagen (om vi inte ska till Anneth så åker vi på fredagen) och ser till att städa undan i källarrummet. På måndagen så kommer nämligen Angelica och Alicia. Vi ska ha filmkväll. Galadriel bidrar med The Dark Knight, Dunderklumpen, Hot Fuzz, American Psycho, The Bournefilmerna & Hostel. Själv bidrar jag med Moulin Rouge, Nightmare Before Christmas och filmerna hemma hos mor. Jag TROR att Alicia skulle ta med någon film, men det är inte säkert...
Iallfall, mor kommer att ha åkt hemifrån på måndagen och kommer tillbaka tisdagkväll, så filmtittandet kommer att avbrytas av hundpromenader... på onsdagen packar vi oss alla tre hem.

Antingen på måndagen innan jag plockar upp Angelica och Alicia vid Tekniska, eller möjligtvis innan jag åker hem på onsdagen (vi puttar på Icka och Alicia på en buss och tar själv en senare), så ska jag träffa Lisen. Vi ska träffas, och så långt har vi planerat. Vackert va? Vi pratade förut om att fika. Och det vill Mel fortfarande. Och det är väldigt, väldigt nervöst inför att träffa en av mina största idoler. Alltså, vi pratar om en människa som skriver så att jag ryser. Som kan FÖR mycket om väldigt många saker. Som är massamassa snäll, rolig, trevlig, härlig att prata med och... Ja. Vi ser upp till henne, helt enkelt. Och nu ska vi TRÄFFAS. Läskigt.

Som sagt, på onsdagen rör vi oss hemåt. Då vet vi inte ifall vi hamnar hemma hos Galadriel eller hemma, men då får han komma till mig. Så ÄR det bara.

Sometimes I say the stupid things I think

I mean I

Sometimes I think the stupidest things

Because I never wonder

How the girl feels

Efter omräkning på omräkning kan vi helt enkelt konstatera att Mary har räknat FEL, och att alla som slutar den 11 juni kan glädja sig med Mel. För det är 68 skoldagar kvar till sommarlovet, om vi väljer att räkna avslutningsdagen som 0, vilket vi gör, för vi tänker vara positiva. HAH! Om vi sen väljer att lägga på lovdagar och helger, kan vi gå och lägga oss på hur mycket mer det blir. 116 dagar. Det låter mer. Och det är bara skoldagarna som är irriterande, så det är dem vi räknar. 68 dagar kvar. Höj musiken, andas, en centimeter utanför kroppen finns döden, en sekund bort... Se till att glömma den och ha roligt istället. (Livet är det längsta du någonsin gör)

No you boys never care

You dirty boys'll never care

Hoe the girls feel

Tänkte bara avsluta med att säga åt er att lyssna på den låten jag skrivit här i inlägget. (Vilken det är står längst ner med tjock kursiv text..) Den är verkligen hoppa&lelåt. PANG PÅ!!!

Dagens Citat?

"Vilka droger går du på? För du behöver uppenbarligen starkare..." - Storebror Gud, utsatt för ett Melbabbel anfall efter att hon babblar på i två, nästan tre timmar med Pratflickan.

Yours

        Truly

   Mel

No you girls - Franz Ferdinand

5/2 2009

[Ah, så härligt det är att gå i en skola som verkligen fungerar som den ska. Där elevrådsordföranden är fullt medveten om att Elevrådet har ett eget postfack hos lärarna (att det inte alls behövs tas upp på nästa möte). Vad härligt det är att känna att det man tar upp som viktigt och som elevers vilja (och det är ju verkligen inte så att det inte finns någon vilja; att de flesta gett upp) inte blir bortförklarat. Vad härligt det är att känna att man kan gå igenom korridoren ifred. Hur underbart är det inte, att man kan sitta på en bänk utan att få någonslags kommentar?]

Alicia och jag hittade Elevrådets postlåda idag. På lunchrasten. I den så hittade vi oöppnade brev från 2006. En mapp med riktlinjer för hur ett elevråd ska styras. Ett blad som säger hur skolan ska bekämpa rasism. Några andra papper. Nyckeln sitter i skåpet, så vem som helst har tillgång till sakerna som ligger i det skåpet.

Men det är ju verkligen väldigt, väldigt bra att elevrådsordförande själv inte vet om postfacket. Eller hur? Och visst, jag hade kunnat göra något för att ta reda på det, men jag tycker inte att det ska behövas.
Och alla de kuvert som låg däri? Var det ingen som märkte att det var fullt? Att högen som hade samlats höll på att ramla utanför? Det är ju lite... Ja, men det säger väl allt om engagemanget som finns på min skola. Som jag redan är fientligt inställd mot. Och ja, jag platsar som elevrådsordförande även om jag hatar åsynen av den stackars byggnad som kallas för vår skola. Inte för att jag blev vald till elevrådsordförande efter en omröstning, eller ens av att ha varit nominerad.
Rektorn frågade f.d. ordförande ifall hon ville sitta igen, vilket hon inte ville, och alla började skruva på sig. Alla "duktiga" flickor frågades, som vanligt, och ingen ens vände blicken mot killarna, som vanligt, och sen när de började glo på mig frågade jag exakt vad det innebar att vara ordförande, och det var ungefär att jag skulle dela ut ordet på mötena. Det är ju inte så jobbigt. Förresten så kommer det komma med på betyget om man gör ett bra jobb. Och sånt skadar ju aldrig. Så det var ju bara pang på att bli ordförande det.
Nu sitter jag och har diverse mindre ångestattacker för att jag inte vet vad klassrepresentanterna heter. Inte från vilken klass de kommer ifrån. För att det inte förs något ordentligt protokoll. Ni får inte missförstå mig, det är inte sekreterarens fel, hon skriver upp de punkter som tas upp, och gör det bra. Men det ska stå från vilken klass det kommer ifrån också, tycker jag.

