Den vackraste Mel ni har sett
Tisdag 11/11 2008
Hennes hår är kort, tråkbrunt och står upp med hjälp av diverse kemikalier. Eller, borde stå upp. Hon går uppför en trappa i skolan, men är inte riktigt där än. Själva hon är borta.
Man kan se det i hennes ögon, hennes blick. Den är inte riktigt levande.
De tunga vinterkängorna hon har på fötterna håller fast henne vid marken. Vid det smutsiga, orangebruna golvet i skolan. Det är åtminstone så hon tänker. Att om inte kängorna vore så tunga så skulle hon flyga iväg, långtlångt bort. För idag är hon Lätt. Utan tyngd alls. Hon är för bra för det här stället, på tok för bra på alla sätt. Hon är väldigt mycket bättre än de flesta i korridoren framför henne.
Det är en speciell sak med skolkorridorer:
Man måset gå jävligt rak för att inte falla ihop i en liten hög. Man kan inte tänka på att kajalen inte blev som den skulle. Kan inte tänka på hur man ser ut. (Om tröjan skymmer fettbulan eller inte.) Börjar man tänka på det, börjar man att oroa sig, då blir man snabbt till den där lilla högen. Då överlever man inte skolan. Då kommer man ut till Friheten som en tommare slags människa än vad som är nödvändigt.
Om man istället tänker att "det här är min värld", då. Då.
Plötsligt blir hela världen mindre. Nä. Det är människorna som blir mindre. Blickar glider bort, glider av. Drunknar i meningslöshetens hav. Möter någon ens blick, då viker man inte undan, för man orkar stå emot. Beroende på person och tillfälle så finns det, självklart, olika slags blickar.
Förstochfrämst så har de flesta blickar en sak gemensamt: Håll. Dig. Borta.
Sen finns det ju också de där som man Vill. Människor som man tycker om. Och dem ger man de Glada blickarna, de Glada leendena. De människorna kramar man på. Tar hand om. Och kanske förväntar man sig av vissa av dem att de är där när alltalltallt sviker.
Självklart är det så, att olika av de här människorna gör det olika mindre svårt att Le. För även om man tycker om personer, så kan de inte alltid bota Tomheten. De kan (faktiskt) inte alltid göra det musiken är så bra på: dämpa ekandet inuti. Och sen finns det ju några som verkligen får en att LE, utan svårigheter, trots att. De människorna är sällsynta, så dem MÅSTE man hålla i, utan att det blir för mycket. För då kan man skrämma bort dem.
Sen är det ju det faktumet att människor väntar på en som gör det ännu lite lättare att sträcka på ryggen, se rakt fram eller möta blickar. Det finns människor som vill att jag kommer och pratar med dem, hur och varför de vill det har jag ingen aning om, men de gör det. Bara att någonstans veta det gör det möjligt att spänna ögonen i en jobbig person, tänka: HÅLL KÄFT!, tänka: GE DIG!, tänka: DRA ÅT HELVETE!, för man vet att det inte spelar roll vad just den människan tycker, för det finns andra som tycker om en och det betyder att man är värd att tycka om, trots fel&brister.
Det kan göra en tusen gånger starkare.
Tusen gånger bättre.
Allt det tänker hon där hon går uppför några trappsteg, genom korridoren en bit, in till sitt arbetslag och fram till sitt skåp. Hon ställer ner väskan, knäpper upp den bruna kappan och drar av sig den. När den är inhängd så känner hon igenom sina fickor, både i kappan och på jeansen. Plockar över mobilen, sånt hon behöver, till axelväskan. Stänger skåpet, a n d a s, och går bort till Hörnan.
Där sitter en underbar människa och lyssnar på musik. Den första lektionen ska snart börja. Efter några blickar på varandras skor bestämmer sig de två flickorna för att byta.
När hon sedan vandrar bort på lektion utan de tunga kängorna så flyger hon inte. Hon lätter inte ens en centimeter från golvet. Istället känner hon sig med nertyngd än någonsin.
Dagens Citat?
"Vi är bara sex killar i skolan!" - Angelica. Underbart, Icks. Underbart!!
Yours
Truly
Mel
Hennes hår är kort, tråkbrunt och står upp med hjälp av diverse kemikalier. Eller, borde stå upp. Hon går uppför en trappa i skolan, men är inte riktigt där än. Själva hon är borta.
Man kan se det i hennes ögon, hennes blick. Den är inte riktigt levande.
De tunga vinterkängorna hon har på fötterna håller fast henne vid marken. Vid det smutsiga, orangebruna golvet i skolan. Det är åtminstone så hon tänker. Att om inte kängorna vore så tunga så skulle hon flyga iväg, långtlångt bort. För idag är hon Lätt. Utan tyngd alls. Hon är för bra för det här stället, på tok för bra på alla sätt. Hon är väldigt mycket bättre än de flesta i korridoren framför henne.
