MelTheDrog

Tisdag 12/5 2009

När medvetandet slår mig i huvudet med all sin kraft, hör jag mig själv mumla något, vända mig om och andas in, djupt. Doften jag känner är så ljuvligt välbekant att jag inte kan låta bli att le. SommarStockholm har en alldeles egen, underbar doft som närapå ingenting kan slå. Innan jag ens har slagit upp ögonen kan jag känna fötterna slå mot solvarm asfalt i en språngmarsch mot någon jag ännu inte är säker på vem det är. Men det är alldeles bestämt någon jag tycker om, väldigt mycket. Det blåser, och även om vinden är kall så smeker den min kind så mjukt att jag känner för att skratta högt och galet glatt.

Det blåser lite hårdare, mitt fönster slår igen med en smäll och stänger av drömmarna om promenader i min favoritstad. Jag suckar och vrider lite desperat på mig i ett försök att hålla kvar sömnen. När det inte fungerar slår jag resignerat upp ögonen, och möter ett par stora, bruna (mest svarta) ögon. I dem kan jag se mig själv. Förtvivlad av vad jag ser slår jag ut med armen, vilket resulterar i att Nalle ligger på golvet. Ångerfull böjer jag mig fram och plockar upp honom. Borstar bort damm från hans söta öron.

"F'låt, Nalle!"´, viskar jag tyst i hans öra och trycker honom intill mig. Jag drar in den trygga doften av gamla tårar och intorkad olycklighet. Nalle är den enda som har känt mig hela vägen från början. Som har blivit viskad hemligheter till som ingen annan fick veta. Han är väl den enda jag känner som alltid har funnits där när jag behöver gråta som håller om utan att ifrågasätta, utan att göra annat än villkorslöst finnas där.

Säkert ligger det något bakom hans vänlighet. Kanske en rädsla att bli lämnad ensam.

Ni förstår, min Nalle hatar att jag nanar med någon annan i sängen än honom. Och jag är rädd att han på senare tid har känt sig lite utskuffad när det emellan oss två ligger både en Leo och Vargen-utan-namn. Men jag tror att han förstår mig. Förstår varför de får ligga emellan. Att de är små, och lite rädda. Och så kommer de ju från Gabriel. Men Nalle vet att det är honom jag älskar mest. Även om det i vissa, korta, perioder har funnits andra nallar, så vet Nalle att han är min favorit. Att det alltid är honom jag kommer tillbaka till när jag mår dåligt. Att det är honom som jag vill ha.

En annan sak med min Nalle är att han gråter så vackert. När han gråter är han - jag underdriver nu - den vackraste varelsen på jorden. Han gråter stora, knallblå seriefigurstårar och ler. "Ögonen är skräckslagna, men han ler." Och han finns där. Han sympatigråter, och jag älskar honom för det. Annars kan det hända att jag inte alls tycker om när folk sympatigråter, men med Nalle är det underbart när det händer. För hela han är underbar, och det bara är så. Ingen kan jämföras med Nalle, för det skulle ramla sönder för den personen då.

Hjälten jag har letat efter, hjälten jag har saknat väldigt länge, nu vet jag att jag har honom i min Nalle. Och att jag älskar honom.
Det går faktiskt att vara säker i sig själv. Det är väldigt, väldigt svårt, men vet man att man är söt och vet man att man alltid kan hitta människor att tycka om och som tycker om en tillbaka, då går det mycket lättare. Och, faktiskt, ibland har jag svårt att komma ihåg den lilla ensamma flickan som aldrig sa ett ord på rasterna, som aldrig hade någon att vara med. Hon som stundtals var blyg, även inför sig själv. Hon är långt borta nu. Men det gör inget, för jag behöver inte den tillflyktsorten längre. Så hon kan få försvinna.

Det här blev ett lite konstigt inlägg, men det tycker inte jag spelar någon roll. Det viktigaste är väl ändå att ni får höra något ifrån er alldeles egna Mel? Då&då, det kan ju vara bra.. Iallfall, krama alla ni ser.

Gos&Kram&Kärlek!

