"Det är okej, vännen!"
Tisdag 30/12 2008
Idag är det, för er som inte kommer ihåg det, dagen innan nyårsafton. Jippie jäj, å näj.
Jaha, och vad har jag emot nyårsafton då? Eftersom jag valde att (försöka) totalvägra julen också. Varför väljer jag nu att totalvägra nyårsafton med? Och varför hatar jag raketer?
Jo, ni förstår, jag har en skotträdd hund. Det borde ju förklara allt. Eller hur?
Kulan, "min" australiska kelpie, som bor hos mor är väldigt skotträdd. Varje år på nyårsafton får hon panik när alla börjar skjuta upp sina raketer. Varje år gömmer hon sig under sängen/soffan eller bakom datorn. Eller någon annanstans där hon får plats. Visst låter det helt underbart? Hon kan ligga under matbordet och hässja (flämta) så att man håller på att bli galen på henne.
Och nu håller sig inte människorna i det här området (söder om stockholm) till att skjuta bara på nyårsafton. Nejnej. De börjar några dagar innan, och håller på i veckor efteråt. Och inte alls så att de väntar tills tolvslaget innan de börjar på nyårsnatten heller. Nä, för när man har planerat i förväg och går ut med hunden mellan 3-5 på eftermiddagen för att man inte ska behöva dra med henne för att hon är så rädd för smällarna att hon bara vill springa hem, då har barnen/ungdomarna i huset bredvid börjat smälla smällare inför hela stora feta släkten. Och då kan ju inte lilla jag komma travandes och fräsa "Vad håller ni på med, min hund är skotträdd och det är inte ens ordentligt mörkt än!", för då är jag världens otrevligaste människa, och sånt gör man bara inte. Och vad skulle det hjälpa? Tror ni att människor lyssnar på en femtonårig tjej? Knappast. Och det förstår ni väl, att det är nyårsafton och då behöver man inte ta hänsyn till andra. Speciellt inte hundägare.
Det finns olika lösningar. Förbjuda i lag.
Eller så ser man till att varje kommun har en samlingsplats där man kan skjuta raketer. Kanske ha en brasa också? Ni vet, som en majbrasa.. Visst skulle det vara gosigt? Istället för att alla skjuter hejvilt omkring sig från balkonger och var de nu skjuter ifrån.
Alltså, just nu kommer jag inte på mer. Jag satt och smörjde läder alldeles nyss och jagade upp mig och så... Ja. Nu verkar de tankarna väldigt långt bort och är inte alls lika klara som förut. Men det kommer väl igen.
http://smallarupproret.se/
AH! Nu smäller en granne!! Kom och hjälp mig skrika på dem!! IDIOTER!!!
Finns det någon där ute som kan säga "Det är okej, vännen!" på hundspråk så får den människan väldigt gärna komma hit och kommunicera med Kulan imorgon. För hon kommer att behöva det.
Jag har fler inlägg på G, men inget av dem här. Sorry. Ni får vänta ett tag till.
Nu ska jag sociala mig med andra saker. Ha det gos så länge, så hörs vi.
Kram&Gos på allihopa!!
Dagens Citat?
"Oh we couldn't get closer than this" - The Lovecats, The Cure
Yours
Truly
Mel
Guess things happen that way...
Onsdag 17/12 2008
Jahapp. Jag sitter hemma hos mor och väntar på att Gabriel ska ta sig hit. Alltihop blev rörigt i överdrift och jag har ingen aning om vad som händer när vi väl har träffats och allt sådant.. Han kanske inte kan få hämtning hemma hos mig, och hans mamma sitter i möte nästan hela dagen och hans pappa är tydligen inte något alternativ, så... Vi får se helt enkelt. Jag övertalade far att säga ja till att skjutsa in Gabriel till Hallsta, så att han kan åka med sin mamma när hon kommer från jobbet. Problemet där är att vi inte är säkra på vilken buss hon ska ta. Så vi vet inte exakt NÄR skjutsen kommer. Det känns som om vi kommer komma fram till Hallsta och då ska Gabriel hem, för då kommer hans mamma.
Men det tycker jag att vi ignorerar. Det känns som om det inte spelar så stor roll alls överhuvudtaget vad som händer, vilken tid jag kommer hem (mattläggaren är hos oss idag och jag borde vara hemma och hjälpa till, för det behövs.), hur Gabriel ska komma hem eller någonting, bara jag får träffa Gabriel ett tag. Om inte annat så kommer vi åtminstone ha tiden på bussen. F'resten kanske Gabriel får sova hos oss, man kan ju alltid fråga.. Om han själv vill, såklart.
