MelTheDrog

Torsdag 23/4 2009

Det finns en vilja bort. Det är klart att det gör.

Det finns en längtan efter kärlek.

Det finns en del som vill höra till, och en som vill vara utstött.

Jag vill smälta in. Jag vill aldrig behöva få någons blick på mig, och att det stannar där för att den ser något annorlunda. Jag vill vara precis som resten, och inte sticka ut en millimeter.
Jag vill stå alldeles utanför och inte ens se mig om. Jag vill vara långt borta, kanske inte fysiskt, men med allt annat. Så långt bort som det går att komma härifrån.

Jag vill inte ha något med andra människor att göra. Idag var en trevlig dag, nästan enbart tystnad (pratade med mattelärare och läste högt ett stycke ur min bok, men annars ingen.) med Jocke Berg som gnällde alldeles tillräckligt högt och sköljde bort allt annat. För det är så det ska va. Att inte behöva prata med någon, att kunna gå omkring utan alla andra, och bara vara jag. Jag har sagt det här förut, jag vet. Och jag kommer antagligen att säga det igen.

Egentligen tycker jag inte om tystnad. Egentligen så blir jag galen av tystnad. Egentligen så vill jag prata med allt och alla, hela tiden, vem som helst. Alla människor är pratbara, nästan. De som vill prata med en. De som inte bara avfärdar. Och jag gör ju det (det är ju det vissa tycker är det värsta med mig), för om jag står och gör just ingenting, väntar på bussen, eller tunnelbanan, eller något liknande, och det kommer en människa som det ser ut som man kan prata med, då börjar man med ett hej och ser vad som händer. Alltid lika roligt. Vissa blir besvärade, andra blir glada (detta gäller främst gamla, ensamma människor...) och vissa är bara direkt otrevliga. Men det är fortfarande roligt.

Så, jag vill ju prata. Det är inte det det är fel på. Det är sällskapet. Eller, nej. Hur skulle jag någonsin kunna säga att det är fel på Alicia, när hon gör mig så glad genom att bara finnas och prata på? Det är visst inte alls henne det är fel på. Det är platsen, skolan, som är problemet. Människorna. Hela det här stället. Hela Hallstavik gör mig olustig. Nej, fel igen. Inte hemma hos Angelica, för där kan man alltid må bra. Eller så mår man inte bra, men börjar göra det efter ett tag med henne. Men annars. Hela Hallstavik går mig på nerverna, jag mår illa av det här stället. Tokig, blir jag, när det aldrig går bussar, när det aldrig finns någonstans att ta vägen, när.. Jo, jag skulle kunna ha en moppe. Men det har jag ingen lust med. Det kan låta konstigt, men tanken tilltalar mig inte alls.

Och egentligen, så är det väl inte rättvist. Men, jag är inte rättvis. Aldrig någonsin har jag varit det heller, och jag kommer antagligen aldrig att bli. Jag tycker inte om rättvisa. Det ska kunna gå att fuska sig till saker, för vad har jag annars för hopp här i livet?

MEN!

Det var inte det jag skulle ta upp. Eller, så var det just det. Längtan bort, och inte bort från mig själv, nej, mig är jag nöjd med. Eller, inte nöjd, man kan alltid bli bättre och göra saker annorlunda, snällare, bättre, helt enkelt, men jag vill inte bort ifrån mig, för jag kan (faktiskt!) leva med mig själv och det är inte ens speciellt svårt längre. Men annat är. Annat, som i att bo här ute när jag inte har några människor här förutom Gabriel och Angelica, och okej, de är två av de absolut viktigaste människorna jag har, men det är fortfarande långt till dem, och jag träffar inte Angelica speciellt ofta, och... Jag trivs inte här!

Det bara är så. Och jag har (MINST!) tre år till, och efter gymnasiet har jag ingen aning om hur det blir.

Gymnasiet, ja. Jag ska gå på RHS ändå. Det bara blev så. Och det är nog rätt. Hoppas jag. Och ridning är kul, så helt hemskt kommer det inte att bli. Fast, jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Att gå gymnasiet. Jag vill det inte. Vill det inte alls. Och jo, jag vet att jag måste, och jag vet att jag efter det har ungefär fem år på en högskola, om jag nu inte tänker viga mitt liv åt min drömbostad Soptippen.

