MelTheDrog

Onsdag 29/4 2009

Så sitter jag här igen och gör listor som jag ändå aldrig kommer att följa. Listor på läxor, på vad som ska göras här hemma, saker jag måste, och saker jag behöver, ha. Ett försök till att rada upp, inte glömma bort något. Men det spelar ändå ingen roll, för sen ligger bokstäverna på något papper i något block och är ovälkomna. Ingen som vill ha dem. Stackars små bokstäver. Jag kommer ändå inte läsa dem, mer än en, kanske två, gånger. Och då kommer jag att sucka, känna att det är för mycket, överallt ifrån, och lägga bort dem någonstans. I en hög på golvet. Eller kanske - KANSKE - i högen med block-som-inte-används. Om jag orkar med det.
Den här ofantliga tröttheten! Jag blir galen på mig själv!
För inte orkar jag någonting. Orkar knappt ens lyfta luren och ringa till Anneth, än mindre till Helene. Orkar inte ha en annan människa på andra sidan, för då måste konversation föras, och jag tycker inte om konversationer. Ibland, så gör jag det. Men inte just nu. Jag orkar heller inte släpa mig till biblioteket på lunchrasten och lägga i böckerna i deras brevlåda. Två fina böcker (Människohamn - John Ajvide Lindqvist och Flickan som uppfann livet - Johanna Nilsson) ligger i skåpet i skolan och skräpar. Men det är ingen fara än på ett tag, det är långt kvar tills de går ut i lånetid. Och jag lär lämna tillbaka dem imorgon, om inte extraidrotten har tagit död på den lilla ork jag har. (Vi hade varken SO eller idrott idag, för Jenny var sjuk.)

En annan sak som är alltför krävande för mig just nu är min svurne dödsfiende matematiken. Ursäkta mig, men jag hatar den. Dels på grund av att jag inte kan - och jag tycker inte om att inte kunna - och dels på grund av läraren. Som "har fått en liten törn på sitt manliga ego", enligt en annan lärare. Fin sak att säga. Men, ni vet, jag är ju så "mogen" och "vuxen" och "förstår så bra" (eller vad man nu väljer att säga), så till mig kan man säga saker som man inte kan säga till andra elever. Och jag förstår inte att jag själv inte sparkar bakut var gång det händer, utan snällt står där och småler och lyssnar, och fäller någon liten passande kommentar, slänger bort ännu ett löfte som antagligen kommer vara bortglömt fem minuter senare. Eller så slänger jag en blick på klockan, och kommer på att jag måste vara någonstans, träffa någon, göra något viktigt, och så nästan springer jag iväg. (På ett sätt som aldrig, aldrig förolämpar den som pratar.) Men jag borde säga ifrån, för jag hatar att "redan vara på gymnasiet". Nåja. Matten. Nationellt prov nästa vecka på tisdag. Och vet ni vad? Det gör mig inget. Jag orkar inte, för antingen får jag IG och då blir (nästan) hela min värld sur, eller så får jag G, och då kommer läraren där igen med sitt tjat om att jag aldrig gör mitt bästa, och att jag lätt skulle kunna klara MVG och det kommer antagligen att bli för mycket för mig, så jag kommer plocka ihop mina saker, ställa mig upp och skrika honom i ansiktet att om han tror att jag kan bättre, så är han helt enkelt ingen bra lärare, eftersom jag inte ens vet hur man delar dubbelsiffriga tal med varandra.

Sen har vi arbeten som ska lämnas in, som redan skulle ha lämnats in. Som jag gör lite på varje dag, men det går inte bra. Jag vet inte vad jag ska skriva. Eller, egentligen kanske jag gör det, men jag kan inte få ner orden. Jag orkar inte, jag vet att jag är en bortskämd snorunge, men jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Det handlar inte om skoltrötthet i sig, utan trötthet på just den här skolan. På att bo här ute. På att det går tre bussar på morgonen, en buss vid tio-elva, tre bussar på eftermiddagen och tre på kvällen. Missar du en så är det antingen en halvtimmes väntan, eller tre-fyra. Inte heller finns det någon man kan göra något med. Annars var ju den mer eller mindre dagliga eftermiddagspromenaden med Angelica en stor avlastning, bara en härlig känsla i kroppen och i stort sett ingen oro alls. Morgonpromenaderna gör jag nästan vad som helst för att få tillbaka. Den härliga lättheten i kroppen, närheten till skratt, känslan av att höra till någon, allt det som nu bara är ett stort, värkande, varigt sår i mig som det står ANGELICA skrivet över. Men längtan kan botas, om man flyttar sig själv och föremålet (KÄNN DIG SOM ETT FÖREMÅL, ICKA!) som man längtar efter närmare tillsammans. Då kan det gå över.

Saknad, längtan, f'resten...

Det finns saker som gnager och river och sliter och klöser och biter och som helt enkelt har sönder mig inuti, som jag inte vet varför de gör, bara ATT, och det är inte tillräckligt att veta det. Samtidigt orkar jag inte tänka på vad det kan vara. Och det är inte ofta jag känner att det går sönder inombords, inte ofta alls. Bara ibland. Men då känns det desto mer.
Men sen kommer de där dagarna när man kommer på vad det är som saknas, och jag tror att igår var en sådan dag, och då går det sönder mer än vanligt, då känns det verkligen som att luften försvinner och kroppen liksom krymper runt allt som finns inuti. Som att: Nu. Nu händer det något, nu kommer det där som är stort och skrämmande och som lägger sig som en hinna över vissa mardrömmar, så att jag bara kommer ihåg vissa delar (vilket är tillräckligt nog för att jag ska må illa), och som hela tiden på något vis väntar på mina misstag, mina felsteg, allt jag kan tänkas göra som inte blir som det ska vara, det kommer och gör illa mig. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns som att något ska komma inifrån och, inte sluka mig, men åtminstone sätta nånslags smärta i rullning, och det kommer att göra sjukt ont. Och visst gör det ont, för jag får inte luft, jag kan knappt andas och måste krypa ihop under täcket ett tag. Sen så blir det bättre. Lite, åtminstone.

Det känns som att någon slags botten försvinner, en botten som finns inuti kroppen, även om jag vet att det inte finns någon botten som kommer att öppna sig och allt det som är jag kommer att rinna igenom den, ut till ingenstans och min kropp bara kommer vara ett tomt skal och jag blir någon Lätt&Lagom. Men det känns som det en stund, och trots att det är fullkomligt bisarrt så blir jag rädd för att försvinna och bli en människa med lobotomerat leende. Ibland känns det som att jag är det; som att det som verkligen är Mel försvinner, och det som är kvar ler och är vänlig, gör som hon blir tillsagd och nöjer sig med lite. Helt, totalt vilsen utan någonstans att ta vägen, för jag har ingenting att ta med bort. Sedan är det som att allt kommer tillbaka, och jag blir kanske lite mer osäker, men också mer säker, och när jag bara inte orkar, så kommer fantasivärldarna där det jag vill ha finns.

Mina tankar är det sista som ni tar

Dagens Citat?

"Många av minnena är drömmar, tror jag. Improvisationer. Man återvänder till sitt förflutna för att förändra det." - Blonde av Joyce Carol Oates, sig 467.

Yours

       Truly

  Mel