Det är en speciell sak med skolkorridorer:
Man måset gå jävligt rak för att inte falla ihop i en liten hög. Man kan inte tänka på att kajalen inte blev som den skulle. Kan inte tänka på hur man ser ut. (Om tröjan skymmer fettbulan eller inte.) Börjar man tänka på det, börjar man att oroa sig, då blir man snabbt till den där lilla högen. Då överlever man inte skolan. Då kommer man ut till Friheten som en tommare slags människa än vad som är nödvändigt.
Om man istället tänker att "det här är min värld", då. Då.
Plötsligt blir hela världen mindre. Nä. Det är människorna som blir mindre. Blickar glider bort, glider av. Drunknar i meningslöshetens hav. Möter någon ens blick, då viker man inte undan, för man orkar stå emot. Beroende på person och tillfälle så finns det, självklart, olika slags blickar.
Förstochfrämst så har de flesta blickar en sak gemensamt: Håll. Dig. Borta.
Sen finns det ju också de där som man Vill. Människor som man tycker om. Och dem ger man de Glada blickarna, de Glada leendena. De människorna kramar man på. Tar hand om. Och kanske förväntar man sig av vissa av dem att de är där när alltalltallt sviker.
Självklart är det så, att olika av de här människorna gör det olika mindre svårt att Le. För även om man tycker om personer, så kan de inte alltid bota Tomheten. De kan (faktiskt) inte alltid göra det musiken är så bra på: dämpa ekandet inuti. Och sen finns det ju några som verkligen får en att LE, utan svårigheter, trots att. De människorna är sällsynta, så dem MÅSTE man hålla i, utan att det blir för mycket. För då kan man skrämma bort dem.
Sen är det ju det faktumet att människor väntar på en som gör det ännu lite lättare att sträcka på ryggen, se rakt fram eller möta blickar. Det finns människor som vill att jag kommer och pratar med dem, hur och varför de vill det har jag ingen aning om, men de gör det. Bara att någonstans veta det gör det möjligt att spänna ögonen i en jobbig person, tänka: HÅLL KÄFT!, tänka: GE DIG!, tänka: DRA ÅT HELVETE!, för man vet att det inte spelar roll vad just den människan tycker, för det finns andra som tycker om en och det betyder att man är värd att tycka om, trots fel&brister.
Det kan göra en tusen gånger starkare.
Tusen gånger bättre.
Allt det tänker hon där hon går uppför några trappsteg, genom korridoren en bit, in till sitt arbetslag och fram till sitt skåp. Hon ställer ner väskan, knäpper upp den bruna kappan och drar av sig den. När den är inhängd så känner hon igenom sina fickor, både i kappan och på jeansen. Plockar över mobilen, sånt hon behöver, till axelväskan. Stänger skåpet, a n d a s, och går bort till Hörnan.
Där sitter en underbar människa och lyssnar på musik. Den första lektionen ska snart börja. Efter några blickar på varandras skor bestämmer sig de två flickorna för att byta.
När hon sedan vandrar bort på lektion utan de tunga kängorna så flyger hon inte. Hon lätter inte ens en centimeter från golvet. Istället känner hon sig med nertyngd än någonsin.
Dagens Citat?
"Vi är bara sex killar i skolan!" - Angelica. Underbart, Icks. Underbart!!
Yours
Truly
Mel
Kärleken hade en önskan från början & lite till
Torsdag 30/10 2008
Okej, jag känner att några citat är på sin plats.. Kommer inte ihåg från när, men vet att det var en torsdag.
"Jag kommer inte ihåg citatet, men det var logiskt." - GosAnna.
Mel: "Så går snabeln upp här.. Så är det två ögon här bredvid.... Och sen.. Där är en snabelkotte!"
Alicia: "Sluta, SLUTA! Ser du inte vad du gör?"
M: "Jamen, ser du nite att det är en snabelkotte? Så ska snabeln vara rynkig längst ut, för det är snablar.."
A: "SLUTA!"
"Jag har mig själv och jag tvekar inte att använda mig!" - Alicia
Mel: "Visst är jag fiiiiin?"
Alicia: "Du, fin... Vardå nånstans?"
M: "Där du inte kan se!"
"Gå på toa, tänk på mig!" - Mel
Alicia: "Liksom.. De måste överdriva!"
Mel: "Kanske.. Men liksom... Hur vet man det?"
A: ". . . Jag tycker vi prövar!"
M: "JA! Vi går runt och sparkar folk på kuken!
"Jag tycker frestelsen är god, men inte själva Janssonsen." - Ellinor.
"Det är lite smetigt fortfarande, men du kan få peta!" - Goslärare vänd till Mel.
Anyway.
Man ska inte tänka för mycket på kärlek, den blir lätt så liten mot allt det andra. Fast, själva känslan räcker väl? Att: Vara Kär. Det kan jag väl få tro, va?