Sen har vi ju den där lilla detaljen att de flesta som sitter i elevrådet är dittvingade av sin klass, för att ingen annan ville ta på sig det. Men saksamma, det är inte mitt problem. Mitt problem är att jag måste sparka igång allihop tillräckligt hårt för att de ska ens försöka förändra.

En annan sak jag stör mig på är att lärare och rektor bollar frågor emellan sig, med oss som sitter i elevrådet som budbärare. Hur roligt är det för oss att sitta på elevråd och i tio minuter diskutera vems sak det är att informera oss om att det är möte? Okej för att det är mest mina lärare som inte har informerat mig, men ändå. Jag har ingen lust att ta upp frågan på nästa möte, för det blir sånt tjafs och tjat om vems fel det är. Det känns bara meningslöst. (Och här ska ni sända en tacksam tanke till Jenny, den underbara läraren som gav mig ett papper med alla elev- och matråd utsatta. Tillsammans med datum för Nationella och diverse andra dagar. Annars hade jag säkert missat lika många som förra året.)
Det är nog det jag stör mig mest på just nu: att jag känner att det är meningslöst. För det ska inte vara så, jag som elev ska inte känna att det är meningslöst att klaga på något som inte fungerar. Och ja, elever klagar på allt möjligt, som för långa skoldagar, för korta raster, för äcklig mat i matsalen, att läraren är dum i huvudet och inte fattar något... Men det ska inte vara samma sak som att allt vi klagar på inte ska tas på allvar. Och nej, det är inte hela sanningen det heller. För vissa saker vi tar upp ändras faktiskt. Och det är väldigt positivt.
Men det är en skrämmande majoritet av problemen vi tar upp som möts med ursäkter och bortförklaringar. Inget driv, känns det som.

På det, att det inte känns som någon idé att fortsätta att påpeka problem, så är ju skolan full av idioter. Jag orkar inte ens gå in på allt som har hänt idag, jag kan bara säga att jag fick god lust att börja slå och sparka utan att tänka på en viss äcklig människa som trängde sig förbi mig vid bussen. Sträckte ut armen rakt framför ansiktet på mig. Jag fick en god lust att ta tag i den och vrida runt. Runt, runt, runt tills den går av, vilken härlig tanke. Och ja, jag är mordisk. Ja, jag är arg. Ja, jag är kapabel till att göra någon riktigt, riktigt illa vilken dag som helst. Det värsta är att jag kommer inte ens att ånga det.

Imorse på Nationella så skrev jag klart min uppsats på mindre än en timme, renskriven och allt. Det kändes fint. Sen fick jag sitta och läsa tills klockan blev tjugo i tio, och vi fick rast. Då gick jag ut och satte mig, och hade läst klart innan lunch. Vargbröder av Michelle Paver, för er som undrar. Så nu har vi läst ut alla Fiskmåsens böcker. Det är ju massamassa bra.

Iallfall, boken fick mig att nästan-gråta. Den var bra.

I matsalen träffade jag Micki, en av dagens absoluta höjdpunkter. Hon var, som vanligt, hur gullig som helst och vi pratade på ett tag (Alicia hann äta upp på sin tallrik). När jag sa att jag snart skulle komma hem till dem någon dag svarade hon med att hon längtar efter det. Och jag fick översätta en annan sak hon sa (kommer inte ihåg nu) för hennes lärare. Det fick mig att känna mig massa stolt.

Mjaha, vad har hänt annars idag då?

Inte mycket. Inte mycket alls.

Eller så kommer jag bara inte ihåg.

Jag orkar inte med människor just nu. Jag bara gör det inte. Vissa människor är en speciell sak. Dem kan jag babbla hur mycket som helst med. Men det är de där som gör mig Glad, och ni vet ju vilka ni är. Så ni känner er träffade och glada nu, annars biter jag er!

Men jag orkar faktiskt inte bry mig om andra människor. Nej, ni har inte gjort något fel om jag helt plötsligt verkar sur eller ledsen och inte har lust att prata. Nej, jag hatar er inte bara för att jag inte tar ur hörlurarna  när ni kommer. Jag orkar bara inte vara trevlig och social. Ja, jag vet att jag är osocial och kort via mobilen. Men jag orkar inte skriva så långa sms längre. Det bara är så. Jag har inte så mycket att säga, just nu. Om det inte är något jag är arg över. Vilket är mycket, men det mesta är hemligstämplat.

Det fanns en tid när jag trodde att Andrea hjälpte. Att Pappa Pralin hjälpte när jag mådde dåligt. Att orden som står där gör att det är okej att må som henne, att det är okej att inte äta bara för att Andrea beskriver känslan så väl, att "förstår dom inte att det är såhär en Andrea ser ut?" och att den riktiga, det som verkligen är Andrea försvinner med kilon som kommer på henne. Det gick lätt att luras in till att, ja, men, det är ju som det står i den boken, det bara är så, och... Varför inte? Det är ju sådär jag mår. Varför inte också jag?

