MelTheDrog

5/2 2009

[Ah, så härligt det är att gå i en skola som verkligen fungerar som den ska. Där elevrådsordföranden är fullt medveten om att Elevrådet har ett eget postfack hos lärarna (att det inte alls behövs tas upp på nästa möte). Vad härligt det är att känna att det man tar upp som viktigt och som elevers vilja (och det är ju verkligen inte så att det inte finns någon vilja; att de flesta gett upp) inte blir bortförklarat. Vad härligt det är att känna att man kan gå igenom korridoren ifred. Hur underbart är det inte, att man kan sitta på en bänk utan att få någonslags kommentar?]

Alicia och jag hittade Elevrådets postlåda idag. På lunchrasten. I den så hittade vi oöppnade brev från 2006. En mapp med riktlinjer för hur ett elevråd ska styras. Ett blad som säger hur skolan ska bekämpa rasism. Några andra papper. Nyckeln sitter i skåpet, så vem som helst har tillgång till sakerna som ligger i det skåpet.

Men det är ju verkligen väldigt, väldigt bra att elevrådsordförande själv inte vet om postfacket. Eller hur? Och visst, jag hade kunnat göra något för att ta reda på det, men jag tycker inte att det ska behövas.
Och alla de kuvert som låg däri? Var det ingen som märkte att det var fullt? Att högen som hade samlats höll på att ramla utanför? Det är ju lite... Ja, men det säger väl allt om engagemanget som finns på min skola. Som jag redan är fientligt inställd mot. Och ja, jag platsar som elevrådsordförande även om jag hatar åsynen av den stackars byggnad som kallas för vår skola. Inte för att jag blev vald till elevrådsordförande efter en omröstning, eller ens av att ha varit nominerad.
Rektorn frågade f.d. ordförande ifall hon ville sitta igen, vilket hon inte ville, och alla började skruva på sig. Alla "duktiga" flickor frågades, som vanligt, och ingen ens vände blicken mot killarna, som vanligt, och sen när de började glo på mig frågade jag exakt vad det innebar att vara ordförande, och det var ungefär att jag skulle dela ut ordet på mötena. Det är ju inte så jobbigt. Förresten så kommer det komma med på betyget om man gör ett bra jobb. Och sånt skadar ju aldrig. Så det var ju bara pang på att bli ordförande det.
Nu sitter jag och har diverse mindre ångestattacker för att jag inte vet vad klassrepresentanterna heter. Inte från vilken klass de kommer ifrån. För att det inte förs något ordentligt protokoll. Ni får inte missförstå mig, det är inte sekreterarens fel, hon skriver upp de punkter som tas upp, och gör det bra. Men det ska stå från vilken klass det kommer ifrån också, tycker jag.

Sen har vi ju den där lilla detaljen att de flesta som sitter i elevrådet är dittvingade av sin klass, för att ingen annan ville ta på sig det. Men saksamma, det är inte mitt problem. Mitt problem är att jag måste sparka igång allihop tillräckligt hårt för att de ska ens försöka förändra.

En annan sak jag stör mig på är att lärare och rektor bollar frågor emellan sig, med oss som sitter i elevrådet som budbärare. Hur roligt är det för oss att sitta på elevråd och i tio minuter diskutera vems sak det är att informera oss om att det är möte? Okej för att det är mest mina lärare som inte har informerat mig, men ändå. Jag har ingen lust att ta upp frågan på nästa möte, för det blir sånt tjafs och tjat om vems fel det är. Det känns bara meningslöst. (Och här ska ni sända en tacksam tanke till Jenny, den underbara läraren som gav mig ett papper med alla elev- och matråd utsatta. Tillsammans med datum för Nationella och diverse andra dagar. Annars hade jag säkert missat lika många som förra året.)
Det är nog det jag stör mig mest på just nu: att jag känner att det är meningslöst. För det ska inte vara så, jag som elev ska inte känna att det är meningslöst att klaga på något som inte fungerar. Och ja, elever klagar på allt möjligt, som för långa skoldagar, för korta raster, för äcklig mat i matsalen, att läraren är dum i huvudet och inte fattar något... Men det ska inte vara samma sak som att allt vi klagar på inte ska tas på allvar. Och nej, det är inte hela sanningen det heller. För vissa saker vi tar upp ändras faktiskt. Och det är väldigt positivt.
Men det är en skrämmande majoritet av problemen vi tar upp som möts med ursäkter och bortförklaringar. Inget driv, känns det som.

På det, att det inte känns som någon idé att fortsätta att påpeka problem, så är ju skolan full av idioter. Jag orkar inte ens gå in på allt som har hänt idag, jag kan bara säga att jag fick god lust att börja slå och sparka utan att tänka på en viss äcklig människa som trängde sig förbi mig vid bussen. Sträckte ut armen rakt framför ansiktet på mig. Jag fick en god lust att ta tag i den och vrida runt. Runt, runt, runt tills den går av, vilken härlig tanke. Och ja, jag är mordisk. Ja, jag är arg. Ja, jag är kapabel till att göra någon riktigt, riktigt illa vilken dag som helst. Det värsta är att jag kommer inte ens att ånga det.

Imorse på Nationella så skrev jag klart min uppsats på mindre än en timme, renskriven och allt. Det kändes fint. Sen fick jag sitta och läsa tills klockan blev tjugo i tio, och vi fick rast. Då gick jag ut och satte mig, och hade läst klart innan lunch. Vargbröder av Michelle Paver, för er som undrar. Så nu har vi läst ut alla Fiskmåsens böcker. Det är ju massamassa bra.

Iallfall, boken fick mig att nästan-gråta. Den var bra.

