Häll vodka i håret
Onsdag 4/2 2009
Idag har det varit friluftsdag. Eller idrottsdag, beroende på hur man ser det. Beroende på vilken lärare du pratar med. Är det så konstigt att vi elever blir alldeles förvirrade av olika info från olika lärare på olika sätt? Det tycker inte jag, iallfall. Men det var ju inte lärares förvirrande uppenbarelse jag skulle beklaga mig över, utan det faktum att de tycker att det är HELT okej att låta oss elever att försöka vara i närheten av varandra i fysiska aktiviteter. Död åt de som misstolkar. Men liksom... Låtsas att jag måste stå bredvid Ekorren på gymmet, och känna hur allt det där vad-han-nu-har-på-sig stinker. Eller så måste jag stå bredvid Äckelbarnet. Och då stinker det rök.
Och om man då är lika klantig som vad jag är, och har valt ki-box, så måste man samarbeta med någon annan. Tänk er Mel samarbeta med Schnyggot!! Inte okej!!!
Jag har svårt för att vara entusiastisk inför fysisk aktiviteter i vanliga fall. Det är tillräckligt påfrestande att inte beklaga sig högt varje gång vi tvingas till bollövningar på idrotten. För beklaga sig får man inte göra. Inställningen betygsätts ju. Så därför ska man alltid se fram emot idrotten, så mycket man bara kan låtsas.
Och måste jag på det också arbeta i grupp så går det ju sådär. Liksom, i åttan-nian (ja, vi har idrott tillsammans) så går det iallfall på något vis, men när det är hela skolan... Jag kan hamna med vemsomhelst, och jag kan inte samarbeta med vemsomhelst när det gäller att använda kroppen. (TYST MISSTOLKARE!!) Det går bara inte. Och anledningen till att jag valde ki-box från första början var att Angelica kanske skulle ta den och vi hade så roligt förra året... Eller om det var förrförra, men ändå. Vi skulle ha roligt i år också. Sen, när valen är gjorda och allt är klart, då kommer vi på att, ajdå, Angelica går gymnasiet och inte alls på Central. Så jag kommer inte få slå på henne.
Tänk om vi skulle vakna
Utan läppar
Med hela munnen fylld av jord
Och bakom tungan inga ord
Jaja, vad gör man väl? Det är ju klart att vi är med ändå. Och eftersom Jenny inte finns runt omkring för att betygsätta engagemanget så behöver man ju inte låta bli att sucka och/eller himla med ögonen. Om man känner för att göra det.
Men nu, imorse när jag vaknade, märkte jag att min vänstra handled gör grymt ont. Jag kan knappt hålla i saker, som det är just nu. Men... Vilken lärare tror på det? Knappast att jag har ont i handleden samma dag som idrotts/frilufts/tortyrdagen inträffar. Det är bara en ursäkt till att få skolka, självklart. Jaja, men finns det något annat jag kan gå på? Jag har inga inomhusskor, så jag kan inte gå på spinning.. Nähä, men något annat då? Ja, yoga. . . . NEJ! Vi var med i en kvart, tjugo minuter förra året. Sen tog vi våra saker och smög ut. (I samma veva var jag tvungen att rädda Alicia från att bli totalt styckmördad av lille gammelgubben Gabriel..) Jaha, men vad finns det mer då? Eeehh... Promenad! Ja! Men det blir ju massamassa bra! Pang på. Förutom att Alicia och jag missade promenadpatrullen. Okej, men det är lugnt, vi kan ta vår egen runda. Vi måste bara se till att få in Alicias väska i skåpet. Helst utan att stöta på någon lärare, ni vet väl hur roliga de kan bli om de upptäcker en oombytt på en idrotts/frilufts/tortyrdag? De tjatar på en, och vad man än säger så säger det att det bara är undanflykter. Vackert va? Så vi gör vårat bästa. Blir nästan tagna på bar gärning att smyga runt av Mike. Två gånger! Vi bestämmer oss för att vara försiktigare, drar oss tillbaka och planerar nästa försök. Men se, då kommer våra fina städers.... Lokalomvårdare. De låser upp så vi får springa genom Gambi. Änglar, they are.
Så, vid Emolaget, Alicias hemarbetslag, tar vi oss uppför trappan, NÄSTAN upptäckta av Lars. Men... Ja. Och sen så går han iväg en bit och vi smiter in. Pang på. Mel gömmer sig bakom Alicias skåp (inte mellan skåpet och väggen, men ni fattar... Bakom kortändan på skåpet...) och Alicia kastar sig in på en toalett. Efter att jag har tagit mig in på samma toalett som Alicia bestämmer vi oss för att det är säkrare att lägga hennes väska i mitt skåp. Så vi tar oss ut från toaletten, och pang på ut ifrån Emolaget. Så springer vi ner till Sirius.. Eller, jag ger Alicia min nyckel och hon kastar in sina saker i skåpet medan jag väntar på vårat Gömställe.