Men jag vet att Andrea inte hjälper. Inte på det sättet. Hon är ett bevis på hur det kan gå, hur man blir om man låter sig själv må riktigt dåligt. Och visst, man kan inte välja hur man mår... Men det kan man visst det. Om det är något som gör en olycklig, får en att må dåligt, då ska man slå sig fri från det.
Sitter jag och säger, som just har skrivit nästan ett helt inlägg och bara klagat om hur dåligt allt är. Och det känns som om man inte kommer vidare. Och det känns som om man inte hittar sig själv igen. Det känns som om man har försvunnit, och det finns faktiskt bara en enda människa som på-riktigt betyder när allt är som värst, och det är inte människan som det egentligen borde vara, och jag är hemsk som skriver ut det att det är så, men jag bryr mig inte för så är det.
Jag har aldrig påstått att jag är stark. Men jag kommer aldrig att bli så svag som Andrea. Det kanske kan vara nära ibland, men aldrig, aldrig att jag är så svag. Aldrig att jag kommer utsätta någon jag älskar så som Andrea säger sig älska Casper för det hon gör mot honom. Aldrig att jag kommer, hur än osäker på kärleken, vända mig till någon annan. Aldrig att jag kommer göra saker som får den jag älskar att må dåligt och sen skylla på den. Har man problem så reder man upp det, om man verkligen Älskar, man sitter inte tyst, och man vänder sig verkligen inte till någon som är motsatsen till den man från början känt sig sviken av.
Så mycket har jag lärt mig, av systrar, av mamma, av Maj, av Pratflickan, av väldigt många människor, att om man mår riktigt dåligt i ett förhållande, oavsett hur än mycket kärlek, och det inte finns något utrymme för lösningar, kanske man inte vågar, kanske man har gett upp, saksamma, huvudsaken är att OM MAN MÅR DÅLIGT SÅ SER MAN TILL ATT TA SIG UR DET.

Människans enkla regel om överlevnad.
Och alla de som aldrig vågar säga ifrån, som är för mesiga för att säga något, jag kan inte låta bli att bli arg. Jag vill säga något för deras räkning: skrikaskrikaskrika sönder dem tills de börjar säga emot.

Ja, jag kom bort från Andrea. Pappa Pralin.

Men det jag egentligen ville säga med min lilla utläggning om den, är att jag inte förstår hur man kan sjunka till den nivån där nästan ingenting verkar kunna hjälpa och ta en bort ifrån det som gör ont, visst, det är säkert en brist i mig och något jag nog borde öva på att förstå, men jag kan inte förstå hur man kan ge upp det man har i sig som skriker att man inte kan lägga sig ner och ge upp, att man måste fortsätta, att DET SPELAR INGEN ROLL HUR DÅLIGT DU MÅR JUST NU FÖR LIVET FORTSÄTTERFORTSÄTTERFORTSÄTTER OCH KOMMER GÖRA DET, MÄNNISKOR KOMMER FÖRSVINNA OCH NYA TILLKOMMA OCH VAD SOM ÄN ÄR IDAG KOMMER VARA ANNORLUNDA IMORGON SÅLÄNGE DU INTE STÄNGER IN DIG SJÄLV I DIN EGEN LILLA VÄRLD!

Jag antar att det var allt för den här gången... Jag ska nog göra läxor eller så nu. Kanske städa lite. Plocka lite med saker. Lägga mig i sängen och stirra i taket.

Dagens Citat?

"Well I know

You're something else

She said to me

You're something new

But I said

What you know

And what I know

They are two different things"  - I'm Leaving You, The Deadly Snakes. Ode To Joy.

Yours

        Truly

   Mel

Onsdag 4/2 2009

Idag har det varit friluftsdag. Eller idrottsdag, beroende på hur man ser det. Beroende på vilken lärare du pratar med. Är det så konstigt att vi elever blir alldeles förvirrade av olika info från olika lärare på olika sätt? Det tycker inte jag, iallfall. Men det var ju inte lärares förvirrande uppenbarelse jag skulle beklaga mig över, utan det faktum att de tycker att det är HELT okej att låta oss elever att försöka vara i närheten av varandra i fysiska aktiviteter. Död åt de som misstolkar. Men liksom... Låtsas att jag måste stå bredvid Ekorren på gymmet, och känna hur allt det där vad-han-nu-har-på-sig stinker. Eller så måste jag stå bredvid Äckelbarnet. Och då stinker det rök.
Och om man då är lika klantig som vad jag är, och har valt ki-box, så måste man samarbeta med någon annan. Tänk er Mel samarbeta med Schnyggot!! Inte okej!!!

Jag har svårt för att vara entusiastisk inför fysisk aktiviteter i vanliga fall. Det är tillräckligt påfrestande att inte beklaga sig högt varje gång vi tvingas till bollövningar på idrotten. För beklaga sig får man inte göra. Inställningen betygsätts ju. Så därför ska man alltid se fram emot idrotten, så mycket man bara kan låtsas.
Och måste jag på det också arbeta i grupp så går det ju sådär. Liksom, i åttan-nian (ja, vi har idrott tillsammans) så går det iallfall på något vis, men när det är hela skolan... Jag kan hamna med vemsomhelst, och jag kan inte samarbeta med vemsomhelst när det gäller att använda kroppen. (TYST MISSTOLKARE!!) Det går bara inte. Och anledningen till att jag valde ki-box från första början var att Angelica kanske skulle ta den och vi hade så roligt förra året... Eller om det var förrförra, men ändå. Vi skulle ha roligt i år också. Sen, när valen är gjorda och allt är klart, då kommer vi på att, ajdå, Angelica går gymnasiet och inte alls på Central. Så jag kommer inte få slå på henne.