I matsalen träffade jag Micki, en av dagens absoluta höjdpunkter. Hon var, som vanligt, hur gullig som helst och vi pratade på ett tag (Alicia hann äta upp på sin tallrik). När jag sa att jag snart skulle komma hem till dem någon dag svarade hon med att hon längtar efter det. Och jag fick översätta en annan sak hon sa (kommer inte ihåg nu) för hennes lärare. Det fick mig att känna mig massa stolt.

Mjaha, vad har hänt annars idag då?

Inte mycket. Inte mycket alls.

Eller så kommer jag bara inte ihåg.

Jag orkar inte med människor just nu. Jag bara gör det inte. Vissa människor är en speciell sak. Dem kan jag babbla hur mycket som helst med. Men det är de där som gör mig Glad, och ni vet ju vilka ni är. Så ni känner er träffade och glada nu, annars biter jag er!

Men jag orkar faktiskt inte bry mig om andra människor. Nej, ni har inte gjort något fel om jag helt plötsligt verkar sur eller ledsen och inte har lust att prata. Nej, jag hatar er inte bara för att jag inte tar ur hörlurarna  när ni kommer. Jag orkar bara inte vara trevlig och social. Ja, jag vet att jag är osocial och kort via mobilen. Men jag orkar inte skriva så långa sms längre. Det bara är så. Jag har inte så mycket att säga, just nu. Om det inte är något jag är arg över. Vilket är mycket, men det mesta är hemligstämplat.

Det fanns en tid när jag trodde att Andrea hjälpte. Att Pappa Pralin hjälpte när jag mådde dåligt. Att orden som står där gör att det är okej att må som henne, att det är okej att inte äta bara för att Andrea beskriver känslan så väl, att "förstår dom inte att det är såhär en Andrea ser ut?" och att den riktiga, det som verkligen är Andrea försvinner med kilon som kommer på henne. Det gick lätt att luras in till att, ja, men, det är ju som det står i den boken, det bara är så, och... Varför inte? Det är ju sådär jag mår. Varför inte också jag?

Men jag vet att Andrea inte hjälper. Inte på det sättet. Hon är ett bevis på hur det kan gå, hur man blir om man låter sig själv må riktigt dåligt. Och visst, man kan inte välja hur man mår... Men det kan man visst det. Om det är något som gör en olycklig, får en att må dåligt, då ska man slå sig fri från det.
Sitter jag och säger, som just har skrivit nästan ett helt inlägg och bara klagat om hur dåligt allt är. Och det känns som om man inte kommer vidare. Och det känns som om man inte hittar sig själv igen. Det känns som om man har försvunnit, och det finns faktiskt bara en enda människa som på-riktigt betyder när allt är som värst, och det är inte människan som det egentligen borde vara, och jag är hemsk som skriver ut det att det är så, men jag bryr mig inte för så är det.
Jag har aldrig påstått att jag är stark. Men jag kommer aldrig att bli så svag som Andrea. Det kanske kan vara nära ibland, men aldrig, aldrig att jag är så svag. Aldrig att jag kommer utsätta någon jag älskar så som Andrea säger sig älska Casper för det hon gör mot honom. Aldrig att jag kommer, hur än osäker på kärleken, vända mig till någon annan. Aldrig att jag kommer göra saker som får den jag älskar att må dåligt och sen skylla på den. Har man problem så reder man upp det, om man verkligen Älskar, man sitter inte tyst, och man vänder sig verkligen inte till någon som är motsatsen till den man från början känt sig sviken av.
Så mycket har jag lärt mig, av systrar, av mamma, av Maj, av Pratflickan, av väldigt många människor, att om man mår riktigt dåligt i ett förhållande, oavsett hur än mycket kärlek, och det inte finns något utrymme för lösningar, kanske man inte vågar, kanske man har gett upp, saksamma, huvudsaken är att OM MAN MÅR DÅLIGT SÅ SER MAN TILL ATT TA SIG UR DET.

Människans enkla regel om överlevnad.
Och alla de som aldrig vågar säga ifrån, som är för mesiga för att säga något, jag kan inte låta bli att bli arg. Jag vill säga något för deras räkning: skrikaskrikaskrika sönder dem tills de börjar säga emot.

Ja, jag kom bort från Andrea. Pappa Pralin.

Men det jag egentligen ville säga med min lilla utläggning om den, är att jag inte förstår hur man kan sjunka till den nivån där nästan ingenting verkar kunna hjälpa och ta en bort ifrån det som gör ont, visst, det är säkert en brist i mig och något jag nog borde öva på att förstå, men jag kan inte förstå hur man kan ge upp det man har i sig som skriker att man inte kan lägga sig ner och ge upp, att man måste fortsätta, att DET SPELAR INGEN ROLL HUR DÅLIGT DU MÅR JUST NU FÖR LIVET FORTSÄTTERFORTSÄTTERFORTSÄTTER OCH KOMMER GÖRA DET, MÄNNISKOR KOMMER FÖRSVINNA OCH NYA TILLKOMMA OCH VAD SOM ÄN ÄR IDAG KOMMER VARA ANNORLUNDA IMORGON SÅLÄNGE DU INTE STÄNGER IN DIG SJÄLV I DIN EGEN LILLA VÄRLD!

Jag antar att det var allt för den här gången... Jag ska nog göra läxor eller så nu. Kanske städa lite. Plocka lite med saker. Lägga mig i sängen och stirra i taket.

Dagens Citat?

"Well I know

You're something else

She said to me

You're something new

But I said

What you know

And what I know

They are two different things"  - I'm Leaving You, The Deadly Snakes. Ode To Joy.

Yours

        Truly

   Mel