MelTheDrog

Torsdag 30/10 2008

Okej, jag känner att några citat är på sin plats.. Kommer inte ihåg från när, men vet att det var en torsdag.

"Jag kommer inte ihåg citatet, men det var logiskt." - GosAnna.

Mel: "Så går snabeln upp här.. Så är det två ögon här bredvid.... Och sen.. Där är en snabelkotte!"
Alicia: "Sluta, SLUTA! Ser du inte vad du gör?"
M: "Jamen, ser du nite att det är en snabelkotte? Så ska snabeln vara rynkig längst ut, för det är snablar.."
A: "SLUTA!"

"Jag har mig själv och jag tvekar inte att använda mig!" - Alicia

Mel: "Visst är jag fiiiiin?"
Alicia: "Du, fin... Vardå nånstans?"
M: "Där du inte kan se!"

"Gå på toa, tänk på mig!" - Mel

Alicia: "Liksom.. De måste överdriva!"
Mel: "Kanske.. Men liksom... Hur vet man det?"
A: ".  .  . Jag tycker vi prövar!"
M: "JA! Vi går runt och sparkar folk på kuken!

"Jag tycker frestelsen är god, men inte själva Janssonsen." - Ellinor.

"Det är lite smetigt fortfarande, men du kan få peta!" - Goslärare vänd till Mel.

Anyway.

Man ska inte tänka för mycket på kärlek, den blir lätt så liten mot allt det andra. Fast, själva känslan räcker väl? Att: Vara Kär. Det kan jag väl få tro, va?
(Tro och Veta är inte samma sak! Till exempel så kan jag VETA att man måste ha vissa saker gemensamt för att det ska fungera i längden. Då kan jag väl få TRO att det är något man växer i, det här med g e m e n s a m h e t, att det är något som löser sig med tiden!?
Att om bara känslan är stark nog, då kan det gå Trots Att. Man kan ju faktiskt lära sig saker av varandra, hitta egna saker det Magiska Vi:et kan göra.)
Jag gör det, tror att det räcker.

Fast sen så kan man ju vara Rädd också. Att vara för mycket i allt. Att man är någon som är lätt att tröttna på.
"Och den där rösten som säger åt henne att om hon tvivlar på deras kärlek så är den inte på riktigt, kan han inte förstå att den nog har rätt?" - Isabel.
Men så ÄR det inte, Isabel. Snälla, vackra flicka. Lyssna inte på deras röster. LEV. Vi tvivlar ju på ALLA. Eller hur? Varenda människa som finns på den här jorden tvivlar vi på. That's life. Eller något. Det kan ju vara på-riktigt ändå, right?

"Kärleken hade en önskan från början. Kärleken önskade att göra människor glada. Kärleken ville så hemskt gärna vara självklar! Sen blev det helt snett. Sen blev det Ägandebehov. Att säga MIN och DIN och FOREVER. Sen blev det Svartsjuka. Grym Osäkerhet och Otrohet. Sen blev det som att Kärlekens Väsen var Svek, Att Göra Illa. Sen var folk ihop (hela dagar, hela nätter!) utan att ens krama varann." - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, sid. 96, kap. AMERIKANSK ROMANTISK DRAMAKOMEDI.

Det här med att Ta Hänsyn. Att inte säga något till någon, något man Vet skulle Såra. Nu pratar vi inte om att förklara hur ful en tröja ser ut på en kompis. Nu handlar det om större saker. Att säga "Hey, du, jag vill nog vara utan dig ett tag.." till någon som man har haft såpass länge. (Ni som behöver Veta, ni Vet. Andra behöver inte bry sig.)
Hur gör man det? Människan Borde ha en stark roll i mitt liv, men har inte det. Hur förklarar man sånt, egentligen?

By the way: I've got another confession to make....

"Det känns.." börjar jag, gråten redan påväg, "det känns som om jag..." svälja hårt. "Jag vet inte. Eller, kanske.", tredje gången gillt, right?, "Det känns som om jag har blivit dumpad av hela världen. Nä, okej, inte dumpad, men..."

Förstår du inte att det gör ont när du rör vid mig? När du pratar med mig?
Förstår ni inte att jag vill skrika det på hela världen just nu?
Förstår ni inte att jag känner mig... Ensam? Kanske. Jag liksom smakar på ordet. Ensam. Känner jag mig ensam?
Just nu. Ja, jo, faktiskt. Lite. Okej? Cool? Kan jag inte få göra det? Måste jag, ovanpå, känna mig elak mot Underbara människor? Människor överhuvudtaget. Ska jag känna mig som att jag är otroligt elak på dem, när jag inet kan rå för att jag känner mig ensam?
Jag borde inte känna mig ensam, inte när jag älskar någon, inte när jag närsomhelst får ringa Underbaraingar och Prata.

Ensamheten; ett odjur.
Rädslan; välbekant.
Jag känner mig.. övergiven. Nej, nej. Inte av någon av er. Eller, jo, delvis, men det är en annan historia. Men jag känner mig övergiven av mig själv. För att... Jag vet inte riktigt.
(Förresten är jag kanske bara hungrig.)

Du är en idiot, Elin.
"Man får aldrig säja, Sonja, att någon är en idiot."
Och jag kan höra den, rösten, SonjaMelElinrösten, och den säger:
MEN OM JAG SOMNAR I MITT HUVUD DÅ!!!??
Om jag gör det, somnar i mitt huvud. Ingen att förena sig emot. Ingen Mel.

Jag vet inte vad jag håller på med.
Jag vet fan inte vad jag lever på. Hur jag lever. Att jag lever. Fel, igen. Fuck, jag känner mig otacksam nu.
SÅHÄR:
"Jag menade inte att du inte är tillräcklig, menade att jag ändå känner mig tom, menade inte att det är ditt fel, förmodligen ingens fel, ville bara säja att jag känner mej så ensam, vill att vi ska vara så nära varandra som inga nånsin varit, sådär så att inget kan få plats emellan våra hudar, bara kläder bara svett."  - Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter, sid. 167, kap. pappa kom hem då/och säj att jag är vacker.

Men just nu vill inte Mel vara med på det mer. Livet. Att: Leva. Och det är inget jag bara säger, det är så. Och nu känner Mel att elaka tankar sitter åt i kroppen.

Naninani!

Dagens Citat?
"All my life
I've been searching for something
Something never comes
Never leads to nothing
Nothing satisfies
But I'm getting close
Closer to the prize at the end of the rope." - All My Life, Foo Fighters.


Yours
        Truly
   Mel