Dagens Citat?

"Jamen, tyskarna... Dom är ju maktgalna!" - Maj, under diskussion om maktbalansen i världen. Och de som har hört herr Tupp prata tyska kan förstå varför det gör att man skrattar.

Yours

        Truly

   Mel

Onsdag 29/4 2009

Så sitter jag här igen och gör listor som jag ändå aldrig kommer att följa. Listor på läxor, på vad som ska göras här hemma, saker jag måste, och saker jag behöver, ha. Ett försök till att rada upp, inte glömma bort något. Men det spelar ändå ingen roll, för sen ligger bokstäverna på något papper i något block och är ovälkomna. Ingen som vill ha dem. Stackars små bokstäver. Jag kommer ändå inte läsa dem, mer än en, kanske två, gånger. Och då kommer jag att sucka, känna att det är för mycket, överallt ifrån, och lägga bort dem någonstans. I en hög på golvet. Eller kanske - KANSKE - i högen med block-som-inte-används. Om jag orkar med det.
Den här ofantliga tröttheten! Jag blir galen på mig själv!
För inte orkar jag någonting. Orkar knappt ens lyfta luren och ringa till Anneth, än mindre till Helene. Orkar inte ha en annan människa på andra sidan, för då måste konversation föras, och jag tycker inte om konversationer. Ibland, så gör jag det. Men inte just nu. Jag orkar heller inte släpa mig till biblioteket på lunchrasten och lägga i böckerna i deras brevlåda. Två fina böcker (Människohamn - John Ajvide Lindqvist och Flickan som uppfann livet - Johanna Nilsson) ligger i skåpet i skolan och skräpar. Men det är ingen fara än på ett tag, det är långt kvar tills de går ut i lånetid. Och jag lär lämna tillbaka dem imorgon, om inte extraidrotten har tagit död på den lilla ork jag har. (Vi hade varken SO eller idrott idag, för Jenny var sjuk.)

En annan sak som är alltför krävande för mig just nu är min svurne dödsfiende matematiken. Ursäkta mig, men jag hatar den. Dels på grund av att jag inte kan - och jag tycker inte om att inte kunna - och dels på grund av läraren. Som "har fått en liten törn på sitt manliga ego", enligt en annan lärare. Fin sak att säga. Men, ni vet, jag är ju så "mogen" och "vuxen" och "förstår så bra" (eller vad man nu väljer att säga), så till mig kan man säga saker som man inte kan säga till andra elever. Och jag förstår inte att jag själv inte sparkar bakut var gång det händer, utan snällt står där och småler och lyssnar, och fäller någon liten passande kommentar, slänger bort ännu ett löfte som antagligen kommer vara bortglömt fem minuter senare. Eller så slänger jag en blick på klockan, och kommer på att jag måste vara någonstans, träffa någon, göra något viktigt, och så nästan springer jag iväg. (På ett sätt som aldrig, aldrig förolämpar den som pratar.) Men jag borde säga ifrån, för jag hatar att "redan vara på gymnasiet". Nåja. Matten. Nationellt prov nästa vecka på tisdag. Och vet ni vad? Det gör mig inget. Jag orkar inte, för antingen får jag IG och då blir (nästan) hela min värld sur, eller så får jag G, och då kommer läraren där igen med sitt tjat om att jag aldrig gör mitt bästa, och att jag lätt skulle kunna klara MVG och det kommer antagligen att bli för mycket för mig, så jag kommer plocka ihop mina saker, ställa mig upp och skrika honom i ansiktet att om han tror att jag kan bättre, så är han helt enkelt ingen bra lärare, eftersom jag inte ens vet hur man delar dubbelsiffriga tal med varandra.