Tänk om vi skulle vakna
Utan läppar
Med hela munnen fylld av jord
Och bakom tungan inga ord

Jaja, vad gör man väl? Det är ju klart att vi är med ändå. Och eftersom Jenny inte finns runt omkring för att betygsätta engagemanget så behöver man ju inte låta bli att sucka och/eller himla med ögonen. Om man känner för att göra det.

Men nu, imorse när jag vaknade, märkte jag att min vänstra handled gör grymt ont. Jag kan knappt hålla i saker, som det är just nu. Men... Vilken lärare tror på det? Knappast att jag har ont i handleden samma dag som idrotts/frilufts/tortyrdagen inträffar. Det är bara en ursäkt till att få skolka, självklart. Jaja, men finns det något annat jag kan gå på? Jag har inga inomhusskor, så jag kan inte gå på spinning.. Nähä, men något annat då? Ja, yoga. . . . NEJ! Vi var med i en kvart, tjugo minuter förra året. Sen tog vi våra saker och smög ut. (I samma veva var jag tvungen att rädda Alicia från att bli totalt styckmördad av lille gammelgubben Gabriel..) Jaha, men vad finns det mer då? Eeehh... Promenad! Ja! Men det blir ju massamassa bra! Pang på. Förutom att Alicia och jag missade promenadpatrullen. Okej, men det är lugnt, vi kan ta vår egen runda. Vi måste bara se till att få in Alicias väska i skåpet. Helst utan att stöta på någon lärare, ni vet väl hur roliga de kan bli om de upptäcker en oombytt på en idrotts/frilufts/tortyrdag? De tjatar på en, och vad man än säger så säger det att det bara är undanflykter. Vackert va? Så vi gör vårat bästa. Blir nästan tagna på bar gärning att smyga runt av Mike. Två gånger! Vi bestämmer oss för att vara försiktigare, drar oss tillbaka och planerar nästa försök. Men se, då kommer våra fina städers.... Lokalomvårdare. De låser upp så vi får springa genom Gambi. Änglar, they are.

Så, vid Emolaget, Alicias hemarbetslag, tar vi oss uppför trappan, NÄSTAN upptäckta av Lars. Men... Ja. Och sen så går han iväg en bit och vi smiter in. Pang på. Mel gömmer sig bakom Alicias skåp (inte mellan skåpet och väggen, men ni fattar... Bakom kortändan på skåpet...) och Alicia kastar sig in på en toalett. Efter att jag har tagit mig in på samma toalett som Alicia bestämmer vi oss för att det är säkrare att lägga hennes väska i mitt skåp. Så vi tar oss ut från toaletten, och pang på ut ifrån Emolaget. Så springer vi ner till Sirius.. Eller, jag ger Alicia min nyckel och hon kastar in sina saker i skåpet medan jag väntar på vårat Gömställe.

Tänk om jag skulle vakna
Vara farlig
Med hela munnen fylld med blod
Jag bet min tunga när du log

Väl ute från skolan så kastade vi oss iväg på promenad. Vi svängde hit och vi svängde dit, och så hamnade vi i vänthallen (det var MASSAMASSA kallt ute och vi ville värma fingrarna en stund innan vi fortsatte att gå...). Ett par kom gående mot hallen.

"Det kommer folk... Undrar om det här stället är ljudisolerat?" Tänker Alicia högt med en speciell blick i ögonen. Vi tänker inte gå in på vilken. Så kommer hon på att bilarna hörs ju in... Men....

"Det är för att dom är stora och låter mycket. . . . . Precis som Gabriel!"

Men, efter vår beskärda del av promenerandet, så bestämde vi oss för att gå tillbaka till skolan. Väl där var vi som vi är, så vi sprang runt på baksidan, där Sirius lärarumsfönster är, och duckade under fönster för att se om vi kunde ta oss fram oupptäckta... Det gick sådär, för vi var väldigt duktiga fram till dess att vi kom till träslöjdsfönstren... Vad ska jag säga? Alicia har klackar och Mel har ingen balans, och det slutade med att Mike stack ut huvudet och skrek "SKUM ETT OCH TVÅ!!!" efter oss. Vackert av honom, tycker jag verkligen. Speciellt eftersom han propagerar för att man ska vara snäll mot varandra.. Men det är okej, vi tycker massa om honom ändå.

Allt jag ville säga
Det glömde jag ikväll
Allt jag ville vara
Behöll jag alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv

Jahapp, så var det alltså dags att leta reda på var våra föreläsningar var. Men vi hittade varken klassrummen de var i eller lärare. Det är inte okej. (Speciellt inte när det visar sig att det inte alls var långt bort.....) Men ja, vi satte oss på bänken vid elementet i Sirius och stirrade allmänt ut i ingenstans tills Sara kom travandes, och inte mådde så bra. Vad gör man då? Jo, man drar med henne till vårat Gömställe och är... Som vi är. Fast det hjälpte inte. Men sen så travade hon iväg till Malin. Och när vi träffades igen verkade hon må bättre. Det är massa bra.
Alicia och jag satt kvar vid vårat Gömställe, och introducerade mig för ögonfransböjare. De är läskiga varelser, som bits väldigt hårt så att det gör väldigt ont i ögonlocken. Men på med mascara på det, lite kajal och diverse småfläckar runt hela ansiktet, för det är bra att ha.