(Tro och Veta är inte samma sak! Till exempel så kan jag VETA att man måste ha vissa saker gemensamt för att det ska fungera i längden. Då kan jag väl få TRO att det är något man växer i, det här med g e m e n s a m h e t, att det är något som löser sig med tiden!?
Att om bara känslan är stark nog, då kan det gå Trots Att. Man kan ju faktiskt lära sig saker av varandra, hitta egna saker det Magiska Vi:et kan göra.)
Jag gör det, tror att det räcker.
Fast sen så kan man ju vara Rädd också. Att vara för mycket i allt. Att man är någon som är lätt att tröttna på.
"Och den där rösten som säger åt henne att om hon tvivlar på deras kärlek så är den inte på riktigt, kan han inte förstå att den nog har rätt?" - Isabel.
Men så ÄR det inte, Isabel. Snälla, vackra flicka. Lyssna inte på deras röster. LEV. Vi tvivlar ju på ALLA. Eller hur? Varenda människa som finns på den här jorden tvivlar vi på. That's life. Eller något. Det kan ju vara på-riktigt ändå, right?
"Kärleken hade en önskan från början. Kärleken önskade att göra människor glada. Kärleken ville så hemskt gärna vara självklar! Sen blev det helt snett. Sen blev det Ägandebehov. Att säga MIN och DIN och FOREVER. Sen blev det Svartsjuka. Grym Osäkerhet och Otrohet. Sen blev det som att Kärlekens Väsen var Svek, Att Göra Illa. Sen var folk ihop (hela dagar, hela nätter!) utan att ens krama varann." - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, sid. 96, kap. AMERIKANSK ROMANTISK DRAMAKOMEDI.
Det här med att Ta Hänsyn. Att inte säga något till någon, något man Vet skulle Såra. Nu pratar vi inte om att förklara hur ful en tröja ser ut på en kompis. Nu handlar det om större saker. Att säga "Hey, du, jag vill nog vara utan dig ett tag.." till någon som man har haft såpass länge. (Ni som behöver Veta, ni Vet. Andra behöver inte bry sig.)
Hur gör man det? Människan Borde ha en stark roll i mitt liv, men har inte det. Hur förklarar man sånt, egentligen?
By the way: I've got another confession to make....
"Det känns.." börjar jag, gråten redan påväg, "det känns som om jag..." svälja hårt. "Jag vet inte. Eller, kanske.", tredje gången gillt, right?, "Det känns som om jag har blivit dumpad av hela världen. Nä, okej, inte dumpad, men..."
Förstår du inte att det gör ont när du rör vid mig? När du pratar med mig?
Förstår ni inte att jag vill skrika det på hela världen just nu?
Förstår ni inte att jag känner mig... Ensam? Kanske. Jag liksom smakar på ordet. Ensam. Känner jag mig ensam?
Just nu. Ja, jo, faktiskt. Lite. Okej? Cool? Kan jag inte få göra det? Måste jag, ovanpå, känna mig elak mot Underbara människor? Människor överhuvudtaget. Ska jag känna mig som att jag är otroligt elak på dem, när jag inet kan rå för att jag känner mig ensam?
Jag borde inte känna mig ensam, inte när jag älskar någon, inte när jag närsomhelst får ringa Underbaraingar och Prata.
Ensamheten; ett odjur.
Rädslan; välbekant.
Jag känner mig.. övergiven. Nej, nej. Inte av någon av er. Eller, jo, delvis, men det är en annan historia. Men jag känner mig övergiven av mig själv. För att... Jag vet inte riktigt.
(Förresten är jag kanske bara hungrig.)
Du är en idiot, Elin.
"Man får aldrig säja, Sonja, att någon är en idiot."
Och jag kan höra den, rösten, SonjaMelElinrösten, och den säger:
MEN OM JAG SOMNAR I MITT HUVUD DÅ!!!??
Om jag gör det, somnar i mitt huvud. Ingen att förena sig emot. Ingen Mel.
Jag vet inte vad jag håller på med.
Jag vet fan inte vad jag lever på. Hur jag lever. Att jag lever. Fel, igen. Fuck, jag känner mig otacksam nu.
SÅHÄR:
"Jag menade inte att du inte är tillräcklig, menade att jag ändå känner mig tom, menade inte att det är ditt fel, förmodligen ingens fel, ville bara säja att jag känner mej så ensam, vill att vi ska vara så nära varandra som inga nånsin varit, sådär så att inget kan få plats emellan våra hudar, bara kläder bara svett." - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, sid. 167, kap. pappa kom hem då/och säj att jag är vacker.
Men just nu vill inte Mel vara med på det mer. Livet. Att: Leva. Och det är inget jag bara säger, det är så. Och nu känner Mel att elaka tankar sitter åt i kroppen.
Naninani!
Dagens Citat?
"All my life
I've been searching for something
Something never comes
Never leads to nothing
Nothing satisfies
But I'm getting close
Closer to the prize at the end of the rope." - All My Life, Foo Fighters.