Sen har vi arbeten som ska lämnas in, som redan skulle ha lämnats in. Som jag gör lite på varje dag, men det går inte bra. Jag vet inte vad jag ska skriva. Eller, egentligen kanske jag gör det, men jag kan inte få ner orden. Jag orkar inte, jag vet att jag är en bortskämd snorunge, men jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Det handlar inte om skoltrötthet i sig, utan trötthet på just den här skolan. På att bo här ute. På att det går tre bussar på morgonen, en buss vid tio-elva, tre bussar på eftermiddagen och tre på kvällen. Missar du en så är det antingen en halvtimmes väntan, eller tre-fyra. Inte heller finns det någon man kan göra något med. Annars var ju den mer eller mindre dagliga eftermiddagspromenaden med Angelica en stor avlastning, bara en härlig känsla i kroppen och i stort sett ingen oro alls. Morgonpromenaderna gör jag nästan vad som helst för att få tillbaka. Den härliga lättheten i kroppen, närheten till skratt, känslan av att höra till någon, allt det som nu bara är ett stort, värkande, varigt sår i mig som det står ANGELICA skrivet över. Men längtan kan botas, om man flyttar sig själv och föremålet (KÄNN DIG SOM ETT FÖREMÅL, ICKA!) som man längtar efter närmare tillsammans. Då kan det gå över.

Saknad, längtan, f'resten...

Det finns saker som gnager och river och sliter och klöser och biter och som helt enkelt har sönder mig inuti, som jag inte vet varför de gör, bara ATT, och det är inte tillräckligt att veta det. Samtidigt orkar jag inte tänka på vad det kan vara. Och det är inte ofta jag känner att det går sönder inombords, inte ofta alls. Bara ibland. Men då känns det desto mer.
Men sen kommer de där dagarna när man kommer på vad det är som saknas, och jag tror att igår var en sådan dag, och då går det sönder mer än vanligt, då känns det verkligen som att luften försvinner och kroppen liksom krymper runt allt som finns inuti. Som att: Nu. Nu händer det något, nu kommer det där som är stort och skrämmande och som lägger sig som en hinna över vissa mardrömmar, så att jag bara kommer ihåg vissa delar (vilket är tillräckligt nog för att jag ska må illa), och som hela tiden på något vis väntar på mina misstag, mina felsteg, allt jag kan tänkas göra som inte blir som det ska vara, det kommer och gör illa mig. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns som att något ska komma inifrån och, inte sluka mig, men åtminstone sätta nånslags smärta i rullning, och det kommer att göra sjukt ont. Och visst gör det ont, för jag får inte luft, jag kan knappt andas och måste krypa ihop under täcket ett tag. Sen så blir det bättre. Lite, åtminstone.

Det känns som att någon slags botten försvinner, en botten som finns inuti kroppen, även om jag vet att det inte finns någon botten som kommer att öppna sig och allt det som är jag kommer att rinna igenom den, ut till ingenstans och min kropp bara kommer vara ett tomt skal och jag blir någon Lätt&Lagom. Men det känns som det en stund, och trots att det är fullkomligt bisarrt så blir jag rädd för att försvinna och bli en människa med lobotomerat leende. Ibland känns det som att jag är det; som att det som verkligen är Mel försvinner, och det som är kvar ler och är vänlig, gör som hon blir tillsagd och nöjer sig med lite. Helt, totalt vilsen utan någonstans att ta vägen, för jag har ingenting att ta med bort. Sedan är det som att allt kommer tillbaka, och jag blir kanske lite mer osäker, men också mer säker, och när jag bara inte orkar, så kommer fantasivärldarna där det jag vill ha finns.

Mina tankar är det sista som ni tar

Dagens Citat?

"Många av minnena är drömmar, tror jag. Improvisationer. Man återvänder till sitt förflutna för att förändra det." - Blonde av Joyce Carol Oates, sig 467.

Yours

       Truly

  Mel

Torsdag 23/4 2009

Det finns en vilja bort. Det är klart att det gör.

Det finns en längtan efter kärlek.

Det finns en del som vill höra till, och en som vill vara utstött.

Jag vill smälta in. Jag vill aldrig behöva få någons blick på mig, och att det stannar där för att den ser något annorlunda. Jag vill vara precis som resten, och inte sticka ut en millimeter.
Jag vill stå alldeles utanför och inte ens se mig om. Jag vill vara långt borta, kanske inte fysiskt, men med allt annat. Så långt bort som det går att komma härifrån.