Iväg till lunch då, och där träffar vi sötbarnet Emelie som väldigt glatt meddelar oss att Micki kommer till skolan imorgon. Jäj! Då kan jag krama på henne. Mwoahahaha! Men hon har fortfarande inte fått en födelsedagspresent.. Jag ska ordna något någon dag. Hähä. Iallfall, sen så klagade Alicia på att det finns för mycket fisk och för lite pinne i fiskpinnar. Och enda matmänniskan som vet att Alicia är vegetarian stod vid maten, så Mel fick hämta fisk åt lilla Alicia. Där någongång gick Sara och Malin, och Mel&Alicia satt och försökte få ur låt ur Alicias huvud.... Sommartider är lätt att fastna på. Men det ville vi inte. Big big girl (ni vet vilken jag menar, även om den kanske inte heter så) är också lätt att fastna på. Men det ville vi inte heller. Så Alicia fastnar på Trolle Trafiktroll. Det är väldigt, väldigt fint. (OCH Word kan stava till trafiktroll!! Blixtar&dunder&magiskaunder!!!)

När vi ska gå så fastnar vi såklart vid lärare, och Jenny tycker att vi ska gå till skolsyster med handleden och sen komma upp till henne på gymmet. Okejdå. Men skolsyster är inte där, även om hon EGENTLIGEN ska vara det! Massa elakt av henne. Vi drar iväg till Sirius och börjar leta Jenny, och när vi väl hittar henne, så frågar vi om det inte går lika bra att vi promenerar? Och jodå, det går bra det.

Så Mel&Alicia går i sin egen lilla takt med i promenaden, Alicias högläsandes ur Tonårsbrudens ordlexikon (eller något sånt heter boken) och Mel bara allmänt... Trött på att gå. Jaja.

Tänk om vi skulle vakna
Inte andas
Och våra lungor tömda på luft
Precis som om vi fått en knuff

Hmmm.... Sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag skulle kunna ha en väldigt lång utläggning om att jag saknar Gabriel, men det tänker jag inte ha. Jag skulle också kunna dampa loss på hur man beter sig mot människan man är ihop med och säger sig älska (mer än sig själv), om man är en komplett idiot. Men av uppenbara skäl (halshuggning) så tänker jag inte göra det. Inte heller tänker jag gå in på popcorns färg&form, för det är bara... Nej, det gör man inte om man inte måste. Däremot skulle jag kunna beskriva varje sekund av pangkaksstekningen för er, om ni vill...? Jaså, nähä, inte det... Nähäpp....

Det känns som om
Dom kapat våra fötter
Och hela sängen fylls av blod
Och hela golvet är fullt av skor

Vad ska jag prata om då? Den Heliga Vägen Hem?
Jag fick godis av busschauffören, "trots" att jag såg ut som jag gjorde i ansiktet. Stridsmålningen, menar jag på. Sen, när vi gick av, så följdes det av mera godis och ett tack, när vi kommit av gör vi det obligatoriska hejdå-vinket, innan vi börjar gå hemåt. Just idag kommer jag inte på vilken låt det var, men annars brukar jag göra det. Det blir något speciellt med den första låten jag hör när jag gått av bussen; på något sätt avgör den vad jag ska ta mig för när jag kommer hem. Gåendes i snön börjar jag sjunga på Elever (andra låten som kom på) med Kent. Jag ser mig nyvaket omkring, sådär som jag brukar göra när jag väl lyfter blicken från marken och betraktar omvärlden. Däruppe i skogen ligger stenen kvar på samma ställe som alltid, granen som brukade hålla mig sällskap på morgnarna är nerhuggen från två år tillbaka i tiden, men det är fortfarande samma saknad när vi går förbi det stället. Jag kan nästan svära på att jag såg ett rådjur skumpa iväg längre in i skogen, men det kan ha varit bara min fantasi.
Det luktade kallt ute idag. Vinter. Det var kallt också, så jag antar att det är logiskt att det luktar kallt. Men det kan vi ignorera totalt! Den lukten KAN vara gos, men som sagt, jag längtar efter sommaren. Så det var mest bara irriterande. Men ändå är det lite fint att kunna se sina spår i snön. Som ett bevis på att man existerar någon annanstans än bara i andras ögon. Den känslan i kroppen; att existera även ensam.

Allt jag ville säga
Det glömde jag ikväll
Allt jag ville vara
Behöll jag alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv

Ja, nu blir det inte så mycket mer ifrån mig. Kände att jag ville skriva, men jag vill inte släppa fram någon scen just nu, för det är Nationella imorgon. The uppsats, I tror. Inte okej. Iallfall inte när jag måste skriva en BRA argumentbajsuppsats. Bläää. Okej. Läskigt. Word kan stava till 'argumentbajsuppsats' och jag har INTE lagt in det. Men det kan ju vara bra att veta.

Iallfall, så känner jag mig väldigt nödgad till att göra den bra. Om inte annat så att Tina blir glad på mig.

Nu tänker Mel göra annat. Gull&Gos på er små söta varelser där ute!

Dagens Citat?

"HELA JAG ÄR FULL AV SKRÅMOR. MEN DU KAN INTE SE DET. DET ÄR INNE I MIG SOM DET GÖR ONT. DU SER INTE ATT DET VÄRKER.