Anledningen till att jag sitter här hemma hos mor och varken är hemma eller i skolan är att alla nior i vår skola var på Dramaten igår och skulle se Drottningens Juvelsmycke eller vad den heter. (Klaga inte på mitt minne!!) Tyvärr blev teatern inställd för att det var tekniska problem. Datorerna som skulle få massor av skärmar åka runt och fixa iordning olika rum och allt var det var hade kraschat. Det var rätt.... Roligt. Att sitta i det där rummet, med vackra tak- och väggmålningar, pampiga läktare och allt vad det var, och höra att datorerna hade gått sönder.. Känslan av magisk gammelhet försvann ögonblickligen. Men men, vi får väl överleva det också.
Men efter det så bestämdes det att alla skulle gå på bio.
Med ont i magen, huvudet, fötterna och allt vad min kropp är, kändes det inte som någon bra idé. Efter en hyfsad dag tillsammans med Carolina och springande i affärer (inköp av strumpebandshållare och trosor - ÄNTLIGEN.) så var jag helt slut. Att sitta tillsammans med min klass på den där mongoliska-kinesiska restaurangen var hemskt. Maten var okej, inte min favorit, men det fanns fruktbuffé med glass också, så jag överlevde ju.. Men sen när Ekorren&DeRakadeNötterna satte igång med sina grimaser, drog ut ögonen sådär ni vet, och höll på att "härma" kinesiska.... De lyssnade inte på lärarna (inte för att de någonsin gör det, men ändå. Man tycker ju att de borde ha någotslags vett på en restaurang, men nope. Och sen tycker man ju att de borde ha vett nog att förstå att man ska respektera andra kulturer och allt vad man ska respektera. Man kan tycka saker och allt, men man ska fanimej inte förlöjliga dem. Speciellt inte när man har fyrtio relativt biffiga killar med den kulturen runt omkring sig... Usch, jag hoppas att de blir påhoppade och nersparkade någon gång så att de lär sig.) när de sa till, och jag tror att det var någon av killarna som inte betalade för sin dricka.
Sen gick vi till Dramaten, och när vi satt där och väntade på att bli insläppta och de började meddela om tekniska fel, så hade vi ju resten av niorna med oss. Och så hade vi de där som var fulla. De som satt på bussen också. Som sprang runt och... Ja, vi var ju inte ensamma heller. Det hade varit en sak: bara vår skola på teatern. Men det kunde vi ju inte hoppas på. Nänä, det var ju vanliga människor där också. Stackarna. Och när vi väl blev insläppta och fick sätta oss och han där nere började prata så kom det ju kommentarer och allt vad det var.
Är det så konstigt då att jag - som kan vara sjuk i huvudet och hoppa runt och flumma och vara väldigt överdriven då och då men som fortfarande ser till att respektera andra människor och se till att inte vara ivägen för någon och allt det där (vanligt, normalt hyfs) - som redan är trött blir ännu mer trött och arg, bara vill därifrån? Ingen direkt kommentar på mig under hela dagen, förutom att Ekorren sa "jaja" när jag sa åt honom att "FÖR I HELVETE sluta bete dig på det där viset! Vafan, vad har dina föräldrar hållt på med hela ditt liv!? Vet du inte hur man beter sig eller? HÅLL KÄFTEN OCH SITT STILL!" på restaurangen. Men det var ju inget man brydde sig om så. (Och visst pappa, jag kanske inte hade behövt säga så och jag hade inte behövt bry mig - men nu är det så att jag inte kan sitta där och inte bry mig när de är dumma i huvudet. Jag måste säga ifrån.)
Och mor bor ju inte så långt bort. Det tog väl lite mer än en halvtimme eller något att ta mig från Hötorget hela vägen hem till mor. Sandra hämtade mig vid Gullmarsplan. Och överallt finns Mary. Jag var ju på T-centralen. Och jag var vid Gullmars. Jag gick förbi Pressbyrån där vi var. Jag gick förbi Apoteket. Jag stod och väntade där hon och jag stod och väntade. Saknad till nästan tårar blev hon. Iallfall så kom jag hem till mor vid lite över nio, och där så telefonade vi på GosAnna ett tag, det behövdes. Fast vi hjälpte nog inte så mycket. Och vid tio ungefär så nanade vi. Det tog fem minuter sen så sov jag. Utan några drömmar alls.
Gabriel ringde nyss, han är vid Masten ungefär. Så jag ska väl börja klä på mig och möta honom. Usch, vad jag Saknar honom.
