MelTheDrog

Tisdag 7/4 2009

Jaha, så jag kommer travande från bussen påväg hem. När jag kommer så jag kan se hagen bakom ladan så räknar jag in fåren. Fyra stycken. En ilning far genom kroppen: Ettan kanske ligger och lammar! Utomhus! I så fall vore det första gången vi får något lamm utomhus. Jag fortsätter gå. När jag så kommer till slutet av diket, där det går för de små rara fåren att trava runt och gå närmare vägen, så hoppar något upp vid sidan av mig. Eller, inte precis vid min sida, men det kändes som det. Så såg jag att det var ett får. Ett av de gråa, och mina tankar går direkt till Ettan.
Men, vad konstigt hon beter sig! Hon hoppar ju upp mot kanten av diket, och glider ner igen.. Och hennes bakben ser konstigt ut när hon gör det... Så ser jag att hon sitter fast i en tråd av något slag. Jag springer över vägen, dumpar väskan vid en av grindstolparna och praktiskt taget kastar mig över staketet. Springandes mot dikeskanten sliter jag av mig jackan. Okej för att jag ska hjälpa tackan som sitter fast, men det finns risk för att trilla i, och då vill jag inte att min jacka hamnar där.

När jag kommer närmare får tackan panik. Mer eller mindre. Så hon kastar sig ännu mer desperat upp mot kanten. (Nu låter det som det är otroligt brant, vilket det inte är. Det är liksom halvbrant och sen ett ställe man kan stå på, och sen brant och sen dike/bäck.) När jag väl i nere och har tagit tag i henne, låtit henne lukta på mig och kan hålla fast henne så att hon inte trasslar in sig ännu mer, så lugnar hon ner sig. Det är nu jag vänder uppmärksamheten mot hennes bakben, som hon sitter fast i.

Efter att ha försökt att pilla loss det och insett att det helt enkelt sitter för hårt, så börjar jag leta efter mobilen. Den ligger - självklart - i jackan. För att kunna nå den måste jag släppa tackan, ta mig uppför dikeskanten, hämta mobilen i jackfickan som är ca tio meter bort och sedan måste jag hinna tillbaka innan min fina flicka får panik och skadar sig själv svårt. Okej.. Ett, två tre. Lugna, fina rörelser och... Skynda! Iallfall, så hann jag hämta den innan hon blev totalt tokig. Men hon blev lite rädd ändå. Väl nere igen så gör jag ett sista försök innan jag ringer efter förstärkning. Det är då jag märker att det ser ut som om tråden verkligen har skurit in i benet; som om det är ett sår... Det ser lite ut som taggtråd. Och jag vet att farfar har använt taggtråd för länge sen i hagarna, och på vissa ställen så finns det kvar. Det är då jag börjar må illa.

Ringring på farmor och farfar. Farmor svarar, och hon lovar att komma så fort hon kan. Eftersom jag nu vet att hjälp är påväg, så blir rösten lite hackig och jag känner att jag är rätt rädd. Så farmor trodde nog att jag var hysterisk och grät, och försökte lugna mig och sa att det antagligen inte var så illa som jag trodde. Jag skulle bara se till att tackan stod stilla. När vi lagt på så känner jag att det är en bra idé att ringa far och berätta vad som har hänt. Jag gör det, och han meddelar att han är upptagen, sitter i möte. Så jag förklarar panikerat att Ettan sitter fast i taggtråd, att farmor och farfar är påväg och att jag tyckte att han skulle veta det. Jag håller fast henne tills de kommer, och så. Så ringer jag när jag kommer in.

När jag har lagt på, så får jag lite problem med att hålla den lilla damen stilla. Hon tycker nämligen att det är väldigt tråkigt att göra det, och hon vill upp och beta. Men efter ett tag, när hon har förstått att jag inte tänker släppa henne, så fogar hon sig snällt. Lite bitande i tröja och i hår, men sånt får man ju räkna med. Sen att fingrar är en delikatess för får, det vet väl alla? När jag själv sedan har lugnat ner mig ordentligt, så börjar jag tänka efter... Ettan är smällfet. Hon ska ju lamma vilken dag som helst! Och hennes juver är sjukt stora... Men den här tackan har inte så stora juver. Och hon har faktiskt inte så stor mage heller... Jag börjar titta mig omkring efter tecken på att ha lammat, lamm, vad som helst. Så tittar jag en gång till på tackan och upptäcker: Det är ju AnnaBää! Eller LillStina, som gamla människor har valt att kalla henne. Jag tycker att AnnaBää är mycket bättre. Det är ju trots allt Mary som har döpt henne till det.

