MelTheDrog

Tisdag 3/2 2009

Show me

Show me

Show me

How you do that trick

The one that makes me scream

She said

The one that makes me laugh

She said

And threw her arms around my neck

Jag har ett väldigt stort behov av att människor tycker om mig. Att alla ska göra det, var jag än är, vad jag än gör, så vill jag att folk ska tycka att hon där, Elin, ja, henne tycker vi om. Hon är trevlig. Snäll. Rolig. Hjälpsam. Riktigt gullig, faktiskt.
Men det är ju inte så det är. Det är väldigt sällan jag kommer till ställen där folk får varmare känslor för mig. Nu menar vi inte 40 grader i skuggan varma känslor, nu menar vi mera.. 15 grader i solen? Jo, runt det sträcket ja. Det är väldigt, väldigt bra om vi hamnar däromkring. Åtminstone.

Eller, så anstränger jag mig, och det kan jag göra på platser jag vet att jag inte ska vara på speciellt ofta eller länge. Då kan jag vara precis sådär trevlig och vänlig som det kan behövas av lilla mig, för att människor ska tycka om mig. Sen kan jag ju vara sprittande, språngande hyperaktiv, hoppa runt och prata och skratta och helt enkelt vara allmänt psycho så att ingen förstår någonting, kanske inte ens jag själv. Men när jag pratar med människor, träffar nya människor och så, så måste jag välja själv hur jag vill framställa mig i den människans ögon. Jag kan välja att visa PsychoMel, och låta människor få intrycket av att det alltid är fart på mig men att jag oftast inte får något gjort. Jag kan välja att visa SeriösaMel, vilket inte många har sett (om de inte har glott in på mina SO-lektioner när jag och Jenny har våra fina diskussioner). Eller så kan jag ju alltid plocka fram BlygaMel. Heh, henne blir tydligen människor rädda för. Eller, ja, Angelica blev det. Men det är en annan historia.

Show me how you do it

And I promise you
I promise that I'll run away with you

I'll run away with you

Det viktiga, det är att jag själv får chanson att väga av och känna vilken del av mig jag vill dra fram först. Visst, väldigt falskt blablabla, men hur är det själv då? Visst beter man sig annorlunda i olika situationer?
Jag känner att jag har slutat säga "jag gör inte det, jag gör inte det heller" och så, för det beror helt enkelt på vilken situation jag är i och vilka känslor jag har. Jag vet att jag beter mig som ett svin då&då, men när jag gör det, så är det av anledningar som jag inte känner för att sprida ut över hela världen. Möjligtvis till människor som är inblandade, om jag tycker om dem, men inte annars. Nu kom jag nästan bort från något jag fick för mig att jag ville ha sagt...

Det känns som att ibland, i vissa personers närvaro, så har jag ingen valmöjlighet om vilken del av mig som jag ska presentera. Till exempel, så var det inte alls länge sen som jag kände mig tvungen att ta fram PsychoMel. Vid samma tillfälle så kände jag mig nedvärderad i ålder, till en väldigt liten flicka vars åsikt inte spelade någon som helst roll. Det är faktiskt inte alls sällan jag känner så, som att jag blir stämplad som liten och ovetande, och därför behöver man inte bry sig om vad jag säger.

Spinning on that dizzy edge

I kissed her face and kissed her head
And dreamed of all the different ways

That I had to make her glow

StorebrorGud sa någon gång till mig, ungefär den här tiden förra året (Jag tror jag har skrivit upp det någonstans, men orkar inte leta reda på det. Det var iallfall tillräckligt varmt för att trava runt utomhus.) att det antagligen handlar om ordval, uppförande och allt annat det där som han sa. Jag har inte tänkt på det sådär överdrivet mycket förrän alldeles nyligen, då något hände (kommer inte ihåg vad) som gjorde att jag greps av samma, irriterande känsla av att inte bli lyssnad på när jag försöker säga något.

"Det spelar inte någon roll vad jag säger, för människor lyssnar ändå inte på mig. De gör det bara inte. Det är som om att jag är en irriterande femåring som inte har något vettigt att komma med. Det är därför jag håller inne med mina små sanningar och tankar. För att när jag väl säger något, så blir det helt enkelt bortviftat som ännu mer babbel från min sida. Obetydligt, närapå irriterande babbel."

Vad Pratflickan svarade på min lilla utläggning, det tänker jag inte skriva här. Och f'resten så innehöll det så mycket olika svängningar i rösten att den mesta innebörden ändå skulle gå förlorad.

Jag är väldigt ofta oseriös, och människor tar mig helt enkelt inte på allvar när jag är allvar. Det bara är så. Och det har jag väl, mer eller mindre, accepterat. Att när jag verkligen känner för att prata, då ska jag vända mig till de där som känner SeriösaMel, för de har en förmåga att faktiskt lyssna på vad jag säger.
Och visst, nu låter det som jag nedvärderar alla jag har roligt med och trivs med. Men det är inte alls så jag menar. Liksom, Angelica känner mig grymt bra. Och henne har jag alltid roligt med. Varje gång vi ses. Henne kan jag prata med, så fort det är minsta lilla problem. Hon lyssnar. Gabriel är jag, väldigt ofta, otroligt flummig med. Men när jag behöver prata, då lyssnar han.