Johnny Cash är massamassa gos. Visst, han gör Hurt okej, men Nine Inch Nails gör den fortfarande bäst. Men nu pratar vi andra Cashlåtar. 'Guess things happen that way', 'Hey porter', 'I got stripes', 'Long black veil', 'I still miss someone' och 'A boy named Sue' är bara några få av de som får mig att bli glad.
Cash röst gör mig lugn.
Jag får städlust av att lyssna på honom.
Det är bra texter.
Det är bra musik.
Det är underbara minnen av en sommar i telefon med Gabriel, när alla problem var väldigt långt borta, och städning av Annies rum.
Men nu ska jag möta Gabriel.
Tjosvejs på hela världen!!!
Dagens Citat?
"I woke up sunday morning with no way to hold my head that didn't hurt
And the beer I had for breakfast wasn't bad so I had one more for dessert" - Johnny Cash, Sunday morning coming down.
Yours
Truly
Mel
Jahapp. Jag sitter hemma hos mor och väntar på att Gabriel ska ta sig hit. Alltihop blev rörigt i överdrift och jag har ingen aning om vad som händer när vi väl har träffats och allt sådant.. Han kanske inte kan få hämtning hemma hos mig, och hans mamma sitter i möte nästan hela dagen och hans pappa är tydligen inte något alternativ, så... Vi får se helt enkelt. Jag övertalade far att säga ja till att skjutsa in Gabriel till Hallsta, så att han kan åka med sin mamma när hon kommer från jobbet. Problemet där är att vi inte är säkra på vilken buss hon ska ta. Så vi vet inte exakt NÄR skjutsen kommer. Det känns som om vi kommer komma fram till Hallsta och då ska Gabriel hem, för då kommer hans mamma.
Men det tycker jag att vi ignorerar. Det känns som om det inte spelar så stor roll alls överhuvudtaget vad som händer, vilken tid jag kommer hem (mattläggaren är hos oss idag och jag borde vara hemma och hjälpa till, för det behövs.), hur Gabriel ska komma hem eller någonting, bara jag får träffa Gabriel ett tag. Om inte annat så kommer vi åtminstone ha tiden på bussen. F'resten kanske Gabriel får sova hos oss, man kan ju alltid fråga.. Om han själv vill, såklart.
Anledningen till att jag sitter här hemma hos mor och varken är hemma eller i skolan är att alla nior i vår skola var på Dramaten igår och skulle se Drottningens Juvelsmycke eller vad den heter. (Klaga inte på mitt minne!!) Tyvärr blev teatern inställd för att det var tekniska problem. Datorerna som skulle få massor av skärmar åka runt och fixa iordning olika rum och allt var det var hade kraschat. Det var rätt.... Roligt. Att sitta i det där rummet, med vackra tak- och väggmålningar, pampiga läktare och allt vad det var, och höra att datorerna hade gått sönder.. Känslan av magisk gammelhet försvann ögonblickligen. Men men, vi får väl överleva det också.
Men efter det så bestämdes det att alla skulle gå på bio.
Med ont i magen, huvudet, fötterna och allt vad min kropp är, kändes det inte som någon bra idé. Efter en hyfsad dag tillsammans med Carolina och springande i affärer (inköp av strumpebandshållare och trosor - ÄNTLIGEN.) så var jag helt slut. Att sitta tillsammans med min klass på den där mongoliska-kinesiska restaurangen var hemskt. Maten var okej, inte min favorit, men det fanns fruktbuffé med glass också, så jag överlevde ju.. Men sen när Ekorren&DeRakadeNötterna satte igång med sina grimaser, drog ut ögonen sådär ni vet, och höll på att "härma" kinesiska.... De lyssnade inte på lärarna (inte för att de någonsin gör det, men ändå. Man tycker ju att de borde ha någotslags vett på en restaurang, men nope. Och sen tycker man ju att de borde ha vett nog att förstå att man ska respektera andra kulturer och allt vad man ska respektera. Man kan tycka saker och allt, men man ska fanimej inte förlöjliga dem. Speciellt inte när man har fyrtio relativt biffiga killar med den kulturen runt omkring sig... Usch, jag hoppas att de blir påhoppade och nersparkade någon gång så att de lär sig.) när de sa till, och jag tror att det var någon av killarna som inte betalade för sin dricka.
Sen gick vi till Dramaten, och när vi satt där och väntade på att bli insläppta och de började meddela om tekniska fel, så hade vi ju resten av niorna med oss. Och så hade vi de där som var fulla. De som satt på bussen också. Som sprang runt och... Ja, vi var ju inte ensamma heller. Det hade varit en sak: bara vår skola på teatern. Men det kunde vi ju inte hoppas på. Nänä, det var ju vanliga människor där också. Stackarna. Och när vi väl blev insläppta och fick sätta oss och han där nere började prata så kom det ju kommentarer och allt vad det var.
