Feberyra
Söndag 23/11 2008
Jag insåg just en sak. Imorgon om en månad är det julafton. Vad tänker jag då vid den här tiden? Går jag runt och svär över mina dåliga betyg? Är jag hemma eller hos mor? Har jag fått ihop julklappar till alla jag vill ska få? Går jag hela tiden till godisburken och vräker i mig? Får Gabriel komma hit? Får Mary komma hit? Får jag åka till någon av dem?
En sak vet jag med säkerhet: jag kommer vara ett patetiskt, ångestladdat nervvrak som antagligen kommer vara osams med samtliga familjemedlemmar.
För det är ju den där lilla detaljen med JULAFTON (eller, JULEN överhuvudtaget, förresten..) att allt är så sjukt förväntansfullt laddat. För min del tycker jag mest att det är väldigt jobbigt. Det är ju så äckligt betydelsefullt alltihop. Jag vet inte riktigt om det bara handlar om att jag har skilda föräldrar (vilket jag oupphörligen får veta av såna som kan sånt, att det beror bara på att mina föräldrar slutade att älska varandra.). Jag menar, det är klart att det delvis handlar om det. All press med vem man ska vara hos. Fast det är väl ingen direkt press, egentligen.
Men det är att även om ingen säger det rakt ut, så är det som om man visar vem man älskar mest genom att fira jul hos den. Det är säkert inte alls meningen att jag ska känna så. Det är säkert inte ens sp. Men jag kan inte hjälpa att jag, vissa dagar, faktiskt känner så. Idag är, upppenbarligen, en sådan dag. Och jag tror att det bero på att jag någonstans känner att jag inte alls har det mest grundläggande i relationen till någon av mina föräldrar; att de vet att jag älskar dem och att jag vet att de OAVSETT älskar mig.
Jag vet inte om det bara är hos mig felet ligger. Det är inte alls så, egentligen (EGENTLIGEN!), men det känns (KÄNNS!) så. Inte alltid. Men tillräckligt.
Så det är en anledning till att jag tycker att JULEN är jobbig: skulden. Över vad?
Över att jag inte är två och kan vara med båda mina föräldrar.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte tycker att JULEN är mysig. Man ska ju göra det, borde göra det. Men jag gör inte det. För det första är allt det här med JULEN förstorat upp i gigantiska, orimliga proportioner. För det andra så är det liksom förutsatt att man ska vara Glad&Lycklig på JULEN. Ungefär som... Sähår:
På vår skola har vi något som kallas för Uppsluppenhetensdag (alla klär ut sig och bästa utklädning & uppträfande får pris.). Betyder det att alla MÅSTE vara uppsluppna?
För sånt kan man ju inte välja. Man kan faktiskt inte det. Men om jag mår Blä på JULAFTON, då är jag Konstig...
Jag läste ut Hanteringen av odöda, av John Ajvide Lindqvist idag, vilket antagligen kommer ge mig diverse mardrömmar och men för livet. Som tur är så såg jag inte allt i bilder, som jag gör med HP, och Låt Den Rätte Komma In, också av John Ajvide Lindqvist.
Låt Den Rätte Komma In var mitt första seriösa möte med vampyrer. Jag MÅSTE helt enkelt se filmen! Helst på bio.. Någon frivillig medföljare?
Hanteringen av odöda var mitt första seriösa möte med zombiesar. Och nu vet jag vad jag ska mata en sån med, så att de slipper äta människokött.. Nä, men faktiskt så tyckte jag att det var en bra bok. Inte lika bra som Låt Den Rätte Komma In, men helt klart bra. Även om slutet var lite väl öppet för min del. Och sen var det ju det fina lilla..... Ja.
"Flora visste. Hela programmet. Hur man borde bete sig, hur i stort sett varenda ung människa vi känner betedde sig. Tvätta öronen, plugga in iPoden, lyssna på Kent, ja, låt Jocke Berg gnälla dig till konformism. Ta emot, var lite tacksam. Och ge något tillbaka." - Hanteringen av odöda, sid. 188.
Tro nu FÖR GUDS SKULL inte att jag håller med! Jag kunde bara inte hjälpa att skratta rakt ut när jag läste det. För det är ju så, att för mig är Kent inte enbart bra låttexter och härlig mysik, utan faktiskt något som ger mig nånslags styrka att åtminstone försöka tycka och tänka själv. Och jag känner nånslags samhörighet med Flora, trots hennes grova hädelse. Hon lyssnar åtminstone på Marylin Manson, så helt förtappad är hon inte.
För att göra det hela ltie lätt ironiskt också, så ackompanjerades ovanstående rader ur boken med "men i själen din ja långt långt in ekar tonåringens vrål". (Kent -Klåparen, för den okunnige stackare som inte visste.) Gosigt va?
JAG HATAR ATT VARA FÖRKYLD! Jag har inte tid med det. (Jag har inte tid att vara tonåring heller, för den delen..) Fast det är tur att vi har studiedag imorgon.
Jag kommer att vara frisk till GHS. JAg måste ju kunna rulla min flickvän i äkta stockholmsnö! Mary har biljett hit.. JAG SKA FÅ TRÄFFA MIN FLICKVÄN!! GAH!!! PANIK, PANIK, BIT EN SPIK!!!!
Dagens Citat?
"PANG PÅ! Köp den luddiga, hårda saken med bollar på, som orkar länge och kommer att bli välanvänd!" - Kärlekshjälparen Mel ger Greta Fiskmås inköpstips..