Why are you so far away

She said

Why won't you ever know

That I'm in love with you

That I'm in love with you

Men det som stör mig mest, egentligen, det är att även om det är människor som verkligen känner mig, som älskar mig, så förväntas jag bete mig på ett speciellt sätt. Och visst, jag är förutsägbar. Rent av tråkig, ibland. Men det betyder väl ändå inte att jag inte ska kunna välja vilket humör jag vill vara på, hur jag vill bete mig? Om jag skulle få världens knäpp och börja vara SeriösaMel, vad skulle resten av världen säga då? Jag har nämligen en stor lust att bli det, och fortsätta vara det. Eller, ja, till viss del. Sen får vi ju ta hänsyn till att Alicia finns, och henne kan man knappt vara seriös med. Ibland. När hon kommer med sina otroligt fina, uppskattade kommentarer då&då.
"Jag tyckte inte om Clownen, inte nångång när ni var ihop. Men nu stöttar jag dig fullt ut."

Hon är verkligen ett lyckopiller.

Meen. Nu kom jag bort från ämnet igen! Det var inte alls det jag skulle babbla om. Även om det går att babbla väldigt mycket om Alicia!

Det som utlöste den här lilla ihopkrånglade saken av konstiga funderingar, var att jag känner att på grund av press från "mina" människor att vara på ett speciellt sätt, har fått väldigt konstiga relationer till andra människor, och att det inte är bra alls för min del. Och att jag inte vill vara en sådan människa. Och att jag inte tänker vara så längre. Att jag helt enkelt tänker se till att bete mig så att jag mår bra och sen så får andra rätta sig efter det. Så om jag bestämmer mig för att vara SeriösaMel en dag, så får folk ta det. Även om de försöker få mig att hoppa runt, att tigga om glass eller choklad, eller springa efter böcker att läsa. För det är faktiskt inte alltid jag är på humör för det.

Och f'resten... Bara för att jag uttrycker mig barnsligt ibland (ofta) så gör väl inte det mina känslor till mindre betydande?

You

Soft and only

You

Lost and lonely

You

Strange as angels

Dancing in the deepest oceans

Twisting in the water

You're just like a dream
You're just like a dream

Vi hade Nationella I svenska idag, och jag har en känsla av att Tina kommer att halshugga mig när hon ser mitt resultat. Men det var läsförståelse, och det går bara inte! Även om det kommer bli ännu värre med uppsatsen... Jag kan verkligen inte skriva en argumenterande uppsats, och när jag försöker så blir det oftast bara ett virrvarr, som det blev här uppe.
Jag upprepar samma sak, jag får oftast inte flyt när jag skriver, jag snöar in mig på ett spår och uttrycker mig på ett sätt som får varenda människa att missuppfatta vad jag menar... Jag är inte bra på uppsatser, okej? Däremot, om jag skulle välja novellen... Men det har Tina redan klargjort att, hur bra betyg jag än får på den, så ska hon nog se till att jag hamnar på ett knappt G i svenska, om jag väljer novellen på det provet. Det har vi på torsdag. Så det blir till att försöka sätta sig ner och verkligen inte tänka på annat. USCH!!

Som sagt, vi hade Nationella i svenska.
Det här har varit en av de där dagarna som har varit upphängda på rutin. Upp när far ringde, ner, ordna frukost, upp, fem minuters läsning i sängen, ner igen och göra sig iordning, upp, packa väskan, fixa till mp3n så att sladdarna hänger så bra som möjligt (Innanför tröjan, hörlurarna ska vara upphängda i ett halsband, helst Alicias läderhalsband. Som sitter på mig. Inte Alicia.) Så, på med ytterkläder. Trava ut i morgonkylan. Idag behövdes faktiskt ingen ficklampa, för det var tillräckligt ljust ändå. Meddela grannflickan att tyvärr, men det är Nationella och jag är nervös, du får sitta själv, prata inte med mig. Nästan precis när vi kommit upp vid busshållplatsen kommer bussen. På den, se att min&Angelicas plats är upptagen, ta en annan, en bit bakom. Ta fram boken (en av världens tråkigaste!) och läsa.

I skolan var det pang på in och sätta sig där jag vet att Icka satt förra året innan hennes prov. Skickade iväg ett sms som sa hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag behöver ha henne hos mig för att orka med allt äckligt BAJS som händer överallt. När det levererats och vi mottagit dagens första från Mary så stängde vi av mobilen, travade in i Svenska/SO-salen och satte oss vid bänken närmast dörren. (Ifall det skulle börja brinna.. Jag VET att det är smartare att sitta vid ett fönster då, men dörren känns säkrare.) Hur själva provet gick vet jag inte. Efter att jag kommit hem så avlämnade jag rapport till Maj (som ligger hemma och är förkyld) och efter det så kommer jag ihåg provet som ett blurr. Jag vet två av frågorna och mina svar, mest för att jag skäms över hur totalt osammanhängande och patetiska de var.