Yours
Truly
Mel
Okej, jag känner att några citat är på sin plats.. Kommer inte ihåg från när, men vet att det var en torsdag.
"Jag kommer inte ihåg citatet, men det var logiskt." - GosAnna.
Mel: "Så går snabeln upp här.. Så är det två ögon här bredvid.... Och sen.. Där är en snabelkotte!"
Alicia: "Sluta, SLUTA! Ser du inte vad du gör?"
M: "Jamen, ser du nite att det är en snabelkotte? Så ska snabeln vara rynkig längst ut, för det är snablar.."
A: "SLUTA!"
"Jag har mig själv och jag tvekar inte att använda mig!" - Alicia
Mel: "Visst är jag fiiiiin?"
Alicia: "Du, fin... Vardå nånstans?"
M: "Där du inte kan se!"
"Gå på toa, tänk på mig!" - Mel
Alicia: "Liksom.. De måste överdriva!"
Mel: "Kanske.. Men liksom... Hur vet man det?"
A: ". . . Jag tycker vi prövar!"
M: "JA! Vi går runt och sparkar folk på kuken!
"Jag tycker frestelsen är god, men inte själva Janssonsen." - Ellinor.
"Det är lite smetigt fortfarande, men du kan få peta!" - Goslärare vänd till Mel.
Anyway.
Man ska inte tänka för mycket på kärlek, den blir lätt så liten mot allt det andra. Fast, själva känslan räcker väl? Att: Vara Kär. Det kan jag väl få tro, va?
(Tro och Veta är inte samma sak! Till exempel så kan jag VETA att man måste ha vissa saker gemensamt för att det ska fungera i längden. Då kan jag väl få TRO att det är något man växer i, det här med g e m e n s a m h e t, att det är något som löser sig med tiden!?
Att om bara känslan är stark nog, då kan det gå Trots Att. Man kan ju faktiskt lära sig saker av varandra, hitta egna saker det Magiska Vi:et kan göra.)
Jag gör det, tror att det räcker.
Fast sen så kan man ju vara Rädd också. Att vara för mycket i allt. Att man är någon som är lätt att tröttna på.
"Och den där rösten som säger åt henne att om hon tvivlar på deras kärlek så är den inte på riktigt, kan han inte förstå att den nog har rätt?" - Isabel.
Men så ÄR det inte, Isabel. Snälla, vackra flicka. Lyssna inte på deras röster. LEV. Vi tvivlar ju på ALLA. Eller hur? Varenda människa som finns på den här jorden tvivlar vi på. That's life. Eller något. Det kan ju vara på-riktigt ändå, right?
"Kärleken hade en önskan från början. Kärleken önskade att göra människor glada. Kärleken ville så hemskt gärna vara självklar! Sen blev det helt snett. Sen blev det Ägandebehov. Att säga MIN och DIN och FOREVER. Sen blev det Svartsjuka. Grym Osäkerhet och Otrohet. Sen blev det som att Kärlekens Väsen var Svek, Att Göra Illa. Sen var folk ihop (hela dagar, hela nätter!) utan att ens krama varann." - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, sid. 96, kap. AMERIKANSK ROMANTISK DRAMAKOMEDI.
Det här med att Ta Hänsyn. Att inte säga något till någon, något man Vet skulle Såra. Nu pratar vi inte om att förklara hur ful en tröja ser ut på en kompis. Nu handlar det om större saker. Att säga "Hey, du, jag vill nog vara utan dig ett tag.." till någon som man har haft såpass länge. (Ni som behöver Veta, ni Vet. Andra behöver inte bry sig.)
Hur gör man det? Människan Borde ha en stark roll i mitt liv, men har inte det. Hur förklarar man sånt, egentligen?
By the way: I've got another confession to make....
"Det känns.." börjar jag, gråten redan påväg, "det känns som om jag..." svälja hårt. "Jag vet inte. Eller, kanske.", tredje gången gillt, right?, "Det känns som om jag har blivit dumpad av hela världen. Nä, okej, inte dumpad, men..."
Förstår du inte att det gör ont när du rör vid mig? När du pratar med mig?
Förstår ni inte att jag vill skrika det på hela världen just nu?
Förstår ni inte att jag känner mig... Ensam? Kanske. Jag liksom smakar på ordet. Ensam. Känner jag mig ensam?
Just nu. Ja, jo, faktiskt. Lite. Okej? Cool? Kan jag inte få göra det? Måste jag, ovanpå, känna mig elak mot Underbara människor? Människor överhuvudtaget. Ska jag känna mig som att jag är otroligt elak på dem, när jag inet kan rå för att jag känner mig ensam?
Jag borde inte känna mig ensam, inte när jag älskar någon, inte när jag närsomhelst får ringa Underbaraingar och Prata.
Ensamheten; ett odjur.
Rädslan; välbekant.
Jag känner mig.. övergiven. Nej, nej. Inte av någon av er. Eller, jo, delvis, men det är en annan historia. Men jag känner mig övergiven av mig själv. För att... Jag vet inte riktigt.