Yours
Truly
Mel
Jag insåg just en sak. Imorgon om en månad är det julafton. Vad tänker jag då vid den här tiden? Går jag runt och svär över mina dåliga betyg? Är jag hemma eller hos mor? Har jag fått ihop julklappar till alla jag vill ska få? Går jag hela tiden till godisburken och vräker i mig? Får Gabriel komma hit? Får Mary komma hit? Får jag åka till någon av dem?
En sak vet jag med säkerhet: jag kommer vara ett patetiskt, ångestladdat nervvrak som antagligen kommer vara osams med samtliga familjemedlemmar.
För det är ju den där lilla detaljen med JULAFTON (eller, JULEN överhuvudtaget, förresten..) att allt är så sjukt förväntansfullt laddat. För min del tycker jag mest att det är väldigt jobbigt. Det är ju så äckligt betydelsefullt alltihop. Jag vet inte riktigt om det bara handlar om att jag har skilda föräldrar (vilket jag oupphörligen får veta av såna som kan sånt, att det beror bara på att mina föräldrar slutade att älska varandra.). Jag menar, det är klart att det delvis handlar om det. All press med vem man ska vara hos. Fast det är väl ingen direkt press, egentligen.
Men det är att även om ingen säger det rakt ut, så är det som om man visar vem man älskar mest genom att fira jul hos den. Det är säkert inte alls meningen att jag ska känna så. Det är säkert inte ens sp. Men jag kan inte hjälpa att jag, vissa dagar, faktiskt känner så. Idag är, upppenbarligen, en sådan dag. Och jag tror att det bero på att jag någonstans känner att jag inte alls har det mest grundläggande i relationen till någon av mina föräldrar; att de vet att jag älskar dem och att jag vet att de OAVSETT älskar mig.
Jag vet inte om det bara är hos mig felet ligger. Det är inte alls så, egentligen (EGENTLIGEN!), men det känns (KÄNNS!) så. Inte alltid. Men tillräckligt.
Så det är en anledning till att jag tycker att JULEN är jobbig: skulden. Över vad?
Över att jag inte är två och kan vara med båda mina föräldrar.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte tycker att JULEN är mysig. Man ska ju göra det, borde göra det. Men jag gör inte det. För det första är allt det här med JULEN förstorat upp i gigantiska, orimliga proportioner. För det andra så är det liksom förutsatt att man ska vara Glad&Lycklig på JULEN. Ungefär som... Sähår:
På vår skola har vi något som kallas för Uppsluppenhetensdag (alla klär ut sig och bästa utklädning & uppträfande får pris.). Betyder det att alla MÅSTE vara uppsluppna?
För sånt kan man ju inte välja. Man kan faktiskt inte det. Men om jag mår Blä på JULAFTON, då är jag Konstig...
Jag läste ut Hanteringen av odöda, av John Ajvide Lindqvist idag, vilket antagligen kommer ge mig diverse mardrömmar och men för livet. Som tur är så såg jag inte allt i bilder, som jag gör med HP, och Låt Den Rätte Komma In, också av John Ajvide Lindqvist.
Låt Den Rätte Komma In var mitt första seriösa möte med vampyrer. Jag MÅSTE helt enkelt se filmen! Helst på bio.. Någon frivillig medföljare?
Hanteringen av odöda var mitt första seriösa möte med zombiesar. Och nu vet jag vad jag ska mata en sån med, så att de slipper äta människokött.. Nä, men faktiskt så tyckte jag att det var en bra bok. Inte lika bra som Låt Den Rätte Komma In, men helt klart bra. Även om slutet var lite väl öppet för min del. Och sen var det ju det fina lilla..... Ja.
"Flora visste. Hela programmet. Hur man borde bete sig, hur i stort sett varenda ung människa vi känner betedde sig. Tvätta öronen, plugga in iPoden, lyssna på Kent, ja, låt Jocke Berg gnälla dig till konformism. Ta emot, var lite tacksam. Och ge något tillbaka." - Hanteringen av odöda, sid. 188.
Tro nu FÖR GUDS SKULL inte att jag håller med! Jag kunde bara inte hjälpa att skratta rakt ut när jag läste det. För det är ju så, att för mig är Kent inte enbart bra låttexter och härlig mysik, utan faktiskt något som ger mig nånslags styrka att åtminstone försöka tycka och tänka själv. Och jag känner nånslags samhörighet med Flora, trots hennes grova hädelse. Hon lyssnar åtminstone på Marylin Manson, så helt förtappad är hon inte.
För att göra det hela ltie lätt ironiskt också, så ackompanjerades ovanstående rader ur boken med "men i själen din ja långt långt in ekar tonåringens vrål". (Kent -Klåparen, för den okunnige stackare som inte visste.) Gosigt va?
JAG HATAR ATT VARA FÖRKYLD! Jag har inte tid med det. (Jag har inte tid att vara tonåring heller, för den delen..) Fast det är tur att vi har studiedag imorgon.
Jag kommer att vara frisk till GHS. JAg måste ju kunna rulla min flickvän i äkta stockholmsnö! Mary har biljett hit.. JAG SKA FÅ TRÄFFA MIN FLICKVÄN!! GAH!!! PANIK, PANIK, BIT EN SPIK!!!!
Dagens Citat?
"PANG PÅ! Köp den luddiga, hårda saken med bollar på, som orkar länge och kommer att bli välanvänd!" - Kärlekshjälparen Mel ger Greta Fiskmås inköpstips..
Yours
Truly
Mel
Kommentarer
Postat av: Mary
Vi går på Låt Den Rätte Komma in? 8)
Postat av: Mel
Ja. Fast du har ju redan gjort det, din tant. :O
Trackback