Resten av dagen var ungefär som alla mina dagar är nuförtiden: förutsägbart grå. Förutom stunderna med Alicia, för hon ÄR ett totalt Lyckopiller.
"Var glad. Du behöver inte förklara, var bara glad."

Och liksom.. Lunchen idag var ju totalt GOS. Men det får jag inte prata om. Tihi. Hemligheter, hemligheter. Men ni älskar mig väldigt mycket ändå!

Daylight licked me into shape

I must have been asleep for days

And moving lips

To breathe her name

I opened up my eyes

And found myself alone

Alone
Alone

Imorgon är det en väldigt hemsk sak som kallas för idrottsdag. Det är egentligen bara ett sätt för lärarna att slippa ha lektioner och mysa över hur roligt det är att se eleverna torteras. Men vi små stackars oskyldiga själar som faktiskt försöker? Äschdå. The greater good. MUÄ! Jag har deras röster på hjärnan så fort jag hör det. Den filmen ska också upp på listan!!

Iallfall. På förmiddagen så har vi valt ki-box, och sen är det en massa jobbig föreläsning om hälsa (kommer ni ihåg hur vi spenderade förra året? Ah, minnen, minnen..) i en timme innan lunch, sen lunch en timme och sen promenad... Vi får se hur allt blir. Jag menar, det är ju ingen nyhet för någon hur förtjust Mel är i idrott där man måste samarbeta (om det inte utförs med Angelica) och i officiella duschrum. Det är inte så mycket att folk kan se hennes kropp, eftersom det ändå bara är kvinnor/tjejer där inne, men det är att hon själv inte kan se något (man duschar inte med glasögon på) och måste stå och fumla runt efter knappar att få igång duschen med, inte se konstiga saker i golvet och nästan ramla... Men vi överlever det med.

Above a raging sea

That stole the only girl I loved

And drowned her deep inside of me

Jag är rädd för att jag inom en snar framtid kommer att börja spotta ur mig noveller igen. Jag känner igen klådan i fingrarna, och tankarna i huvudet. Scenerna som måste ut. Ibland kan en hel dag upptas av bara en halvtimme i någon annans värld om jag inte får skriva den ur mig. Jag menar, Lägenhetsvandring är väl knappt ett helt A4 datorskrivet, och handlar om ungefär två timmar i killens liv, men det tog ändå upp fyra dagar av min tid att se hans kaffekopp, som har en liten spricka i handtaget och små fläckar av torkat kaffe kring kanten, färgen på väggen, att skåpen är smutsiga och det där soptunnan står är lite öppet, precis tillräckligt för att skymta en gammal disktrasa. Fönstren är lite smutsiga, blir strimmiga av regnet. Tvn står på (som bakgrundsljud) och meddelar om den ena katastrofen efter den andra. Bordet han sitter vid ibland är trärent, rätt mörkt och välanvänt.

Gah, att de där rummen fortfarande finns i mitt huvud. Ändå så är inget av det ni just har läst faktiskt med i novellen (om man ens kan kalla den det.). Det nämns, till exempel, inte ett ljud om tvn, eller att fönstren blir strimmiga av regnet. Det nämns absolut ingenting om att tjejens smutskläder ligger i en liten hög utanför toaletten, och varje gång han går förbi skymtar han hennes bh, vilket ger honom en stöt av ångest i kroppen. Okej, det behövde ni kanske inte veta, men så är det. Inget av det nämns. Jag har nästan inga detaljer alls. Lägenhetsvandring är inte bra skriven, men alla de där detaljerna tog upp mitt huvud tills jag höll på att bli galen. Att bara kort skriva ut hans rastlösa vandring och en (mycket) liten del av hans tankar hjälpte koncentrationen något otroligt.

Och nej, om ni inte har läst den så får ni inte heller läsa den. Om ni inte lyckas komma över min svenskapärm, för ni vet ju att mappen märkt "Klara" är det bara pang på att snoka i.

You

Soft and only

You

Lost and lonely

You

Just like heaven

Jag är nu inne på mitt fjärde datorskrivna A4. Arial 9-punkter bajs. Det tycker jag är rätt bra presterat. Speciellt för någon som EGENTLIGEN bara vill läsa. Såld av Natasja T. och Vera Efron, som vi har fått låna av Fiskmåsen, håller vi på med nu. Sen, när vi har tid, tar vi en räd eller två mot Pappa Pralin. Det går helt enkelt inte att hålla händerna borta ifrån den!
Antagligen kommer ett till inlägg snart i stil med det jag la ut på någon blogg i somras, full med citat och nånslags förklaring till varför jag vill dela med mig av dem. Och jag tycker fortfarande att ni ska läsa Anna Jörgensdotters böcker, om ni inte har gjort det!!

Dagens Citat?

" "Du är en centrifug, Andrea", sa EvaBritt.

"Som fylls och töms och fylls och töms och rör sej runt, runt, snabbare och snabbare", fyllde Andrea i.

"Nej! Som är så full av färger att färgerna inte syns."

Om man bara lägger i vita eller svarta kläder då?" - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, kap. stortorget (höst 1996), sid. 297

Yours

        Truly

   Mel