Tänk om jag skulle vakna
Vara farlig
Med hela munnen fylld med blod
Jag bet min tunga när du log
Väl ute från skolan så kastade vi oss iväg på promenad. Vi svängde hit och vi svängde dit, och så hamnade vi i vänthallen (det var MASSAMASSA kallt ute och vi ville värma fingrarna en stund innan vi fortsatte att gå...). Ett par kom gående mot hallen.
"Det kommer folk... Undrar om det här stället är ljudisolerat?" Tänker Alicia högt med en speciell blick i ögonen. Vi tänker inte gå in på vilken. Så kommer hon på att bilarna hörs ju in... Men....
"Det är för att dom är stora och låter mycket. . . . . Precis som Gabriel!"
Men, efter vår beskärda del av promenerandet, så bestämde vi oss för att gå tillbaka till skolan. Väl där var vi som vi är, så vi sprang runt på baksidan, där Sirius lärarumsfönster är, och duckade under fönster för att se om vi kunde ta oss fram oupptäckta... Det gick sådär, för vi var väldigt duktiga fram till dess att vi kom till träslöjdsfönstren... Vad ska jag säga? Alicia har klackar och Mel har ingen balans, och det slutade med att Mike stack ut huvudet och skrek "SKUM ETT OCH TVÅ!!!" efter oss. Vackert av honom, tycker jag verkligen. Speciellt eftersom han propagerar för att man ska vara snäll mot varandra.. Men det är okej, vi tycker massa om honom ändå.
Allt jag ville säga
Det glömde jag ikväll
Allt jag ville vara
Behöll jag alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Jahapp, så var det alltså dags att leta reda på var våra föreläsningar var. Men vi hittade varken klassrummen de var i eller lärare. Det är inte okej. (Speciellt inte när det visar sig att det inte alls var långt bort.....) Men ja, vi satte oss på bänken vid elementet i Sirius och stirrade allmänt ut i ingenstans tills Sara kom travandes, och inte mådde så bra. Vad gör man då? Jo, man drar med henne till vårat Gömställe och är... Som vi är. Fast det hjälpte inte. Men sen så travade hon iväg till Malin. Och när vi träffades igen verkade hon må bättre. Det är massa bra.
Alicia och jag satt kvar vid vårat Gömställe, och introducerade mig för ögonfransböjare. De är läskiga varelser, som bits väldigt hårt så att det gör väldigt ont i ögonlocken. Men på med mascara på det, lite kajal och diverse småfläckar runt hela ansiktet, för det är bra att ha.
Iväg till lunch då, och där träffar vi sötbarnet Emelie som väldigt glatt meddelar oss att Micki kommer till skolan imorgon. Jäj! Då kan jag krama på henne. Mwoahahaha! Men hon har fortfarande inte fått en födelsedagspresent.. Jag ska ordna något någon dag. Hähä. Iallfall, sen så klagade Alicia på att det finns för mycket fisk och för lite pinne i fiskpinnar. Och enda matmänniskan som vet att Alicia är vegetarian stod vid maten, så Mel fick hämta fisk åt lilla Alicia. Där någongång gick Sara och Malin, och Mel&Alicia satt och försökte få ur låt ur Alicias huvud.... Sommartider är lätt att fastna på. Men det ville vi inte. Big big girl (ni vet vilken jag menar, även om den kanske inte heter så) är också lätt att fastna på. Men det ville vi inte heller. Så Alicia fastnar på Trolle Trafiktroll. Det är väldigt, väldigt fint. (OCH Word kan stava till trafiktroll!! Blixtar&dunder&magiskaunder!!!)
När vi ska gå så fastnar vi såklart vid lärare, och Jenny tycker att vi ska gå till skolsyster med handleden och sen komma upp till henne på gymmet. Okejdå. Men skolsyster är inte där, även om hon EGENTLIGEN ska vara det! Massa elakt av henne. Vi drar iväg till Sirius och börjar leta Jenny, och när vi väl hittar henne, så frågar vi om det inte går lika bra att vi promenerar? Och jodå, det går bra det.
Så Mel&Alicia går i sin egen lilla takt med i promenaden, Alicias högläsandes ur Tonårsbrudens ordlexikon (eller något sånt heter boken) och Mel bara allmänt... Trött på att gå. Jaja.