(Förresten är jag kanske bara hungrig.)
Du är en idiot, Elin.
"Man får aldrig säja, Sonja, att någon är en idiot."
Och jag kan höra den, rösten, SonjaMelElinrösten, och den säger:
MEN OM JAG SOMNAR I MITT HUVUD DÅ!!!??
Om jag gör det, somnar i mitt huvud. Ingen att förena sig emot. Ingen Mel.
Jag vet inte vad jag håller på med.
Jag vet fan inte vad jag lever på. Hur jag lever. Att jag lever. Fel, igen. Fuck, jag känner mig otacksam nu.
SÅHÄR:
"Jag menade inte att du inte är tillräcklig, menade att jag ändå känner mig tom, menade inte att det är ditt fel, förmodligen ingens fel, ville bara säja att jag känner mej så ensam, vill att vi ska vara så nära varandra som inga nånsin varit, sådär så att inget kan få plats emellan våra hudar, bara kläder bara svett." - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, sid. 167, kap. pappa kom hem då/och säj att jag är vacker.
Men just nu vill inte Mel vara med på det mer. Livet. Att: Leva. Och det är inget jag bara säger, det är så. Och nu känner Mel att elaka tankar sitter åt i kroppen.
Naninani!
Dagens Citat?
"All my life
I've been searching for something
Something never comes
Never leads to nothing
Nothing satisfies
But I'm getting close
Closer to the prize at the end of the rope." - All My Life, Foo Fighters.
Yours
Truly
Mel
Mary fick inte sova med mina möss!
Torsdag 30/10 2008
Det här höstlovet har varit det värsta på... väldigt länge.
Eller själva början var ju bra. Att åka hem till Gabriel i fredags och sova över. Jag fick träffa min Storebror Gud, och låna ut min bok Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter till honom. (Han får alltså läsa alla mina kommentarer. På något vis känns det helt okej, fast samtidigt inte. Jag menar, jag kan ju stå för mina kommentarer, men just med Storebror är det lite.. skrämmande att låta honom läsa. För han skulle kanske kunna Förstå. Och Vågar Mel verkligen det?) Gabriel har skaffat en egen Änglarnas Syster nu. Med positivt resultat..
Ja, sen att komma hem var ju inte det bästa, men vi körde igång med Operation Städa Rummet... Behöver jag verkligen förklara hur det ser ut nu?
Sen var Angelica här i tisdags. Vi glodde Nightmare Before Christmas, matade fåren och bakade bondkakor. Eller, jag bakade och hon läste recept. Det känns konstigt att tänka att det (antagligen) var sista gången hon var här på väldigt länge. Vi får se hur allt blir.
Igår då, hur har igår varit? Jag blev väckt vid sju-tiden av att taxen Astor kom klamprades uppför trappan och tassandes mot mitt rum. Först trodde han uppenbarligen att jag sov, eftersom han var påväg ner igen. Så ropade vi lite på honom och snart hade jag alltså en varm tax i sängen. Runt tio masade vi oss upp och fixade med saker.
Runt tre, fyra någon gång skulle Gabriel komma. Väl i Hallsta fick han reda på att bussen var trasig. Altlså skulle han itne komma eftersom nästa buss inte gick förrän vid fem-tiden. Samtidigt som hans mamma skulle komma hem. Sen kom en ersättningsbuss och han skulle komma. Sen ställde sig en jävla idiot och slog på bussen så att den åkte iväg. Alltså blev det inten Gabriel igår. Förhoppningsvis idag.
Förra gången när jag åkte till mor så lämnade jag en soppåse utanför sophinken på mitt rum. Syftet var att ta ut den och slänga. I morgonens dimma glömde jag det och när jag kom hem så märkte jag att det hade varit möss/råttor i soppåsen. Ut med den.
Det här var på den tiden vi hade hopp för att Mary skulle få komma upp över höstlovet. Därför gav jag henne ett löfte om att hon skulle få sova med mina möss.
Nu har far lagt ut råttgift och ett eller flera djur av gnagarfamlijen har lagt sig att ruttna i väggen till min garderob. Som tur är kan man stänga dörren. Det står nu tre klädbackar på golvet som redan är svårt att hitta gå-plats på..
Men lukten börjar åtminstone gå bort. Fast Mary får inte sova med mina möss.
Nu ska Mel nana. Det här är min fjärde blogg. Hoppas den överlever.
Nani
Det här höstlovet har varit det värsta på... väldigt länge.
Eller själva början var ju bra. Att åka hem till Gabriel i fredags och sova över. Jag fick träffa min Storebror Gud, och låna ut min bok Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter till honom. (Han får alltså läsa alla mina kommentarer. På något vis känns det helt okej, fast samtidigt inte. Jag menar, jag kan ju stå för mina kommentarer, men just med Storebror är det lite.. skrämmande att låta honom läsa. För han skulle kanske kunna Förstå. Och Vågar Mel verkligen det?) Gabriel har skaffat en egen Änglarnas Syster nu. Med positivt resultat..
