MelTheDrog

Tisdag 11/11 2008

Hennes hår är kort, tråkbrunt och står upp med hjälp av diverse kemikalier. Eller, borde stå upp. Hon går uppför en trappa i skolan, men är inte riktigt där än. Själva hon är borta.
Man kan se det i hennes ögon, hennes blick. Den är inte riktigt levande.
De tunga vinterkängorna hon har på fötterna håller fast henne vid marken. Vid det smutsiga, orangebruna golvet i skolan. Det är åtminstone så hon tänker. Att om inte kängorna vore så tunga så skulle hon flyga iväg, långtlångt bort. För idag är hon Lätt. Utan tyngd alls. Hon är för bra för det här stället, på tok för bra på alla sätt. Hon är väldigt mycket bättre än de flesta i korridoren framför henne.
Det är en speciell sak med skolkorridorer:
Man måset gå jävligt rak för att inte falla ihop i en liten hög. Man kan inte tänka på att kajalen inte blev som den skulle. Kan inte tänka på hur man ser ut. (Om tröjan skymmer fettbulan eller inte.) Börjar man tänka på det, börjar man att oroa sig, då blir man snabbt till den där lilla högen. Då överlever man inte skolan. Då kommer man ut till Friheten som en tommare slags människa än vad som är nödvändigt.
Om man istället tänker att "det här är min värld", då. Då.
Plötsligt blir hela världen mindre. Nä. Det är människorna som blir mindre. Blickar glider bort, glider av. Drunknar i meningslöshetens hav. Möter någon ens blick, då viker man inte undan, för man orkar stå emot. Beroende på person och tillfälle så finns det, självklart, olika slags blickar.
Förstochfrämst så har de flesta blickar en sak gemensamt: Håll. Dig. Borta.
Sen finns det ju också de där som man Vill. Människor som man tycker om. Och dem ger man de Glada blickarna, de Glada leendena. De människorna kramar man på. Tar hand om. Och kanske förväntar man sig av vissa av dem att de är där när alltalltallt sviker.
Självklart är det så, att olika av de här människorna gör det olika mindre svårt att Le. För även om man tycker om personer, så kan de inte alltid bota Tomheten. De kan (faktiskt) inte alltid göra det musiken är så bra på: dämpa ekandet inuti. Och sen finns det ju några som verkligen får en att LE, utan svårigheter, trots att. De människorna är sällsynta, så dem MÅSTE man hålla i, utan att det blir för mycket. För då kan man skrämma bort dem.
Sen är det ju det faktumet att människor väntar på en som gör det ännu lite lättare att sträcka på ryggen, se rakt fram eller möta blickar. Det finns människor som vill att jag kommer och pratar med dem, hur och varför de vill det har jag ingen aning om, men de gör det. Bara att någonstans veta det gör det möjligt att spänna ögonen i en jobbig person, tänka: HÅLL KÄFT!, tänka: GE DIG!, tänka: DRA ÅT HELVETE!, för man vet att det inte spelar roll vad just den människan tycker, för det finns andra som tycker om en och det betyder att man är värd att tycka om, trots fel&brister.
Det kan göra en tusen gånger starkare.
Tusen gånger bättre.

Allt det tänker hon där hon går uppför några trappsteg, genom korridoren en bit, in till sitt arbetslag och fram till sitt skåp. Hon ställer ner väskan, knäpper upp den bruna kappan och drar av sig den. När den är inhängd så känner hon igenom sina fickor, både i kappan och på jeansen. Plockar över mobilen, sånt hon behöver, till axelväskan. Stänger skåpet, a n d a s, och går bort till Hörnan.
Där sitter en underbar människa och lyssnar på musik. Den första lektionen ska snart börja. Efter några blickar på varandras skor bestämmer sig de två flickorna för att byta.

När hon sedan vandrar bort på lektion utan de tunga kängorna så flyger hon inte. Hon lätter inte ens en centimeter från golvet. Istället känner hon sig med nertyngd än någonsin.

Dagens Citat?
"Vi är bara sex killar i skolan!" - Angelica. Underbart, Icks. Underbart!!


Yours
        Truly
   Mel