Men jag vill inte gå gymnasiet. Jag är snabblärd, jag är inte direkt korkad, men jag har en stark känsla av att jag ändå kommer hamna efter. Och då lär jag väl göra det, för jag har "ju redan gett upp från början", som jag så ofta gör. Men det är ju klart, det är ju inte bara jag som har gett upp på mig.

Det vet jag ju flera andra som också har.

Det sitter något i mig, något som kliar och skaver och växer och bökar, och just nu känns det som värre än vanligt, just nu känns det som att "ingenstans är ut, ingenstans är hjälp eller räddning, aldrig någonsin kommer det här att ta slut, det bara fortsätter och fortsätter, och även om något förändras, så går det inte att förändra något tillräckligt mycket för att det ska gå att få bra igen, och det finns ingen att hålla i när det börjar dra åt alla håll", för att citera Pratflickan, men vi kan ta bort delen om att det inte finns någon att hålla i, för det har jag. Och jag håller i mig där. Och jag vet att Gabriel orkar med det, även om han också har sina dåliga dagar, så orkar han verkligen hålla uppe båda två, och jag tror inte ens att han är medveten om att han gör det. Jag tror inte att han är medveten om, att när han bara babblar på om saker som för mig är helt oförståeliga (tekniska saker, förstår ni) så är det också en tröst, något att hålla sig i. Och när han "bara" lyssnar på mina vredesutbrott, gråtattacker, min hopplöshet, och det inte finns någonting att säga, och det känns ändå inte helt bra, för han är någonannanstans än hos mig och det enda jag har är hans röst i telefonen, då räcker det med att han är tyst och andas så känns det åtminstone som att det går att fortsätta. Och så går det att andas i takt, ha nästan samma hjärtslag.
(Jag vet, jag låter fanatisk.)

En längtan bort och en längtan hem, och jag vet inte åt vilket håll jag ska (framåt), jag vet inte vad jag ska göra (skolarbeten), jag vet inte vem jag ska vara (mig själv), jag vet inte hur man gör (pang på, så går det som det går), och jag vet inte hur man lever (lätt).

Jag vet att det här desperata, klängande, slitande, tyngande i mig inte försvinner, och jag vet att det kanske inte är något som jag vill bli av med. Det låter kanske konstigt, men om man tänker efter... Vad skulle jag vara utan alla grubblerier (även om det mesta aldrig når någon annans öron)? Jag skulle vara totalt tom, ett skal, och jag antar att det skalet skulle man försöka fylla med diverse metoder.
Ett annat jag är en Isabel, men Isabel kan göra så mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna, och det är jag tacksam för. Samtidigt sitter det en Isabel inuti, som leker lite med mig och människorna runt omkring. ("Ibland, så får man såra. Bara för att se hur den andra reagerar. Och hur man själv gör sen. Så tänker Isabel, där hon sitter i trappan utanför Jespers lägenhet. Hon tänker också, att när en människa man älskar gråter över något man sagt, eller gjort, så är det ett bevis på att den älskar en tillbaka. Och att om man kan vara säker på att man blir älskad tillbaka, så behöver man inte såra så ofta. Men ibland, bara så att man har gjort klart att man kan gå, vara stark, klara sig själv. Även om det inte är en själv som går, så kan man vara det. Bara så att kärleken inte blir för säker, för det är när den blir säker som det blir som värst.)

Ja, jag vet inte. Jag försöker bara skriva av mig lite, så att jag får ut något, åtminstone.

I helgen ska jag till mor igen, och nu SKA jag - en gång för alla - träffa Lisen. Och gå på Öppet Hus på Cybergymnasiet. Jag ska tydligen få glass. Och ge kakor. För kakor är utmärkt mat. Sen hoppas vi på att få åka till stallet också.

Och ja, här sitter en liten Mel och är otroligt nervös.

Dagens Citat?

"För mycket får det inte rymmas i en och samma människa. Då blir vi osäkra och dem vi är osäkra på tycker vi inte om. Och den människa som tycks rymma allt, henne hatar vi, därför att det är mot spelets regler att rymma allt. De verkligt populära människorna är ju de enformiga, dessa som alltid är sig själva, det vill säga så som vi andra anser dem att vara." - Bränt barn av Stig Dagerman, kap. Te för fyra eller fem, sid. 97.

Yours

        Truly

   Mel