... FÖRSÖK ATT SE IN I MIG! SE PÅ MIG HÄR INNE I MITT SKAL. SE VEM SOM FINNS HÄR INNE. JAG KAN INTE BERÄTTA DET FÖR DIG. DU MÅSTE TITTA EFTER SJÄLV.

... JAG VILL SYNAS!

JAG VILL HÖRAS!" - Ska det här kallas kärlek? av Tor Freitheim, kap.37, sid.118-119. En bok jag hittade på skolans bibliotek någon gång i oktober. Borde väl lämna tillbaka den någon gång snart, men jag kan inte riktigt. Den är inte ens bra, egentligen, men den har så mycket likt Bränt Barn av Stig Dagerman att jag bara måste hålla kvar i den lite till...

Yours

       Truly

  Mel

 - 10 minuter (För mig själv), Kent, Verkligen.

Tisdag 3/2 2009

Show me

Show me

Show me

How you do that trick

The one that makes me scream

She said

The one that makes me laugh

She said

And threw her arms around my neck

Jag har ett väldigt stort behov av att människor tycker om mig. Att alla ska göra det, var jag än är, vad jag än gör, så vill jag att folk ska tycka att hon där, Elin, ja, henne tycker vi om. Hon är trevlig. Snäll. Rolig. Hjälpsam. Riktigt gullig, faktiskt.
Men det är ju inte så det är. Det är väldigt sällan jag kommer till ställen där folk får varmare känslor för mig. Nu menar vi inte 40 grader i skuggan varma känslor, nu menar vi mera.. 15 grader i solen? Jo, runt det sträcket ja. Det är väldigt, väldigt bra om vi hamnar däromkring. Åtminstone.

Eller, så anstränger jag mig, och det kan jag göra på platser jag vet att jag inte ska vara på speciellt ofta eller länge. Då kan jag vara precis sådär trevlig och vänlig som det kan behövas av lilla mig, för att människor ska tycka om mig. Sen kan jag ju vara sprittande, språngande hyperaktiv, hoppa runt och prata och skratta och helt enkelt vara allmänt psycho så att ingen förstår någonting, kanske inte ens jag själv. Men när jag pratar med människor, träffar nya människor och så, så måste jag välja själv hur jag vill framställa mig i den människans ögon. Jag kan välja att visa PsychoMel, och låta människor få intrycket av att det alltid är fart på mig men att jag oftast inte får något gjort. Jag kan välja att visa SeriösaMel, vilket inte många har sett (om de inte har glott in på mina SO-lektioner när jag och Jenny har våra fina diskussioner). Eller så kan jag ju alltid plocka fram BlygaMel. Heh, henne blir tydligen människor rädda för. Eller, ja, Angelica blev det. Men det är en annan historia.

Show me how you do it

And I promise you
I promise that I'll run away with you

I'll run away with you

Det viktiga, det är att jag själv får chanson att väga av och känna vilken del av mig jag vill dra fram först. Visst, väldigt falskt blablabla, men hur är det själv då? Visst beter man sig annorlunda i olika situationer?
Jag känner att jag har slutat säga "jag gör inte det, jag gör inte det heller" och så, för det beror helt enkelt på vilken situation jag är i och vilka känslor jag har. Jag vet att jag beter mig som ett svin då&då, men när jag gör det, så är det av anledningar som jag inte känner för att sprida ut över hela världen. Möjligtvis till människor som är inblandade, om jag tycker om dem, men inte annars. Nu kom jag nästan bort från något jag fick för mig att jag ville ha sagt...

Det känns som att ibland, i vissa personers närvaro, så har jag ingen valmöjlighet om vilken del av mig som jag ska presentera. Till exempel, så var det inte alls länge sen som jag kände mig tvungen att ta fram PsychoMel. Vid samma tillfälle så kände jag mig nedvärderad i ålder, till en väldigt liten flicka vars åsikt inte spelade någon som helst roll. Det är faktiskt inte alls sällan jag känner så, som att jag blir stämplad som liten och ovetande, och därför behöver man inte bry sig om vad jag säger.

Spinning on that dizzy edge

I kissed her face and kissed her head
And dreamed of all the different ways

That I had to make her glow

StorebrorGud sa någon gång till mig, ungefär den här tiden förra året (Jag tror jag har skrivit upp det någonstans, men orkar inte leta reda på det. Det var iallfall tillräckligt varmt för att trava runt utomhus.) att det antagligen handlar om ordval, uppförande och allt annat det där som han sa. Jag har inte tänkt på det sådär överdrivet mycket förrän alldeles nyligen, då något hände (kommer inte ihåg vad) som gjorde att jag greps av samma, irriterande känsla av att inte bli lyssnad på när jag försöker säga något.

"Det spelar inte någon roll vad jag säger, för människor lyssnar ändå inte på mig. De gör det bara inte. Det är som om att jag är en irriterande femåring som inte har något vettigt att komma med. Det är därför jag håller inne med mina små sanningar och tankar. För att när jag väl säger något, så blir det helt enkelt bortviftat som ännu mer babbel från min sida. Obetydligt, närapå irriterande babbel."

Vad Pratflickan svarade på min lilla utläggning, det tänker jag inte skriva här. Och f'resten så innehöll det så mycket olika svängningar i rösten att den mesta innebörden ändå skulle gå förlorad.