Nåja, efter att ha sett till att AnnaBää har något att tugga på ett tag så slappnar jag av lite. Nicholaus springer runt mig, så jag småpratar lite med honom. Och med AnnaBää, min söta, modiga flicka. Egentligen hade det kanske varit bättre om det var någon av de andra tackorna, eftersom hon är ett år och ser ut att få lamm inom de närmaste veckorna. Helst skulle det ju inte ha varit något får alls, men... Ja. Ni förstår vad jag menar, säkert. Jag hinner tänka en del där jag står. På när jag - vettskrämd - ringde hem till farmor och farfar för att 67:an eller 68:an hade hoppat ut ur boxen. Okej, hon var inne i lagården och allt, men jag var inte alls van på något vis då, och jag var rädd att hon skulle ha skadat sig. På när Stina lammade förra året, och allt blev så fruktansvärt fel. Det lilla dödfödda lammet i händerna på mig, det var hemskt. Han var ju så grymt liten! Fick inte ens en chans.

Efter ungefär tio minuter, en kvart så kommer farmor och farfar körandes. De hoppar ur bilen och in i hagen. Stackarna, båda hade ont i benen på ett eller annat sätt idag och var tvungna att klättra över staketet... Nåja, när de kom in blev AnnaBää rädd igen, men snart så lugnade hon sig. Eller, hon var så illa tvungen. Farmor klappade henne och farfar grabbade tag i bakbenet. Klippklipp, så var tråden snart borta. Till min lycka meddelade han att det inte var någon taggtråd, utan en eltråd utan el. Det hade inte skurit in i benet så att det blev blod heller.

Nu ska ni inte tro att jag inte vet skillnad på en taggtråd och en eltråd. En taggtråd har ju taggar lite varstans med jämna mellanrum, och är otroligt svåra att få bort. De kan också vara rostiga, eftersom det är (TROR JAG) förbjudet att använda dem nuförtiden. Och rostigt är inte bra. Eltrådar (iallfall den här sortens) är mer som en vajer. Så. Punkt slut, så enkelt var det. Men jag var rädd i början, och jag tänkte inte. Det var mer HJÄLP MIG NU än att tänka på vilket material det som gjorde illa AnnaBää var gjort av...

Nåja. När vi gick därifrån så konstaterade vi glatt att hon inte haltade, och att det var bra. Farmor sa att det var helt okej att komma förbi med Mary, men hon blev lite oroad av den vegetariska biten. Ingen fara, säger jag, för du behöver inte bjuda på lunch eller middag! Farmor vill iallfall bjuda på någonting, och efter diverse frågor så tror jag nog att vi har bullar och saft att vänta. Underbart! Farmor gav mig också en del tips på hur man bäst får en pelargon att överleva. Och det tackar jag henne väldigt mycket för.

Just nu hinner jag inte skriva så mycket mer, ska ner och se Kejsarn av Portugallien så att jag har sett hela den innan provet imorgon. Lyckas jag inte hyfsat på det, så vill ni inte veta vad Tina kommer att göra med mig... Nåja, det blir det sista av kladdkakan till det, och jag tänker nog antagligen tjata mig till att göra en när Mary är här. Hon MÅSTE smaka min, för den är godast. Mwoahahaha!

Annars vet jag inte. Dagen har varit helt okej. Lite dum. SOuppsatsen spökar fortfarande, men det är inga problem. Det löser vi. Men lite historiehjälp av vår älskar Storebror, såklart.

Gos på er!!

Dagens Citat?

""Livet byter riktning hela tiden", säger Katarina, räcker mej fatet med citronskivor. "Livet är inte ett vägval bara, det är korsningar och avtagsvägar hela tiden, man kan inte veta vilken väg som är bäst jämt, ibland kan man inte ens välja, Sonja. Ibland bara händer det, och så förändras det lite igen."" - Änglarnas Syster av Anna Jörgensdotter, kap. SONJA RITAR, sid. 145-146.

Yours

       Truly

  Mel