Jag vill inte ha något med andra människor att göra. Idag var en trevlig dag, nästan enbart tystnad (pratade med mattelärare och läste högt ett stycke ur min bok, men annars ingen.) med Jocke Berg som gnällde alldeles tillräckligt högt och sköljde bort allt annat. För det är så det ska va. Att inte behöva prata med någon, att kunna gå omkring utan alla andra, och bara vara jag. Jag har sagt det här förut, jag vet. Och jag kommer antagligen att säga det igen.

Egentligen tycker jag inte om tystnad. Egentligen så blir jag galen av tystnad. Egentligen så vill jag prata med allt och alla, hela tiden, vem som helst. Alla människor är pratbara, nästan. De som vill prata med en. De som inte bara avfärdar. Och jag gör ju det (det är ju det vissa tycker är det värsta med mig), för om jag står och gör just ingenting, väntar på bussen, eller tunnelbanan, eller något liknande, och det kommer en människa som det ser ut som man kan prata med, då börjar man med ett hej och ser vad som händer. Alltid lika roligt. Vissa blir besvärade, andra blir glada (detta gäller främst gamla, ensamma människor...) och vissa är bara direkt otrevliga. Men det är fortfarande roligt.

Så, jag vill ju prata. Det är inte det det är fel på. Det är sällskapet. Eller, nej. Hur skulle jag någonsin kunna säga att det är fel på Alicia, när hon gör mig så glad genom att bara finnas och prata på? Det är visst inte alls henne det är fel på. Det är platsen, skolan, som är problemet. Människorna. Hela det här stället. Hela Hallstavik gör mig olustig. Nej, fel igen. Inte hemma hos Angelica, för där kan man alltid må bra. Eller så mår man inte bra, men börjar göra det efter ett tag med henne. Men annars. Hela Hallstavik går mig på nerverna, jag mår illa av det här stället. Tokig, blir jag, när det aldrig går bussar, när det aldrig finns någonstans att ta vägen, när.. Jo, jag skulle kunna ha en moppe. Men det har jag ingen lust med. Det kan låta konstigt, men tanken tilltalar mig inte alls.

Och egentligen, så är det väl inte rättvist. Men, jag är inte rättvis. Aldrig någonsin har jag varit det heller, och jag kommer antagligen aldrig att bli. Jag tycker inte om rättvisa. Det ska kunna gå att fuska sig till saker, för vad har jag annars för hopp här i livet?

MEN!

Det var inte det jag skulle ta upp. Eller, så var det just det. Längtan bort, och inte bort från mig själv, nej, mig är jag nöjd med. Eller, inte nöjd, man kan alltid bli bättre och göra saker annorlunda, snällare, bättre, helt enkelt, men jag vill inte bort ifrån mig, för jag kan (faktiskt!) leva med mig själv och det är inte ens speciellt svårt längre. Men annat är. Annat, som i att bo här ute när jag inte har några människor här förutom Gabriel och Angelica, och okej, de är två av de absolut viktigaste människorna jag har, men det är fortfarande långt till dem, och jag träffar inte Angelica speciellt ofta, och... Jag trivs inte här!

Det bara är så. Och jag har (MINST!) tre år till, och efter gymnasiet har jag ingen aning om hur det blir.

Gymnasiet, ja. Jag ska gå på RHS ändå. Det bara blev så. Och det är nog rätt. Hoppas jag. Och ridning är kul, så helt hemskt kommer det inte att bli. Fast, jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Att gå gymnasiet. Jag vill det inte. Vill det inte alls. Och jo, jag vet att jag måste, och jag vet att jag efter det har ungefär fem år på en högskola, om jag nu inte tänker viga mitt liv åt min drömbostad Soptippen.

Men jag vill inte gå gymnasiet. Jag är snabblärd, jag är inte direkt korkad, men jag har en stark känsla av att jag ändå kommer hamna efter. Och då lär jag väl göra det, för jag har "ju redan gett upp från början", som jag så ofta gör. Men det är ju klart, det är ju inte bara jag som har gett upp på mig.