Jag är väldigt ofta oseriös, och människor tar mig helt enkelt inte på allvar när jag är allvar. Det bara är så. Och det har jag väl, mer eller mindre, accepterat. Att när jag verkligen känner för att prata, då ska jag vända mig till de där som känner SeriösaMel, för de har en förmåga att faktiskt lyssna på vad jag säger.
Och visst, nu låter det som jag nedvärderar alla jag har roligt med och trivs med. Men det är inte alls så jag menar. Liksom, Angelica känner mig grymt bra. Och henne har jag alltid roligt med. Varje gång vi ses. Henne kan jag prata med, så fort det är minsta lilla problem. Hon lyssnar. Gabriel är jag, väldigt ofta, otroligt flummig med. Men när jag behöver prata, då lyssnar han.

Why are you so far away

She said

Why won't you ever know

That I'm in love with you

That I'm in love with you

Men det som stör mig mest, egentligen, det är att även om det är människor som verkligen känner mig, som älskar mig, så förväntas jag bete mig på ett speciellt sätt. Och visst, jag är förutsägbar. Rent av tråkig, ibland. Men det betyder väl ändå inte att jag inte ska kunna välja vilket humör jag vill vara på, hur jag vill bete mig? Om jag skulle få världens knäpp och börja vara SeriösaMel, vad skulle resten av världen säga då? Jag har nämligen en stor lust att bli det, och fortsätta vara det. Eller, ja, till viss del. Sen får vi ju ta hänsyn till att Alicia finns, och henne kan man knappt vara seriös med. Ibland. När hon kommer med sina otroligt fina, uppskattade kommentarer då&då.
"Jag tyckte inte om Clownen, inte nångång när ni var ihop. Men nu stöttar jag dig fullt ut."

Hon är verkligen ett lyckopiller.

Meen. Nu kom jag bort från ämnet igen! Det var inte alls det jag skulle babbla om. Även om det går att babbla väldigt mycket om Alicia!

Det som utlöste den här lilla ihopkrånglade saken av konstiga funderingar, var att jag känner att på grund av press från "mina" människor att vara på ett speciellt sätt, har fått väldigt konstiga relationer till andra människor, och att det inte är bra alls för min del. Och att jag inte vill vara en sådan människa. Och att jag inte tänker vara så längre. Att jag helt enkelt tänker se till att bete mig så att jag mår bra och sen så får andra rätta sig efter det. Så om jag bestämmer mig för att vara SeriösaMel en dag, så får folk ta det. Även om de försöker få mig att hoppa runt, att tigga om glass eller choklad, eller springa efter böcker att läsa. För det är faktiskt inte alltid jag är på humör för det.

Och f'resten... Bara för att jag uttrycker mig barnsligt ibland (ofta) så gör väl inte det mina känslor till mindre betydande?

You

Soft and only

You

Lost and lonely

You

Strange as angels

Dancing in the deepest oceans

Twisting in the water

You're just like a dream
You're just like a dream

Vi hade Nationella I svenska idag, och jag har en känsla av att Tina kommer att halshugga mig när hon ser mitt resultat. Men det var läsförståelse, och det går bara inte! Även om det kommer bli ännu värre med uppsatsen... Jag kan verkligen inte skriva en argumenterande uppsats, och när jag försöker så blir det oftast bara ett virrvarr, som det blev här uppe.
Jag upprepar samma sak, jag får oftast inte flyt när jag skriver, jag snöar in mig på ett spår och uttrycker mig på ett sätt som får varenda människa att missuppfatta vad jag menar... Jag är inte bra på uppsatser, okej? Däremot, om jag skulle välja novellen... Men det har Tina redan klargjort att, hur bra betyg jag än får på den, så ska hon nog se till att jag hamnar på ett knappt G i svenska, om jag väljer novellen på det provet. Det har vi på torsdag. Så det blir till att försöka sätta sig ner och verkligen inte tänka på annat. USCH!!

Som sagt, vi hade Nationella i svenska.
Det här har varit en av de där dagarna som har varit upphängda på rutin. Upp när far ringde, ner, ordna frukost, upp, fem minuters läsning i sängen, ner igen och göra sig iordning, upp, packa väskan, fixa till mp3n så att sladdarna hänger så bra som möjligt (Innanför tröjan, hörlurarna ska vara upphängda i ett halsband, helst Alicias läderhalsband. Som sitter på mig. Inte Alicia.) Så, på med ytterkläder. Trava ut i morgonkylan. Idag behövdes faktiskt ingen ficklampa, för det var tillräckligt ljust ändå. Meddela grannflickan att tyvärr, men det är Nationella och jag är nervös, du får sitta själv, prata inte med mig. Nästan precis när vi kommit upp vid busshållplatsen kommer bussen. På den, se att min&Angelicas plats är upptagen, ta en annan, en bit bakom. Ta fram boken (en av världens tråkigaste!) och läsa.

I skolan var det pang på in och sätta sig där jag vet att Icka satt förra året innan hennes prov. Skickade iväg ett sms som sa hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag behöver ha henne hos mig för att orka med allt äckligt BAJS som händer överallt. När det levererats och vi mottagit dagens första från Mary så stängde vi av mobilen, travade in i Svenska/SO-salen och satte oss vid bänken närmast dörren. (Ifall det skulle börja brinna.. Jag VET att det är smartare att sitta vid ett fönster då, men dörren känns säkrare.) Hur själva provet gick vet jag inte. Efter att jag kommit hem så avlämnade jag rapport till Maj (som ligger hemma och är förkyld) och efter det så kommer jag ihåg provet som ett blurr. Jag vet två av frågorna och mina svar, mest för att jag skäms över hur totalt osammanhängande och patetiska de var.