Ja, sen att komma hem var ju inte det bästa, men vi körde igång med Operation Städa Rummet... Behöver jag verkligen förklara hur det ser ut nu?
Sen var Angelica här i tisdags. Vi glodde Nightmare Before Christmas, matade fåren och bakade bondkakor. Eller, jag bakade och hon läste recept. Det känns konstigt att tänka att det (antagligen) var sista gången hon var här på väldigt länge. Vi får se hur allt blir.
Igår då, hur har igår varit? Jag blev väckt vid sju-tiden av att taxen Astor kom klamprades uppför trappan och tassandes mot mitt rum. Först trodde han uppenbarligen att jag sov, eftersom han var påväg ner igen. Så ropade vi lite på honom och snart hade jag alltså en varm tax i sängen. Runt tio masade vi oss upp och fixade med saker.
Runt tre, fyra någon gång skulle Gabriel komma. Väl i Hallsta fick han reda på att bussen var trasig. Altlså skulle han itne komma eftersom nästa buss inte gick förrän vid fem-tiden. Samtidigt som hans mamma skulle komma hem. Sen kom en ersättningsbuss och han skulle komma. Sen ställde sig en jävla idiot och slog på bussen så att den åkte iväg. Alltså blev det inten Gabriel igår. Förhoppningsvis idag.
Förra gången när jag åkte till mor så lämnade jag en soppåse utanför sophinken på mitt rum. Syftet var att ta ut den och slänga. I morgonens dimma glömde jag det och när jag kom hem så märkte jag att det hade varit möss/råttor i soppåsen. Ut med den.
Det här var på den tiden vi hade hopp för att Mary skulle få komma upp över höstlovet. Därför gav jag henne ett löfte om att hon skulle få sova med mina möss.
Nu har far lagt ut råttgift och ett eller flera djur av gnagarfamlijen har lagt sig att ruttna i väggen till min garderob. Som tur är kan man stänga dörren. Det står nu tre klädbackar på golvet som redan är svårt att hitta gå-plats på..
Men lukten börjar åtminstone gå bort. Fast Mary får inte sova med mina möss.
Nu ska Mel nana. Det här är min fjärde blogg. Hoppas den överlever.
Nani
Förlåt
Söndag 26/10 2008
Förlåt är ett av de där orden som är så lätt att missbruka. (Till samma grupp hör kärlek, älskar, okej och inget, bara för att ge några exempel.) Och jag blir arg när människor gör det. Förlåt är något man säger när man har gjort något fel och vill be om ursäkt. Eller hur?
Alla dessa människor som missbrukar ordet förlåt. Som inte har gjort något fel, som snarare har blivit felbehandlade. De ska snarare kräva ett förlåt, en ursäkt, från andra människor. Men de säger själva förlåt till människor som sårat dem. Och varför gör det mig arg då?
Jo, för ordet förlåt ska följas av uppriktiga utropstecken. Och har man inte gjort något fel så har man inte uppriktiga utropstecken i sig! Möjligtvis att man kan säga "förlåt för att jag litade på dig!" med en ilsken bismak av bitterhet. Men man får helt enkelt inte ta på sig någon som helst skuld genom att säga förlåt. För det är ju det man gör; tar på sig en del av skulden. Det är ett sätt att göra sig själv till ett större offer än vad man egentligen är. Det är ett sätt att få tycka mer synd om sig själv. JO!
Någon har just blivit dumpad:
"Förlåt mig!" säger samma människa.
Någon som just har blivit grymt sviken av en vän:
"Förlåt mig säger samma människa."
Det jag hör:
"Å, jag duger inget till, nä, jag är så dålig å hemsk å elak å dum att jag är mindre värd än resten av världen så förlåt, FÖRLÅT, för att jag lever!"
LÅter det som ett okej förlåt i dina öron? Då får du gärna förklara för mig, för i mina öron är det bara ett "tyck-synd-om-mig-det-gör-iallfall-jagmaraton. Jag antar att det är en svaghet i mig, men det är så jag tänker.
När Gabriel dumpade mig i januari så var jag helt nere i mig själv och full av "jag duger inget till". Jag menar, HERREGUD, att förlora honom till någon som bor typ 70mil bort och har som hobby att skada sig själv - det måste ju vara FEL på mig!
Så kände jag i kanske två, tre veckor. Sen blev jag förbannad. Hur i helvete kunde han vara så dum i huvudet att han dumpade mig för någon som den där!? Fyfan, det måste ju vara FEL på honom!