Det vet jag ju flera andra som också har.

Det sitter något i mig, något som kliar och skaver och växer och bökar, och just nu känns det som värre än vanligt, just nu känns det som att "ingenstans är ut, ingenstans är hjälp eller räddning, aldrig någonsin kommer det här att ta slut, det bara fortsätter och fortsätter, och även om något förändras, så går det inte att förändra något tillräckligt mycket för att det ska gå att få bra igen, och det finns ingen att hålla i när det börjar dra åt alla håll", för att citera Pratflickan, men vi kan ta bort delen om att det inte finns någon att hålla i, för det har jag. Och jag håller i mig där. Och jag vet att Gabriel orkar med det, även om han också har sina dåliga dagar, så orkar han verkligen hålla uppe båda två, och jag tror inte ens att han är medveten om att han gör det. Jag tror inte att han är medveten om, att när han bara babblar på om saker som för mig är helt oförståeliga (tekniska saker, förstår ni) så är det också en tröst, något att hålla sig i. Och när han "bara" lyssnar på mina vredesutbrott, gråtattacker, min hopplöshet, och det inte finns någonting att säga, och det känns ändå inte helt bra, för han är någonannanstans än hos mig och det enda jag har är hans röst i telefonen, då räcker det med att han är tyst och andas så känns det åtminstone som att det går att fortsätta. Och så går det att andas i takt, ha nästan samma hjärtslag.
(Jag vet, jag låter fanatisk.)

En längtan bort och en längtan hem, och jag vet inte åt vilket håll jag ska (framåt), jag vet inte vad jag ska göra (skolarbeten), jag vet inte vem jag ska vara (mig själv), jag vet inte hur man gör (pang på, så går det som det går), och jag vet inte hur man lever (lätt).

Jag vet att det här desperata, klängande, slitande, tyngande i mig inte försvinner, och jag vet att det kanske inte är något som jag vill bli av med. Det låter kanske konstigt, men om man tänker efter... Vad skulle jag vara utan alla grubblerier (även om det mesta aldrig når någon annans öron)? Jag skulle vara totalt tom, ett skal, och jag antar att det skalet skulle man försöka fylla med diverse metoder.
Ett annat jag är en Isabel, men Isabel kan göra så mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna, och det är jag tacksam för. Samtidigt sitter det en Isabel inuti, som leker lite med mig och människorna runt omkring. ("Ibland, så får man såra. Bara för att se hur den andra reagerar. Och hur man själv gör sen. Så tänker Isabel, där hon sitter i trappan utanför Jespers lägenhet. Hon tänker också, att när en människa man älskar gråter över något man sagt, eller gjort, så är det ett bevis på att den älskar en tillbaka. Och att om man kan vara säker på att man blir älskad tillbaka, så behöver man inte såra så ofta. Men ibland, bara så att man har gjort klart att man kan gå, vara stark, klara sig själv. Även om det inte är en själv som går, så kan man vara det. Bara så att kärleken inte blir för säker, för det är när den blir säker som det blir som värst.)

Ja, jag vet inte. Jag försöker bara skriva av mig lite, så att jag får ut något, åtminstone.

I helgen ska jag till mor igen, och nu SKA jag - en gång för alla - träffa Lisen. Och gå på Öppet Hus på Cybergymnasiet. Jag ska tydligen få glass. Och ge kakor. För kakor är utmärkt mat. Sen hoppas vi på att få åka till stallet också.

Och ja, här sitter en liten Mel och är otroligt nervös.

Dagens Citat?

"För mycket får det inte rymmas i en och samma människa. Då blir vi osäkra och dem vi är osäkra på tycker vi inte om. Och den människa som tycks rymma allt, henne hatar vi, därför att det är mot spelets regler att rymma allt. De verkligt populära människorna är ju de enformiga, dessa som alltid är sig själva, det vill säga så som vi andra anser dem att vara." - Bränt barn av Stig Dagerman, kap. Te för fyra eller fem, sid. 97.

Yours

        Truly

   Mel