Är det så konstigt då att jag - som kan vara sjuk i huvudet och hoppa runt och flumma och vara väldigt överdriven då och då men som fortfarande ser till att respektera andra människor och se till att inte vara ivägen för någon och allt det där (vanligt, normalt hyfs) - som redan är trött blir ännu mer trött och arg, bara vill därifrån? Ingen direkt kommentar på mig under hela dagen, förutom att Ekorren sa "jaja" när jag sa åt honom att "FÖR I HELVETE sluta bete dig på det där viset! Vafan, vad har dina föräldrar hållt på med hela ditt liv!? Vet du inte hur man beter sig eller? HÅLL KÄFTEN OCH SITT STILL!" på restaurangen. Men det var ju inget man brydde sig om så. (Och visst pappa, jag kanske inte hade behövt säga så och jag hade inte behövt bry mig - men nu är det så att jag inte kan sitta där och inte bry mig när de är dumma i huvudet. Jag måste säga ifrån.)
Och mor bor ju inte så långt bort. Det tog väl lite mer än en halvtimme eller något att ta mig från Hötorget hela vägen hem till mor. Sandra hämtade mig vid Gullmarsplan. Och överallt finns Mary. Jag var ju på T-centralen. Och jag var vid Gullmars. Jag gick förbi Pressbyrån där vi var. Jag gick förbi Apoteket. Jag stod och väntade där hon och jag stod och väntade. Saknad till nästan tårar blev hon. Iallfall så kom jag hem till mor vid lite över nio, och där så telefonade vi på GosAnna ett tag, det behövdes. Fast vi hjälpte nog inte så mycket. Och vid tio ungefär så nanade vi. Det tog fem minuter sen så sov jag. Utan några drömmar alls.
Gabriel ringde nyss, han är vid Masten ungefär. Så jag ska väl börja klä på mig och möta honom. Usch, vad jag Saknar honom.
Johnny Cash är massamassa gos. Visst, han gör Hurt okej, men Nine Inch Nails gör den fortfarande bäst. Men nu pratar vi andra Cashlåtar. 'Guess things happen that way', 'Hey porter', 'I got stripes', 'Long black veil', 'I still miss someone' och 'A boy named Sue' är bara några få av de som får mig att bli glad.
Cash röst gör mig lugn.
Jag får städlust av att lyssna på honom.
Det är bra texter.
Det är bra musik.
Det är underbara minnen av en sommar i telefon med Gabriel, när alla problem var väldigt långt borta, och städning av Annies rum.
Men nu ska jag möta Gabriel.
Tjosvejs på hela världen!!!
Dagens Citat?
"I woke up sunday morning with no way to hold my head that didn't hurt
And the beer I had for breakfast wasn't bad so I had one more for dessert" - Johnny Cash, Sunday morning coming down.
Yours
Truly
Mel
Feberyra
Söndag 23/11 2008
Jag insåg just en sak. Imorgon om en månad är det julafton. Vad tänker jag då vid den här tiden? Går jag runt och svär över mina dåliga betyg? Är jag hemma eller hos mor? Har jag fått ihop julklappar till alla jag vill ska få? Går jag hela tiden till godisburken och vräker i mig? Får Gabriel komma hit? Får Mary komma hit? Får jag åka till någon av dem?
En sak vet jag med säkerhet: jag kommer vara ett patetiskt, ångestladdat nervvrak som antagligen kommer vara osams med samtliga familjemedlemmar.
För det är ju den där lilla detaljen med JULAFTON (eller, JULEN överhuvudtaget, förresten..) att allt är så sjukt förväntansfullt laddat. För min del tycker jag mest att det är väldigt jobbigt. Det är ju så äckligt betydelsefullt alltihop. Jag vet inte riktigt om det bara handlar om att jag har skilda föräldrar (vilket jag oupphörligen får veta av såna som kan sånt, att det beror bara på att mina föräldrar slutade att älska varandra.). Jag menar, det är klart att det delvis handlar om det. All press med vem man ska vara hos. Fast det är väl ingen direkt press, egentligen.
Men det är att även om ingen säger det rakt ut, så är det som om man visar vem man älskar mest genom att fira jul hos den. Det är säkert inte alls meningen att jag ska känna så. Det är säkert inte ens sp. Men jag kan inte hjälpa att jag, vissa dagar, faktiskt känner så. Idag är, upppenbarligen, en sådan dag. Och jag tror att det bero på att jag någonstans känner att jag inte alls har det mest grundläggande i relationen till någon av mina föräldrar; att de vet att jag älskar dem och att jag vet att de OAVSETT älskar mig.