Så jag gick runt och var beredd att klösa ögonen ur honom i ungefär två veckor. Sen förlikade jag mig med att han inte var min (mer eller mindre, och stegvis) mera och att det uppenbarligen var något som fattades i mig för att det skulle hålla. Uppenbarligen så fattades det något i honom också. Jag menar, det var ju inte bara mitt fel. Säkert hade jag kunnat göra något (slå honom i huvudet med en stekpanna, kasta mig på honom i matsalen, välta ut hans mjölk all over him och skrika: JAG ÄLSKAR DIG, TA MIG TILLBAKA!), men ajg vill mena på det att jag hellre har någon som VIll mig och som därför är med mig än någon jag har virat så långt in i mig det bara går och som jag krampaktigt håller mig fast vid så att den inte kan lämna. Det gäller att veta när man har förlorat och det är dags att ge upp. Som sagt, jag vill att människor ska vara med mig för att de Vill, inte för att jag behöver dem. Jag är hellre änsam än klänger på någon. (Fast ni är fortfarande välkomna att klänga på mig!)
Det jag försöker förklara genom att dra upp allt det här med att Gabriel dumpade mig är att jag tyckte synd om mig själv i början. Stackars, lilla, lilla Mel som inte duger något till och som inte är värd att bli älskad. Stackars henne som är helt ensam; som inte har något magiskt Vi. Stackars lilla Mel som inte ens kunde "vinna" mot en *lalala* väldigt långt bort. Jag vältrade mig i egen otillräcklighet. Fyyy. Stygg Mel!
Men är det inte det man gör? Som kvarlämnad tycker jag att man ska få tycka synd om sig själv.
Men hey ho, väta ett tag. Visst säger jag emot mig själv nu? Först säger jag SUCK&STÖN: en människa som tycker synd om sig själv! SEn blir det mer HEJA för att tycka synd om sig själv. What's up with that?
Förklaring:
Jag tycker inte att man ska gå runt och tycka synd om sig själv. Men let's face it: en av människans specialiteter ÄR att tycka synd om sig skälv. Vissa dagar gör man ju det. (jag kan bunkra upp med choklad, te och musik och tänka på allt som är fel, så fel i mitt liv och hur hemskt det är att just jag ska råka ut för sånt! Jag VET att det finns människor som har det mycket, mycket värre. Men en eftermiddag dåochdå låter jag mig själv att ramla ihop i en hjälplöshetens hög..) Bara man inte går runt och gör det hela tiden.
Må dåligt SKA man få göra, men det är skillnad mot att tycka synd om sig själv.
Det jag blir ARG över är att man gör sig själv till något sämre än vad man är när man säger förlåt utan ordentlig anledning. När man gör det ber man om förlåtelse för ens egen existens; något som varken en människa, en Gud eller en Mel kan ge.
Jag känner att jag mer eller mindre har trasslat in mig i egna tankar och funderingar. HejjagbehöverchokladfikaeftermiddagintenödvändigtvismedGudutanmänniskorgårocksåbra.
Hej. Jag ska träffa min alldeles egna, alldeles genomunderbara Icka imorogn. Faktiskt, Angelica, så är du en av de där som aldrig kan bli mindre i mig, vad du än gör. Jag lovar&svär, på heder&begär, att jag alltid finns här. Oavsett.
(Du bara kom ut och kramade mig och sa "men gumman!" på ett sätt jag aldrig hört det förut; ett tröstande sätt; du brydde dig. Och klagade på tåren på insidan av glasögonen.)
Nu ska jag hjälpa Maj att tömma skåpen i köket så att far kan få upp de nya någongång..
Senare ska vi iväg och glo Mamma Mia på bio (för andra gången för mig) tillsammans med famoj&fafaj. Inget positivt förutom famoj&fafaj.
Ha det gos så skrivs vi!
Dagens citat?
"Att veta att jag ligger mitt på vägen och kan rulla ner i ett dike." - Gabriel.
Yours
Truly
Mel
Förlåt är ett av de där orden som är så lätt att missbruka. (Till samma grupp hör kärlek, älskar, okej och inget, bara för att ge några exempel.) Och jag blir arg när människor gör det. Förlåt är något man säger när man har gjort något fel och vill be om ursäkt. Eller hur?
Alla dessa människor som missbrukar ordet förlåt. Som inte har gjort något fel, som snarare har blivit felbehandlade. De ska snarare kräva ett förlåt, en ursäkt, från andra människor. Men de säger själva förlåt till människor som sårat dem. Och varför gör det mig arg då?
Jo, för ordet förlåt ska följas av uppriktiga utropstecken. Och har man inte gjort något fel så har man inte uppriktiga utropstecken i sig! Möjligtvis att man kan säga "förlåt för att jag litade på dig!" med en ilsken bismak av bitterhet. Men man får helt enkelt inte ta på sig någon som helst skuld genom att säga förlåt. För det är ju det man gör; tar på sig en del av skulden. Det är ett sätt att göra sig själv till ett större offer än vad man egentligen är. Det är ett sätt att få tycka mer synd om sig själv. JO!
Någon har just blivit dumpad:
"Förlåt mig!" säger samma människa.
Någon som just har blivit grymt sviken av en vän:
"Förlåt mig säger samma människa."