Tänk om vi skulle vakna
Inte andas
Och våra lungor tömda på luft
Precis som om vi fått en knuff
Hmmm.... Sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag skulle kunna ha en väldigt lång utläggning om att jag saknar Gabriel, men det tänker jag inte ha. Jag skulle också kunna dampa loss på hur man beter sig mot människan man är ihop med och säger sig älska (mer än sig själv), om man är en komplett idiot. Men av uppenbara skäl (halshuggning) så tänker jag inte göra det. Inte heller tänker jag gå in på popcorns färg&form, för det är bara... Nej, det gör man inte om man inte måste. Däremot skulle jag kunna beskriva varje sekund av pangkaksstekningen för er, om ni vill...? Jaså, nähä, inte det... Nähäpp....
Det känns som om
Dom kapat våra fötter
Och hela sängen fylls av blod
Och hela golvet är fullt av skor
Vad ska jag prata om då? Den Heliga Vägen Hem?
Jag fick godis av busschauffören, "trots" att jag såg ut som jag gjorde i ansiktet. Stridsmålningen, menar jag på. Sen, när vi gick av, så följdes det av mera godis och ett tack, när vi kommit av gör vi det obligatoriska hejdå-vinket, innan vi börjar gå hemåt. Just idag kommer jag inte på vilken låt det var, men annars brukar jag göra det. Det blir något speciellt med den första låten jag hör när jag gått av bussen; på något sätt avgör den vad jag ska ta mig för när jag kommer hem. Gåendes i snön börjar jag sjunga på Elever (andra låten som kom på) med Kent. Jag ser mig nyvaket omkring, sådär som jag brukar göra när jag väl lyfter blicken från marken och betraktar omvärlden. Däruppe i skogen ligger stenen kvar på samma ställe som alltid, granen som brukade hålla mig sällskap på morgnarna är nerhuggen från två år tillbaka i tiden, men det är fortfarande samma saknad när vi går förbi det stället. Jag kan nästan svära på att jag såg ett rådjur skumpa iväg längre in i skogen, men det kan ha varit bara min fantasi.
Det luktade kallt ute idag. Vinter. Det var kallt också, så jag antar att det är logiskt att det luktar kallt. Men det kan vi ignorera totalt! Den lukten KAN vara gos, men som sagt, jag längtar efter sommaren. Så det var mest bara irriterande. Men ändå är det lite fint att kunna se sina spår i snön. Som ett bevis på att man existerar någon annanstans än bara i andras ögon. Den känslan i kroppen; att existera även ensam.
Allt jag ville säga
Det glömde jag ikväll
Allt jag ville vara
Behöll jag alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Alltid för mig själv
Ja, nu blir det inte så mycket mer ifrån mig. Kände att jag ville skriva, men jag vill inte släppa fram någon scen just nu, för det är Nationella imorgon. The uppsats, I tror. Inte okej. Iallfall inte när jag måste skriva en BRA argumentbajsuppsats. Bläää. Okej. Läskigt. Word kan stava till 'argumentbajsuppsats' och jag har INTE lagt in det. Men det kan ju vara bra att veta.
Iallfall, så känner jag mig väldigt nödgad till att göra den bra. Om inte annat så att Tina blir glad på mig.
Nu tänker Mel göra annat. Gull&Gos på er små söta varelser där ute!
Dagens Citat?
"HELA JAG ÄR FULL AV SKRÅMOR. MEN DU KAN INTE SE DET. DET ÄR INNE I MIG SOM DET GÖR ONT. DU SER INTE ATT DET VÄRKER.
... FÖRSÖK ATT SE IN I MIG! SE PÅ MIG HÄR INNE I MITT SKAL. SE VEM SOM FINNS HÄR INNE. JAG KAN INTE BERÄTTA DET FÖR DIG. DU MÅSTE TITTA EFTER SJÄLV.
... JAG VILL SYNAS!
JAG VILL HÖRAS!" - Ska det här kallas kärlek? av Tor Freitheim, kap.37, sid.118-119. En bok jag hittade på skolans bibliotek någon gång i oktober. Borde väl lämna tillbaka den någon gång snart, men jag kan inte riktigt. Den är inte ens bra, egentligen, men den har så mycket likt Bränt Barn av Stig Dagerman att jag bara måste hålla kvar i den lite till...
Yours
Truly
Mel
- 10 minuter (För mig själv), Kent, Verkligen.
Vilken massa hemsk och elak idrottsdag du hade. Även om du och Alicia gjorde den ganska kul?
8)