Jag vet inte om det bara är hos mig felet ligger. Det är inte alls så, egentligen (EGENTLIGEN!), men det känns (KÄNNS!) så. Inte alltid. Men tillräckligt.
Så det är en anledning till att jag tycker att JULEN är jobbig: skulden. Över vad?
Över att jag inte är två och kan vara med båda mina föräldrar.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte tycker att JULEN är mysig. Man ska ju göra det, borde göra det. Men jag gör inte det. För det första är allt det här med JULEN förstorat upp i gigantiska, orimliga proportioner. För det andra så är det liksom förutsatt att man ska vara Glad&Lycklig på JULEN. Ungefär som... Sähår:
På vår skola har vi något som kallas för Uppsluppenhetensdag (alla klär ut sig och bästa utklädning & uppträfande får pris.). Betyder det att alla MÅSTE vara uppsluppna?
För sånt kan man ju inte välja. Man kan faktiskt inte det. Men om jag mår Blä på JULAFTON, då är jag Konstig...
Jag läste ut Hanteringen av odöda, av John Ajvide Lindqvist idag, vilket antagligen kommer ge mig diverse mardrömmar och men för livet. Som tur är så såg jag inte allt i bilder, som jag gör med HP, och Låt Den Rätte Komma In, också av John Ajvide Lindqvist.
Låt Den Rätte Komma In var mitt första seriösa möte med vampyrer. Jag MÅSTE helt enkelt se filmen! Helst på bio.. Någon frivillig medföljare?
Hanteringen av odöda var mitt första seriösa möte med zombiesar. Och nu vet jag vad jag ska mata en sån med, så att de slipper äta människokött.. Nä, men faktiskt så tyckte jag att det var en bra bok. Inte lika bra som Låt Den Rätte Komma In, men helt klart bra. Även om slutet var lite väl öppet för min del. Och sen var det ju det fina lilla..... Ja.
"Flora visste. Hela programmet. Hur man borde bete sig, hur i stort sett varenda ung människa vi känner betedde sig. Tvätta öronen, plugga in iPoden, lyssna på Kent, ja, låt Jocke Berg gnälla dig till konformism. Ta emot, var lite tacksam. Och ge något tillbaka." - Hanteringen av odöda, sid. 188.
Tro nu FÖR GUDS SKULL inte att jag håller med! Jag kunde bara inte hjälpa att skratta rakt ut när jag läste det. För det är ju så, att för mig är Kent inte enbart bra låttexter och härlig mysik, utan faktiskt något som ger mig nånslags styrka att åtminstone försöka tycka och tänka själv. Och jag känner nånslags samhörighet med Flora, trots hennes grova hädelse. Hon lyssnar åtminstone på Marylin Manson, så helt förtappad är hon inte.
För att göra det hela ltie lätt ironiskt också, så ackompanjerades ovanstående rader ur boken med "men i själen din ja långt långt in ekar tonåringens vrål". (Kent -Klåparen, för den okunnige stackare som inte visste.) Gosigt va?
JAG HATAR ATT VARA FÖRKYLD! Jag har inte tid med det. (Jag har inte tid att vara tonåring heller, för den delen..) Fast det är tur att vi har studiedag imorgon.
Jag kommer att vara frisk till GHS. JAg måste ju kunna rulla min flickvän i äkta stockholmsnö! Mary har biljett hit.. JAG SKA FÅ TRÄFFA MIN FLICKVÄN!! GAH!!! PANIK, PANIK, BIT EN SPIK!!!!
Dagens Citat?
"PANG PÅ! Köp den luddiga, hårda saken med bollar på, som orkar länge och kommer att bli välanvänd!" - Kärlekshjälparen Mel ger Greta Fiskmås inköpstips..
Yours
Truly
Mel
Jag insåg just en sak. Imorgon om en månad är det julafton. Vad tänker jag då vid den här tiden? Går jag runt och svär över mina dåliga betyg? Är jag hemma eller hos mor? Har jag fått ihop julklappar till alla jag vill ska få? Går jag hela tiden till godisburken och vräker i mig? Får Gabriel komma hit? Får Mary komma hit? Får jag åka till någon av dem?
En sak vet jag med säkerhet: jag kommer vara ett patetiskt, ångestladdat nervvrak som antagligen kommer vara osams med samtliga familjemedlemmar.
