MelTheDrog

Söndag 26/10 2008

Förlåt är ett av de där orden som är så lätt att missbruka. (Till samma grupp hör kärlek, älskar, okej och inget, bara för att ge några exempel.) Och jag blir arg när människor gör det. Förlåt är något man säger när man har gjort något fel och vill be om ursäkt. Eller hur?
Alla dessa människor som missbrukar ordet förlåt. Som inte har gjort något fel, som snarare har blivit felbehandlade. De ska snarare kräva ett förlåt, en ursäkt, från andra människor. Men de säger själva förlåt till människor som sårat dem. Och varför gör det mig arg då?
Jo, för ordet förlåt ska följas av uppriktiga utropstecken. Och har man inte gjort något fel så har man inte uppriktiga utropstecken i sig! Möjligtvis att man kan säga "förlåt för att jag litade på dig!" med en ilsken bismak av bitterhet. Men man får helt enkelt inte ta på sig någon som helst skuld genom att säga förlåt. För det är ju det man gör; tar på sig en del av skulden. Det är ett sätt att göra sig själv till ett större offer än vad man egentligen är. Det är ett sätt att få tycka mer synd om sig själv. JO!
Någon har just blivit dumpad:
"Förlåt mig!" säger samma människa.
Någon som just har blivit grymt sviken av en vän:
"Förlåt mig säger samma människa."
Det jag hör:
"Å, jag duger inget till, nä, jag är så dålig å hemsk å elak å dum att jag är mindre värd än resten av världen så förlåt, FÖRLÅT, för att jag lever!"
LÅter det som ett okej förlåt i dina öron? Då får du gärna förklara för mig, för i mina öron är det bara ett "tyck-synd-om-mig-det-gör-iallfall-jagmaraton. Jag antar att det är en svaghet i mig, men det är så jag tänker.

När Gabriel dumpade mig i januari så var jag helt nere i mig själv och full av "jag duger inget till". Jag menar, HERREGUD, att förlora honom till någon som bor typ 70mil bort och har som hobby att skada sig själv - det måste ju vara FEL på mig!
Så kände jag i kanske två, tre veckor. Sen blev jag förbannad. Hur i helvete kunde han vara så dum i huvudet att han dumpade mig för någon som den där!? Fyfan, det måste ju vara FEL på honom!
Så jag gick runt och var beredd att klösa ögonen ur honom i ungefär två veckor. Sen förlikade jag mig med att han inte var min (mer eller mindre, och stegvis) mera och att det uppenbarligen var något som fattades i mig för att det skulle hålla. Uppenbarligen så fattades det något i honom också. Jag menar, det var ju inte bara mitt fel. Säkert hade jag kunnat göra något (slå honom i huvudet  med en stekpanna, kasta mig på honom i matsalen, välta ut hans mjölk all over him och skrika: JAG ÄLSKAR DIG, TA MIG TILLBAKA!), men ajg vill mena på det att jag hellre har någon som VIll mig och som därför är med mig än någon jag har virat så långt in i mig det bara går och som jag krampaktigt håller mig fast vid så att den inte kan lämna. Det gäller att veta när man har förlorat och det är dags att ge upp. Som sagt, jag vill att människor ska vara med mig för att de Vill, inte för att jag behöver dem. Jag är hellre änsam än klänger på någon. (Fast ni är fortfarande välkomna att klänga på mig!)

Det jag försöker förklara genom att dra upp allt det här med att Gabriel dumpade mig är att jag tyckte synd om mig själv i början. Stackars, lilla, lilla Mel som inte duger något till och som inte är värd att bli älskad. Stackars henne som är helt ensam; som inte har något magiskt Vi. Stackars lilla Mel som inte ens kunde "vinna" mot en *lalala* väldigt långt bort. Jag vältrade mig i egen otillräcklighet. Fyyy. Stygg Mel!
Men är det inte det man gör? Som kvarlämnad tycker jag att man ska få tycka synd om sig själv.

Men hey ho, väta ett tag. Visst säger jag emot mig själv nu? Först säger jag SUCK&STÖN: en människa som tycker synd om sig själv! SEn blir det mer HEJA för att tycka synd om sig själv. What's up with that?
Förklaring:
Jag tycker inte att man ska gå runt och tycka synd om sig själv. Men let's face it: en av människans specialiteter ÄR att tycka synd om sig skälv. Vissa dagar gör man ju det. (jag kan bunkra upp med choklad, te och musik och tänka på allt som är fel, så fel i mitt liv och hur hemskt det är att just jag ska råka ut för sånt! Jag VET att det finns människor som har det mycket, mycket värre. Men en eftermiddag dåochdå låter jag mig själv att ramla ihop i en hjälplöshetens hög..) Bara man inte går runt och gör det hela tiden.
Må dåligt SKA man få göra, men det är skillnad mot att tycka synd om sig själv.
Det jag blir ARG över är att man gör sig själv till något sämre än vad man är när man säger förlåt utan ordentlig anledning. När man gör det ber man om förlåtelse för ens egen existens; något som varken en människa, en Gud eller en Mel kan ge.

Jag känner att jag mer eller mindre har trasslat in mig i egna tankar och funderingar. HejjagbehöverchokladfikaeftermiddagintenödvändigtvismedGudutanmänniskorgårocksåbra.

Hej. Jag ska träffa min alldeles egna, alldeles genomunderbara Icka imorogn. Faktiskt, Angelica, så är du en av de där som aldrig kan bli mindre i mig, vad du än gör. Jag lovar&svär, på heder&begär, att jag alltid finns här. Oavsett.
(Du bara kom ut och kramade mig och sa "men gumman!" på ett sätt jag aldrig hört det förut; ett tröstande sätt; du brydde dig. Och klagade på tåren på insidan av glasögonen.)

Nu ska jag hjälpa Maj att tömma skåpen i köket så att far kan få upp de nya någongång..
Senare ska vi iväg och glo Mamma Mia på bio (för andra gången för mig) tillsammans med famoj&fafaj. Inget positivt förutom famoj&fafaj.

Ha det gos så skrivs vi!

Dagens citat?
"Att veta att jag ligger mitt på vägen och kan rulla ner i ett dike." - Gabriel.


Yours
        Truly
   Mel