Det jag hör:
"Å, jag duger inget till, nä, jag är så dålig å hemsk å elak å dum att jag är mindre värd än resten av världen så förlåt, FÖRLÅT, för att jag lever!"
LÅter det som ett okej förlåt i dina öron? Då får du gärna förklara för mig, för i mina öron är det bara ett "tyck-synd-om-mig-det-gör-iallfall-jagmaraton. Jag antar att det är en svaghet i mig, men det är så jag tänker.
När Gabriel dumpade mig i januari så var jag helt nere i mig själv och full av "jag duger inget till". Jag menar, HERREGUD, att förlora honom till någon som bor typ 70mil bort och har som hobby att skada sig själv - det måste ju vara FEL på mig!
Så kände jag i kanske två, tre veckor. Sen blev jag förbannad. Hur i helvete kunde han vara så dum i huvudet att han dumpade mig för någon som den där!? Fyfan, det måste ju vara FEL på honom!
Så jag gick runt och var beredd att klösa ögonen ur honom i ungefär två veckor. Sen förlikade jag mig med att han inte var min (mer eller mindre, och stegvis) mera och att det uppenbarligen var något som fattades i mig för att det skulle hålla. Uppenbarligen så fattades det något i honom också. Jag menar, det var ju inte bara mitt fel. Säkert hade jag kunnat göra något (slå honom i huvudet med en stekpanna, kasta mig på honom i matsalen, välta ut hans mjölk all over him och skrika: JAG ÄLSKAR DIG, TA MIG TILLBAKA!), men ajg vill mena på det att jag hellre har någon som VIll mig och som därför är med mig än någon jag har virat så långt in i mig det bara går och som jag krampaktigt håller mig fast vid så att den inte kan lämna. Det gäller att veta när man har förlorat och det är dags att ge upp. Som sagt, jag vill att människor ska vara med mig för att de Vill, inte för att jag behöver dem. Jag är hellre änsam än klänger på någon. (Fast ni är fortfarande välkomna att klänga på mig!)
Det jag försöker förklara genom att dra upp allt det här med att Gabriel dumpade mig är att jag tyckte synd om mig själv i början. Stackars, lilla, lilla Mel som inte duger något till och som inte är värd att bli älskad. Stackars henne som är helt ensam; som inte har något magiskt Vi. Stackars lilla Mel som inte ens kunde "vinna" mot en *lalala* väldigt långt bort. Jag vältrade mig i egen otillräcklighet. Fyyy. Stygg Mel!
Men är det inte det man gör? Som kvarlämnad tycker jag att man ska få tycka synd om sig själv.
Men hey ho, väta ett tag. Visst säger jag emot mig själv nu? Först säger jag SUCK&STÖN: en människa som tycker synd om sig själv! SEn blir det mer HEJA för att tycka synd om sig själv. What's up with that?
Förklaring:
Jag tycker inte att man ska gå runt och tycka synd om sig själv. Men let's face it: en av människans specialiteter ÄR att tycka synd om sig skälv. Vissa dagar gör man ju det. (jag kan bunkra upp med choklad, te och musik och tänka på allt som är fel, så fel i mitt liv och hur hemskt det är att just jag ska råka ut för sånt! Jag VET att det finns människor som har det mycket, mycket värre. Men en eftermiddag dåochdå låter jag mig själv att ramla ihop i en hjälplöshetens hög..) Bara man inte går runt och gör det hela tiden.
Må dåligt SKA man få göra, men det är skillnad mot att tycka synd om sig själv.
Det jag blir ARG över är att man gör sig själv till något sämre än vad man är när man säger förlåt utan ordentlig anledning. När man gör det ber man om förlåtelse för ens egen existens; något som varken en människa, en Gud eller en Mel kan ge.
Jag känner att jag mer eller mindre har trasslat in mig i egna tankar och funderingar. HejjagbehöverchokladfikaeftermiddagintenödvändigtvismedGudutanmänniskorgårocksåbra.
Hej. Jag ska träffa min alldeles egna, alldeles genomunderbara Icka imorogn. Faktiskt, Angelica, så är du en av de där som aldrig kan bli mindre i mig, vad du än gör. Jag lovar&svär, på heder&begär, att jag alltid finns här. Oavsett.
(Du bara kom ut och kramade mig och sa "men gumman!" på ett sätt jag aldrig hört det förut; ett tröstande sätt; du brydde dig. Och klagade på tåren på insidan av glasögonen.)
Nu ska jag hjälpa Maj att tömma skåpen i köket så att far kan få upp de nya någongång..
Senare ska vi iväg och glo Mamma Mia på bio (för andra gången för mig) tillsammans med famoj&fafaj. Inget positivt förutom famoj&fafaj.
Ha det gos så skrivs vi!
Dagens citat?
"Att veta att jag ligger mitt på vägen och kan rulla ner i ett dike." - Gabriel.
Yours
Truly
Mel