För det är ju den där lilla detaljen med JULAFTON (eller, JULEN överhuvudtaget, förresten..) att allt är så sjukt förväntansfullt laddat. För min del tycker jag mest att det är väldigt jobbigt. Det är ju så äckligt betydelsefullt alltihop. Jag vet inte riktigt om det bara handlar om att jag har skilda föräldrar (vilket jag oupphörligen får veta av såna som kan sånt, att det beror bara på att mina föräldrar slutade att älska varandra.). Jag menar, det är klart att det delvis handlar om det. All press med vem man ska vara hos. Fast det är väl ingen direkt press, egentligen.
Men det är att även om ingen säger det rakt ut, så är det som om man visar vem man älskar mest genom att fira jul hos den. Det är säkert inte alls meningen att jag ska känna så. Det är säkert inte ens sp. Men jag kan inte hjälpa att jag, vissa dagar, faktiskt känner så. Idag är, upppenbarligen, en sådan dag. Och jag tror att det bero på att jag någonstans känner att jag inte alls har det mest grundläggande i relationen till någon av mina föräldrar; att de vet att jag älskar dem och att jag vet att de OAVSETT älskar mig.
Jag vet inte om det bara är hos mig felet ligger. Det är inte alls så, egentligen (EGENTLIGEN!), men det känns (KÄNNS!) så. Inte alltid. Men tillräckligt.
Så det är en anledning till att jag tycker att JULEN är jobbig: skulden. Över vad?
Över att jag inte är två och kan vara med båda mina föräldrar.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte tycker att JULEN är mysig. Man ska ju göra det, borde göra det. Men jag gör inte det. För det första är allt det här med JULEN förstorat upp i gigantiska, orimliga proportioner. För det andra så är det liksom förutsatt att man ska vara Glad&Lycklig på JULEN. Ungefär som... Sähår:
På vår skola har vi något som kallas för Uppsluppenhetensdag (alla klär ut sig och bästa utklädning & uppträfande får pris.). Betyder det att alla MÅSTE vara uppsluppna?
För sånt kan man ju inte välja. Man kan faktiskt inte det. Men om jag mår Blä på JULAFTON, då är jag Konstig...
Jag läste ut Hanteringen av odöda, av John Ajvide Lindqvist idag, vilket antagligen kommer ge mig diverse mardrömmar och men för livet. Som tur är så såg jag inte allt i bilder, som jag gör med HP, och Låt Den Rätte Komma In, också av John Ajvide Lindqvist.
Låt Den Rätte Komma In var mitt första seriösa möte med vampyrer. Jag MÅSTE helt enkelt se filmen! Helst på bio.. Någon frivillig medföljare?
Hanteringen av odöda var mitt första seriösa möte med zombiesar. Och nu vet jag vad jag ska mata en sån med, så att de slipper äta människokött.. Nä, men faktiskt så tyckte jag att det var en bra bok. Inte lika bra som Låt Den Rätte Komma In, men helt klart bra. Även om slutet var lite väl öppet för min del. Och sen var det ju det fina lilla..... Ja.
"Flora visste. Hela programmet. Hur man borde bete sig, hur i stort sett varenda ung människa vi känner betedde sig. Tvätta öronen, plugga in iPoden, lyssna på Kent, ja, låt Jocke Berg gnälla dig till konformism. Ta emot, var lite tacksam. Och ge något tillbaka." - Hanteringen av odöda, sid. 188.
Tro nu FÖR GUDS SKULL inte att jag håller med! Jag kunde bara inte hjälpa att skratta rakt ut när jag läste det. För det är ju så, att för mig är Kent inte enbart bra låttexter och härlig mysik, utan faktiskt något som ger mig nånslags styrka att åtminstone försöka tycka och tänka själv. Och jag känner nånslags samhörighet med Flora, trots hennes grova hädelse. Hon lyssnar åtminstone på Marylin Manson, så helt förtappad är hon inte.
För att göra det hela ltie lätt ironiskt också, så ackompanjerades ovanstående rader ur boken med "men i själen din ja långt långt in ekar tonåringens vrål". (Kent -Klåparen, för den okunnige stackare som inte visste.) Gosigt va?
JAG HATAR ATT VARA FÖRKYLD! Jag har inte tid med det. (Jag har inte tid att vara tonåring heller, för den delen..) Fast det är tur att vi har studiedag imorgon.
Jag kommer att vara frisk till GHS. JAg måste ju kunna rulla min flickvän i äkta stockholmsnö! Mary har biljett hit.. JAG SKA FÅ TRÄFFA MIN FLICKVÄN!! GAH!!! PANIK, PANIK, BIT EN SPIK!!!!
Dagens Citat?
"PANG PÅ! Köp den luddiga, hårda saken med bollar på, som orkar länge och kommer att bli välanvänd!" - Kärlekshjälparen Mel ger Greta Fiskmås inköpstips..