Resten av dagen var ungefär som alla mina dagar är nuförtiden: förutsägbart grå. Förutom stunderna med Alicia, för hon ÄR ett totalt Lyckopiller.
"Var glad. Du behöver inte förklara, var bara glad."

Och liksom.. Lunchen idag var ju totalt GOS. Men det får jag inte prata om. Tihi. Hemligheter, hemligheter. Men ni älskar mig väldigt mycket ändå!

Daylight licked me into shape

I must have been asleep for days

And moving lips

To breathe her name

I opened up my eyes

And found myself alone

Alone
Alone

Imorgon är det en väldigt hemsk sak som kallas för idrottsdag. Det är egentligen bara ett sätt för lärarna att slippa ha lektioner och mysa över hur roligt det är att se eleverna torteras. Men vi små stackars oskyldiga själar som faktiskt försöker? Äschdå. The greater good. MUÄ! Jag har deras röster på hjärnan så fort jag hör det. Den filmen ska också upp på listan!!

Iallfall. På förmiddagen så har vi valt ki-box, och sen är det en massa jobbig föreläsning om hälsa (kommer ni ihåg hur vi spenderade förra året? Ah, minnen, minnen..) i en timme innan lunch, sen lunch en timme och sen promenad... Vi får se hur allt blir. Jag menar, det är ju ingen nyhet för någon hur förtjust Mel är i idrott där man måste samarbeta (om det inte utförs med Angelica) och i officiella duschrum. Det är inte så mycket att folk kan se hennes kropp, eftersom det ändå bara är kvinnor/tjejer där inne, men det är att hon själv inte kan se något (man duschar inte med glasögon på) och måste stå och fumla runt efter knappar att få igång duschen med, inte se konstiga saker i golvet och nästan ramla... Men vi överlever det med.

Above a raging sea

That stole the only girl I loved

And drowned her deep inside of me

Jag är rädd för att jag inom en snar framtid kommer att börja spotta ur mig noveller igen. Jag känner igen klådan i fingrarna, och tankarna i huvudet. Scenerna som måste ut. Ibland kan en hel dag upptas av bara en halvtimme i någon annans värld om jag inte får skriva den ur mig. Jag menar, Lägenhetsvandring är väl knappt ett helt A4 datorskrivet, och handlar om ungefär två timmar i killens liv, men det tog ändå upp fyra dagar av min tid att se hans kaffekopp, som har en liten spricka i handtaget och små fläckar av torkat kaffe kring kanten, färgen på väggen, att skåpen är smutsiga och det där soptunnan står är lite öppet, precis tillräckligt för att skymta en gammal disktrasa. Fönstren är lite smutsiga, blir strimmiga av regnet. Tvn står på (som bakgrundsljud) och meddelar om den ena katastrofen efter den andra. Bordet han sitter vid ibland är trärent, rätt mörkt och välanvänt.

Gah, att de där rummen fortfarande finns i mitt huvud. Ändå så är inget av det ni just har läst faktiskt med i novellen (om man ens kan kalla den det.). Det nämns, till exempel, inte ett ljud om tvn, eller att fönstren blir strimmiga av regnet. Det nämns absolut ingenting om att tjejens smutskläder ligger i en liten hög utanför toaletten, och varje gång han går förbi skymtar han hennes bh, vilket ger honom en stöt av ångest i kroppen. Okej, det behövde ni kanske inte veta, men så är det. Inget av det nämns. Jag har nästan inga detaljer alls. Lägenhetsvandring är inte bra skriven, men alla de där detaljerna tog upp mitt huvud tills jag höll på att bli galen. Att bara kort skriva ut hans rastlösa vandring och en (mycket) liten del av hans tankar hjälpte koncentrationen något otroligt.

Och nej, om ni inte har läst den så får ni inte heller läsa den. Om ni inte lyckas komma över min svenskapärm, för ni vet ju att mappen märkt "Klara" är det bara pang på att snoka i.

You

Soft and only

You

Lost and lonely

You

Just like heaven

Jag är nu inne på mitt fjärde datorskrivna A4. Arial 9-punkter bajs. Det tycker jag är rätt bra presterat. Speciellt för någon som EGENTLIGEN bara vill läsa. Såld av Natasja T. och Vera Efron, som vi har fått låna av Fiskmåsen, håller vi på med nu. Sen, när vi har tid, tar vi en räd eller två mot Pappa Pralin. Det går helt enkelt inte att hålla händerna borta ifrån den!
Antagligen kommer ett till inlägg snart i stil med det jag la ut på någon blogg i somras, full med citat och nånslags förklaring till varför jag vill dela med mig av dem. Och jag tycker fortfarande att ni ska läsa Anna Jörgensdotters böcker, om ni inte har gjort det!!

Dagens Citat?

" "Du är en centrifug, Andrea", sa EvaBritt.

"Som fylls och töms och fylls och töms och rör sej runt, runt, snabbare och snabbare", fyllde Andrea i.

"Nej! Som är så full av färger att färgerna inte syns."

Om man bara lägger i vita eller svarta kläder då?" - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, kap. stortorget (höst 1996), sid. 297

Yours

        Truly

   Mel