Yours
Truly
Mel
Ghosts, Demoner & Vampyrer
Torsdag 20/11 2008
Igår åkte Mel in till Norrtälje. Där träffade hon Gabriel och gav honom hans födelsedagspresent. Ett broderi föreställande en grön/orange fisk. Sen travade vi iväg till Lottas (Gabriels mamma) jobb och satt där ett tag. Drack varm choklad och blev hälsade på av lite skrämmande gubbe. Sedan drog vi oss ut till bilen, och på vägen dit gick Gabriel in i fullt synliga trädgrenar.. HEJAHEJA!! Nåja. Sen rörde vi oss till restaurangställe och tuggade i oss mat. Mel åt bullpizza. Fast Gabriel fick (såklart) äta upp det sista. Jaja. Sen skulle Lotta handla och Gabriel&Mel sitter kvar i bilen.. Goskalas.
Sen kommer Lotta tillbaka och vi åker hem.. Gissa vad? SNÖ!! Och mörkt ute. Och bilresa. Blir det bättre än så? Ja. Stor bil. Eller buss. En lagom varm, ickeluktande chokladfylld buss med släckt innebelysning. Musik. Människor att gosa på.
Men ändå. Det var alldeles bra som det var. Alldeles underbart.
Det kanske låter lite skumt, men igår eftermiddag var den bästa på länge. Jag menar, det var väl ingen stor grej så... Men att få vara med Gabriel. Att prata med Lotta. Att ta med sig gratisklubbor från pizzerian.
Och självklart bussresan dit. Vad hände då? Jo, såhär:
Alicia och Mel på buss. Det säger väl egentligen allt?
Vi babblade på som vi alltid gör, och människor stirrade på Mel. Småmänniskor. Vi sa hej, men de bara stirrade. Och sen påstod Alicia att Mel inte kan stava till "tyst". En lögn! ALLA vet ju att det stavas T-I-S-S-T-K. Och sen satte vi oss ner, på lediga platser, och då gick det att babbla mera. Så vi pratade (då&då) om Gabriel, om vampyrer&blod (som är massa vackert bara det inte är mitt och gör ont), om zombiesar och om Sid, a.k.a. Gosläraren... Vi pratade om mycket fint.
Så upptäckte Alicia, till sin stora förtjusning, att det satt en gubbe med fjÅng framför oss. Na, nu behöver vi inte oroa oss så mycket.. FjÅngen satt faktiskt där bak, och han märkte faktiskt ingenting och... Vad jag försöker säga är att Alicia petade på fjÅngen och Mel på håret. Det var.. Speciellt.
Och nu tycker Alicia att Mel kan åka mer till Norrtälje. Det tycker Mel också, bara Angelica eller Gabriel finns där.
På tal om Angelica, så hittade vi ett papper med saker vi pratade när vi bakade. Det är fina saker..:
Den är kladdig, den glider, det är svårt att få grepp om den och den är vit på vissa ställen.
Man ska inte trycka för hårt, och sen när den står upp kan man gå på bollarna.
Det kan aldrig bli för mycket brunt och kladdigt.
Kom bara ihår när du tar den i munnen att inte ta i så mycket, det blir bättre om det tar lite tid.
Visst är vi väl underbara?
Idag då?
Jo, vi bestämde att Mary ska hit på ghs. Och Mel gjorde klart USA-provet. Vi fick nämligen skrivkramp igår, men med två minuter kvar att PANIKskriva sa Jenny att jag kunde skriva klart idag. Det var bara halva sista frågan kvar, där skulle ajg uttrycka mina tankar och reflektioner om USA, och vilken ställning jag tycker att USA har i världen idag.. Ett A4, ett och ett halvt ungefär. BARA.
Nu sitter vi och skriver (egentligen) på en Svenskauppsats. Jippi jäj, å näj!!
Det här var egentligen menat att bli ett inlägg om hur mycket jag fullkomligen hatar samhället, världen i allmänhet. Men varför slösa energi på det?
Det var också menat förklara varför jag låter min mobil sakta dö och vägrar ladda den. Kanske låter vi den följa med till skolan imorgon, kanske inte.. Men vi kommer ha musik. HÖGT!
Gos&Kram.
Dagens Citat?
"EN LITEN TEORI
Människor lägger bara märke till dagens färger vid dess början och slut, men för mig står det fullkomligt klart att en dag flyter sig igenom en mängd olika nyanser och tonsteg, för varje ögonblick som passerar. En enda timme kan bestå av tusentals olika färger. Vaxgula, molnstänkt blåa. Dunkelt mörklagda. I min bransch ser jag det som min uppgift att lägga märke till dem." - Boktjuven
Yours
Truly
Mel
Igår åkte Mel in till Norrtälje. Där träffade hon Gabriel och gav honom hans födelsedagspresent. Ett broderi föreställande en grön/orange fisk. Sen travade vi iväg till Lottas (Gabriels mamma) jobb och satt där ett tag. Drack varm choklad och blev hälsade på av lite skrämmande gubbe. Sedan drog vi oss ut till bilen, och på vägen dit gick Gabriel in i fullt synliga trädgrenar.. HEJAHEJA!! Nåja. Sen rörde vi oss till restaurangställe och tuggade i oss mat. Mel åt bullpizza. Fast Gabriel fick (såklart) äta upp det sista. Jaja. Sen skulle Lotta handla och Gabriel&Mel sitter kvar i bilen.. Goskalas.
Sen kommer Lotta tillbaka och vi åker hem.. Gissa vad? SNÖ!! Och mörkt ute. Och bilresa. Blir det bättre än så? Ja. Stor bil. Eller buss. En lagom varm, ickeluktande chokladfylld buss med släckt innebelysning. Musik. Människor att gosa på.
Men ändå. Det var alldeles bra som det var. Alldeles underbart.
Det kanske låter lite skumt, men igår eftermiddag var den bästa på länge. Jag menar, det var väl ingen stor grej så... Men att få vara med Gabriel. Att prata med Lotta. Att ta med sig gratisklubbor från pizzerian.
Och självklart bussresan dit. Vad hände då? Jo, såhär:
Alicia och Mel på buss. Det säger väl egentligen allt?
Vi babblade på som vi alltid gör, och människor stirrade på Mel. Småmänniskor. Vi sa hej, men de bara stirrade. Och sen påstod Alicia att Mel inte kan stava till "tyst". En lögn! ALLA vet ju att det stavas T-I-S-S-T-K. Och sen satte vi oss ner, på lediga platser, och då gick det att babbla mera. Så vi pratade (då&då) om Gabriel, om vampyrer&blod (som är massa vackert bara det inte är mitt och gör ont), om zombiesar och om Sid, a.k.a. Gosläraren... Vi pratade om mycket fint.
Så upptäckte Alicia, till sin stora förtjusning, att det satt en gubbe med fjÅng framför oss. Na, nu behöver vi inte oroa oss så mycket.. FjÅngen satt faktiskt där bak, och han märkte faktiskt ingenting och... Vad jag försöker säga är att Alicia petade på fjÅngen och Mel på håret. Det var.. Speciellt.
Och nu tycker Alicia att Mel kan åka mer till Norrtälje. Det tycker Mel också, bara Angelica eller Gabriel finns där.
På tal om Angelica, så hittade vi ett papper med saker vi pratade när vi bakade. Det är fina saker..:
Den är kladdig, den glider, det är svårt att få grepp om den och den är vit på vissa ställen.
Man ska inte trycka för hårt, och sen när den står upp kan man gå på bollarna.
Det kan aldrig bli för mycket brunt och kladdigt.
Kom bara ihår när du tar den i munnen att inte ta i så mycket, det blir bättre om det tar lite tid.
Visst är vi väl underbara?
Idag då?
Jo, vi bestämde att Mary ska hit på ghs. Och Mel gjorde klart USA-provet. Vi fick nämligen skrivkramp igår, men med två minuter kvar att PANIKskriva sa Jenny att jag kunde skriva klart idag. Det var bara halva sista frågan kvar, där skulle ajg uttrycka mina tankar och reflektioner om USA, och vilken ställning jag tycker att USA har i världen idag.. Ett A4, ett och ett halvt ungefär. BARA.
Nu sitter vi och skriver (egentligen) på en Svenskauppsats. Jippi jäj, å näj!!
Det här var egentligen menat att bli ett inlägg om hur mycket jag fullkomligen hatar samhället, världen i allmänhet. Men varför slösa energi på det?
Det var också menat förklara varför jag låter min mobil sakta dö och vägrar ladda den. Kanske låter vi den följa med till skolan imorgon, kanske inte.. Men vi kommer ha musik. HÖGT!
Gos&Kram.
Dagens Citat?
"EN LITEN TEORI
Människor lägger bara märke till dagens färger vid dess början och slut, men för mig står det fullkomligt klart att en dag flyter sig igenom en mängd olika nyanser och tonsteg, för varje ögonblick som passerar. En enda timme kan bestå av tusentals olika färger. Vaxgula, molnstänkt blåa. Dunkelt mörklagda. I min bransch ser jag det som min uppgift att lägga märke till dem." - Boktjuven
Yours
Truly
Mel
